Finland

Vendela Fredricson Från redaktionen

Tema: Finland

Jyrki Kiiskinen Sju finska diktsamlingar

Anna-Lena Renqvist Gränsfall

Pauliina Haasjoki Om lyckan skulle finnas i situationer som ser bra ut skulle världen stråla bort

Jyrki Kiiskinen Ur Lyckohjulet

Rosa Liksom Kvinnan vaknade

Jyrki Vainonen Akvariet

Irja Sinivaara Hon sa att hon bara skämdes för en sak

Rosa Liksom Ur Finlandia

Agneta Klingspor Utropstecken i kobolt

Henriika Tavi Spindelmän av diktarpojkar

Vendela Fredricson Sammanbiten kärvhet, poetisk vänlighet


Esäistik

Helga Krook Anteckningar om arkivet i De fattiga i Łódź

Yoko Tawada En resa till poetiska språk


Kritik

Sara Mannheimer Vågspel

Hanna Riisager Jag är mera verklig här än där

Hanna Nordenhök Att skrika på en död, att böjas

Måns Wadensjö ”Som om det var en symbol”

Anna Sandwall Långsamheten som metod


Ekonomi
John Swedenmark S –> S


Debatt Jón Kalman Stefánsson Intrigens makt


Från Redaktionen
Vendela Fredricson
Kritiker hämtar i det här numret sitt temamaterial från östra Norden och publicerar finsk samtida dikt, novellistik och fotokonst, kommenterad av en nordisk läsekrets.

Jyrki Kiiskinen läser sju finska diktsamlingar, och iakttar olika förhållningssätt till språk, till människa och maskin, till händelser och idéer, i en på samma gång estetisk och idéhistorisk genomgång av något av det som rör sig i den finska samtida poesin. Men Jyrki Kiiskinen är också, eller kanske snarare framför allt, poet: i en svit ur diktsamlingen Lyckohjulet arbetar han med språket som föränderlighet, det handlar om ett nu som förbyts i ett då. Tider och ord lagras över varandra, blir delar av en och samma rörelse, som ibland tycks gå i cirklar.

Rörelsen framträder på gränsen, på en plats som kan liknas vid ett verkligt ingenmansland. Det menar Anna-Lena Renqvist i sin essä om den spanska filosofen Eugenio Trías. Hon låter finlandsvensk poesi belysas av Trías filosofi om människan som gränsvarelse, ochom gränslandet som människans habitat framför andra. Enligt Renqvist-Trías är det där det egna och det främmande möts, och det osägbara görs sägbart. Där, i gränslandet, är skillnaden mellan dig och mig inte något som drabbar oss, utan vad vi är, för att låna en satskonstruktion av Clarice Lispector.

Att röra sig genom texter som rör litteratur och skrivande är ju att ofta ställas inför frågor kring gräns och transcendens, överskridandet som möjlighet eller gränsen som ofrånkomligtfaktum: där kan jag tala, här kan jag inte tala.

Kiiskinen skriver om de båda poeterna Aki Salmela och Olli Sinivaara att ”båda skriver trots allt sina texter på gränsen mellan språk och verklighet – om nu en sådan gräns överhuvudtaget går att rita upp, bosatta som vi är inuti språket, utan förmåga ta oss ut.”
Kan Kiiskinens poesi, likaväl som hans kritiska text, i någon mån sägas vara en iscensättning av samma förhållande? Eller Pauliina Haasjokis dikt ”Om lyckan skulle finnas i situationer som ser bra ut skulle världen stråla bort”? Ja, vad är egentligen skillnaden mellan kritisk text och litterär?

I det här numret av tidskriften prövar vi att ställa frågan vad som händer om man läser noveller av Rosa Liksom, Jyrki Vainonen och Irja Sinivaara som kritik, som en metapoetiskundersökning av litteraturens förutsättningar. Vad händer om man påstår att novellerna framhåller språket som på samma gång fritt och ofritt, som utgörande händelser i egen rätt, men drivet av en annan händelse? I en inledning till novellblocket utvecklas denna tanke.

Kanske kan det vara en fördel att betrakta den litterära kritiken som i första hand just en frågande aktivitet: att det handlar om att hela tiden skjuta förståelsen och definitionen av litteratur och kritik framför sig, förhålla sig oavslutat, och inte kunna låta bli att lyssna på en annan fråga än den man ställt från början (och som inför arbetet med det här numret löd: vad händer i det litterära Finland idag?) och öppna för en annan fråga: vilka trådar löperunder huden på de texter som kommit att utgöra detta nummer?

När jag öppnar för den frågan tycker jag mig urskilja en upptagenhet vid just förhållandet mellan det språkliga och det autentiska. En upptagenhet vid hur litteratur förhåller sig till det som kallas verklighet. Som väcker frågor om litteraturens, läsandets och författandets villkor och möjligheter. Är litteratur ett sätt att tänka, eller är den en rekonstruktion avhändelser, verkligheten avspeglad?

Kanske är litteraturens korrelat det subjektiva vara som medger den. Om den alls har något.

Eller: litteratur är ett märke, ett hack i ytan, på samma sätt som man ritar en krumelur på handens översida för att man, när man ser den, ska aktualisera ett komplext system av tecken. Ibland ett system man inte visste att man kunde aktualisera, för man minns det inte, har inte sett det förut. Och minnet är hur som helst i ständig rörelse.

Litteratur. Levande, kreerad materia, vars självständighet kommit att uppfattas som ett faktum.

Litteratureriet. Någonting vi gör.

Av Rosa Liksom presenteras förutom en novell också verk ur sviten ”Finlandia” – en serie fotografier av kvinnor i ett nordiskt landskap, klädda i färgstarka burkas. Agneta Klingspor kommenterar fotografierna som utropstecken i kobolt, utplacerade i landskapet. Bilderna öppnar minnet av en resa till Iran, till en sexualbesatt regim och manligt begär.

Henriikka Tavi undersöker i en läsning av vad hon kallar ”pojklyrik” hur olika diktvärldar framställer och förhåller sig till pojkens subjektivitet, hans grupptillhörighet och individualitet. Och genom att titta på återkommande teman i kritiska texter om aktuella finska böcker undersöker jag hur svensk kritik förhåller sig till finsk översatt litteratur.

I Helga Krooks essä om arkivets betydelse i Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź – en essä som bär formen av ett annat arkiv, med texterna omsorgsfullt nedstuckna i lådor märkta med etiketter – “Platsen”; “Getto-krönikan”; “Osäkerhet och exakthet”; “Instängdhet”; “Medskyldighet” – finns en frågeställning som rör skillnaden mellan den ena och den andra och skillnaden mellan ord och människa. Men istället för att symbolisera en evig separation blir skillnaden en möjlighet: för genom den kan romanen födas. Skillnaden öppnar en plats för – ja, är kanske till och med ett villkor för – både religiositet och språk. Helga Krook menar att Sem-Sandbergs roman skriver sin egen förutsättning i det hemliga arkivet. “En plats som kanske inte fanns, eller fanns på ett annat sätt, på andra sidan om sprickan, men som måste finnas för att platsen, gettots fasa, ska kunna uppstå i ord.”

För Yoko Tawada är istället språket en kroppslighet. För henne går gränsen inte mellan människa och språk, utan mellan olika språk: mellan japanska och ryska, tyska och danska, franska och italienska. Tawada skriver: “Det händer sällan eller aldrig att man skriver ett brev till sin brevbärare. Lika sällan talar man med språket självt, trots att man alltid använder ett språk för att tala. Ett språk är för mig en person som jag talar med.”

Kanske skiljer sig inte litteratur från någon annan händelse i världen: kanske är litteratur inte en härmande verksamhet, annat än i den bemärkelsen att all språklig verksamhet förutsätter härmning av annat språk.

Det är väl det det handlar om, att evolutionen triggat språket att svinga sig ut på en svindlande färd mellan kropp och kropp; man talar, hon tumlar en stund i munnen, innan hon kastar sig vidare. Bare litt annerledes.

Og danser og danser…


Publicerad: 2011-08-10

Köp Kritiker
Läs mer om Kritiker i katalogen
Fler artiklar knutna till Kritiker
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR