Sveriges ledande utanförskapshobbytidskrift

Tidskriften Det Grymma Svärdet har sökt och blivit beviljade produktionsstöd från Kulturrådet för första gången i år. Sedan 2007 har tidskriften varit en del av Lystring som också ger ut böcker och skivor. För tidskrift.nu berättar Fredrik Jonsson och Pontus Lundkvist om hur de ser på bidrag, definitionen av fanzine, makt och politik.

Replikskiftet som uppstått i intervjuns kölvatten går att läsa här!

Det ekonomiska stödet till kulturtidskrifter har under senaste halvåret debatterats flitigt. Vad som är en kulturtidskrift, vem som ska få pengar och varför har ifrågasatts och omformulerats. Vilka tidskrifter tycker ni bör stödjas?

Fredrik: Tidskrifter som är bra, tillför samhällsdebatten eller kulturlivet nånting, och som inte bär sig ekonomiskt.

Pontus: Jag håller med, men det är ju bara den sistnämnda grejen som kan bevisas på något konkret sätt. Debatten (och besläktade debatter, som den om kultursidorna i dagspressen) gör mig förvirrad över gränsdragningarna. Varför förvisas vissa frågor till kultur -tidskrifter och -sidor? För att det är flum? Sitter vi vid barnbordet? Som jag ser det är kulturen snarare samhällets mittpunkt och utgörs av en mängd olika smala förståsigpåargrenar: stumfilm, opera, frijazz, marsvinsutställningar, gammeldans, tractor pulling, motivlack, tatueringar, pärlplattor, påskkärringar, armbrytning och berättaraftnar. Mat och medicin äter vi för att leva så att vi kan ägna oss åt dessa saker. Hus bygger vi för att skydda dessa saker mot regn. Kommersiell underhållning å andra sidan, hör hemma på ekonomisidorna, det hörs ju på namnet.

Men om en tidskrift inte lyckas nå så stor publik så att de kan bära sig ekonomiskt, får de inte skylla sig själva då? Varför ska de finansieras med skattepengar?

Fredrik: Av samma anledningar som vi har public service-tv och public service-radio.

Pontus: Förekomsten av den åsikten är ett bevis för behovet av folkbildning. Folk behöver få veta vad kultur är för något. En sant pluralistisk kultur kan aldrig uppnås genom kapitalism och/eller skitnödig uppifråndikterad "folklighet", istället måste det smala försvaras. Allt från virkning till Black Metal. Inget stöd ska utgå till aktörer som spelar enligt marknadens regler. Efter den där kulturutredningen som gjordes för nåt år sedan beslöt man stryka punkten om att "motverka kommersialismens skadeverkningar" från de kulturpolitiska målen, eftersom formuleringen ansågs alldeles för näbbkänga- och plyschbyxe-beklädd. En bizarrovärldslösning. Denna punkt var det enda de behövt ha kvar. Skala bort allt annat och behåll denna enda punkt. När Churchill under andra världskriget började få slut på försvarsmaktspengar föreslog någon att man skulle ta pengar från kulturen och Churchill bara: utan kultur, vad har vi då att försvara?

Okej, om vi bestämmer oss för att kultur är värt att försvaras då, hur kommer det sig att vi ändå delar ut produktionsstöd som i praktiken aldrig räcker till rimliga - om ens några - arvoden? Alla som arbetar med icke-ekonomiskt bärande tidskrifter är medvetna om att betalningen pendlar mellan noll och skitdåligt betalt, ändå framställs kulturrådspengarna som generösa, är inte det motsägelsefullt?

Fredrik: Ja, jag tycker ju själv att tidskrifter borde få mer pengar, men jag är ju själv part i målet. Om man nu inte kan höja anslagen, ta pengar från vård, skola, omsorg eller från annan kultur etc, så vore ju den enda lösningen att ge mycket mer pengar till långt färre tidskrifter, men jag skulle inte föredra det. Vidare så är ju arvoden inom kultursektorn generellt sett inte så mycket att skriva hem om heller.

Pontus: ...Därför finns soc. Ös in pengar där och kulturlivet kommer blomstra, det lovar jag. Och sänk trösklarna för alla former av stöd och stipendier för kulturarbetare. Om någon fått för sig att den vill bli författare så stick till den lite pengar och ett torp på landsbygden eller i Skarpnäck eller nåt och se vad som händer. Inga frågor, bara "här är stålarna". Sen kan de skicka in bidrag till kulturtidskrifter för att de känner för det. Det skulle även reducera mängden rent bullshit som produceras och publiceras bara för att skribenter vill ha mat på bordet.

Nu har ni ju fått stöd, vad innebär det för er? Det är förstås ett möjliggörande av vissa saker men innebär också en ny uppsättning krav, villkor som ska uppfyllas. Finns det också något hämmande i att till exempel plötsligt vara svuren till en utgivningstakt.

Pontus: Utgivningstaktspiskan kittlar dödsskönt i vårt fall. Det motsäger i viss mån vad jag just sa om bullshitreducering, men vi har en väl inarbetad och insmord antikommersiell ryggrad och fingertoppskänsla, så jag tror det är rätt lugnt. Känns det som att "det här kommer sälja/gå hem i stugorna" så skyggar jag undan. Blir det tråkigt så lägger vi av med tidningen, det finns så mycket annat i livet. Finns ingen anledning att knuffa runt döda och uppsvällda projekt av sentimentala skäl. Jag hoppas och tror att Det Grymma Svärdet inte finns längre om tio år och att vi gör något annat roligt då.

Fredrik: Fördelarna överväger framför nackdelarna, definitivt, vem vill gå med förlust egentligen, men visst finns det nackdelar. Om man har fått stöd för en viss typ av utgåvor så finns det ju en klar risk att man aktar sig för att utmana sig själv eller ta ut svängarna, innehållsmässigt, i fruktan för att förlora stödet.

Berätta om Det Grymma Svärdet, vad är det och vad vill det vara? Jag tvekar på ordet fanzine men kan inte riktigt se förbi den myspace-sida med musik, samarbetar med konstnärer och serietecknare och nästa nummer, DGS #5, är hälften bok, hälften en tiotums vinyl.

Fredrik: Tror att Pontus har ett bättre svar än jag, även om jag också har ett.

Pontus: Jag brukar ju marknadsföra det som en "utanförskapshobbytidskrift", tycker det sammanfattar ganska bra. Jag vill samla en massa bevis för att det finns liv utanför det uppdukade bordet och att man kan göra saker själv. Och att utanförskapsdravlet bara är politisk retorik och hegemoniskulptering för att få folk att rätta in sig i ledet, producera en massa skit och berika bossarna. DGS vill vara ett stöd för folk som hoppas att ett annat samhälle inte bara är möjligt utan redan finns överallt, bara man vet var man ska leta.

Fredrik: Begreppet "fanzine" är ju delmängd i begreppet "tidskrift", men det som utmärker fansinet är kanske främst ett personligt, icke-journalistiskt tilltal. Samt nåt slags integritet, att det görs för att upphovsmakarna känner att de behöver göra det, inte för att gå med vinst. Därmed så finns en klar överlappning mellan begreppen "kulturtidskrift" och "fansin", gränsen mellan de två är inte alltid helt enkel att dra och dras lämpligast utifrån hur pass beredvilligt tidskriften försöker placera sig i respektive sammanhang. Svärdet är både och.

Pontus: Bra svarat. Jag vill bara höja en liten varningsflagga. Jag kallar faktiskt ogärna DGS ett fanzine, helt enkelt för att det vore att otillbörligt parasitera på tydligt äkta fanzines. Vi har färgomslag, streckkod och kungliga pliktex. Vi har fått kulturtidskriftstöd (märk väl: ej fanzinestöd) och de brukar skriva om oss i Dagens Nyheter. Vi har kommit upp oss lite i smöret och måste ta konsekvenserna av det. Alldeles för många tror att de kan ta med sig sin fanzinism och sin punk i oförändrat skick upp för trappan och ut i karriären, inte minst som street och äkthet är bra säljtänk (skämtord) och annonsbyråer anlitar gatukonstnärer för att spraya nike-loggor på väggar. Det är oetiskt och äckligt. Man vill vara rik och mäktig och äga allt, men samtidigt också suga i sig de små egna smulorna som de fattiga tidigare fått ha för sig själva. Ett bibehållet fanzinetänkande i ett mainstreamsammanhang skapar också maktmissbruk och elakhet, eftersom kritiken plötsligt kommer uppifrån istället för nerifrån. Den utvecklingen var tydlig på 90-talet, men började möjligen ännu tidigare. Utan underifrånperpektiv ingen punk. DGS har inget större inflytande på någonting och jag vågar till och med gå så långt som till att säga att vi fortfarande är "underground", men man måste hålla ett stint stirrande öga på sin egen maktstatus. Vissa dörrar öppnas, andra stängs.

Fredrik: Jag tycker att du skapar ett motsatsförhållande mellan fansin och mittfåra som inte riktigt finns. Det finns ju hierarkier på båda håll, alla fansin är inte lika hemliga, alla dagstidningar inte lika vida spridda och så vidare. Nu finns det ju inte så många svenska exempel tidigare på relativt etablerade tidskrifter som beredvilligt kallar sig för och betraktas som fansin, men i Förenta Staterna finns det flera: Chunklet, Cometbus, King-Cat och så vidare. Jag menar att Svärdet visst är ett fansin som är lika "äkta" som nåt annat, trots ISBN-nummer, DN-recensioner och nätbokhandelsförsäljning, och att det dessutom är viktigt att måna om fansinformatets egenvärde. Detta som ett slags bevis för att fansin inte nödvändigtvis bara är just en språngbräda in i nåt slags "riktig" skribentkarriär. Ett punkband blir inte automatiskt till nåt slags U2 bara för att de hållit på i 20 år med att ge ut sina singlar själva, spela för linsgryta och sova på ockuperade husgolv under turnéerna. Däremot så håller jag med om att både vi och det
hypotetiska punkbandet förvärvat en viss maktposition som man både bör vara medveten om och utnyttja. Samtidigt som man väl där, i den
positionen, inte kan häva ur sig vad som helst i skydd av den
kvasi-anonymitet som en position långt långt ner i underjorden ger.
Just där finns faktiskt en stängd dörr, men långt fler står på glänt.

Ser ni DGS som en politisk tidskrift?

Fredrik: Ja, Svärdet är en politisk tidskrift men Pontus kan säkert utveckla.

Pontus: Ja. Man kan väl lite slappt beskriva det som en "vänstertidsskrift" om man känner för det, eftersom högertyper inte är välkomna att vare sig läsa eller lämna bidrag. Personligen känner jag inget utvecklat frändskap med resten av tidsskriftvänstern dock. Jag gillade Brand när jag var ung, men nu har jag inte läst den på tio år. ETC och Ordfront är tröttarslade fåtöljradikaler som typ bryr sig om vilket slags vin som passar bäst till olika maträtter och sånt och Arena är en solklar moderat undercoveroperation. Bang tar jag inte ens i min mun. Man skulle kunna tillägga "obunden" eftersom vi inte förenas i några specifika partisympatier eller specifik ideologi. Men skulle det framkomma att en medarbetare röstar blått så får inte den vara med längre.

Finns det några andra tidskrifter ni läser? Eller, med tanke på er egen kulturella korsbefruktning, andra aktuella kulturyttringar man inte bör missa?

Fredrik: Jag läser en massa serietidskrifter från hela världen (inklusive Galago), plus enstaka nummer av till exempel FLM, Re:public Service, Mana, Subaltern, Glänta m.fl., antingen för att jag fått dem gratis eller för att jag köpt nåt för att läsa på ett tåg eller en buss när jag glömt ta med en bok. Önskar att jag hade tid att läsa fler, men tiden räcker aldrig till. I övrigt tycker jag inte man ska missa David Liljemarks film "Jakten på Bernhard" som ska visas i den statskontrollerade televisionen i april och redan visats offentligt lite här och var.

Pontus: Jag ska inte missa Davids film. När det här publiceras har den kanske redan gått förresten. Man kanske skulle spana in Svante Tidholms bordellfilm också, även om det inte blir en odelat angenäm upplevelse. Bland Svärdets övriga medarbetare är jag ständigt beredd på nya höjdrekord av Dotterbolagspersonerna, Nanna Johansson och Sara Hansson och dom. Jag ska jobba med ett knepigt dokumentärprojekt med Bo Sjökvist också, och lite musik och radiodramatik med Miriam Kaukosalo, men inget av det är nog klart förrän i höst nån gång. I nuläget läser jag inte regelbundet några tidsskrifter, men hade jag gjort det skulle det nog vara ungefär de som Fredrik nämner. Jag har inte råd, helt enkelt + bor på landet.

En helt oventenskaplig undersökning visar att redaktörer för kulturtidskrifter nästan alltid är av hankön. Det speglar alltsomoftast artikelförfattarna också, är det något ni tänker på?

Fredrik: Det kan säkert stämma att det könsfördelningen bland redaktörerna är sned, men vi jobbar aktivt med att göra fördelningen bland de medverkande så jämn som möjligt, och tycker att vi lyckas ganska bra.

Pontus: Ja, det är en aspekt som jag lugnt kan påstå är uppe på bordet hela tiden. Funkar väl sådär. När jag börjar dra i trådarna för ett nytt nummer brukar jag tänka "100% kvinnor" och vi brukar landa på en, tja, kanske 40% i genomsnitt? Jag har teorier kring kvinnors generella ovilja att medverka i idéella kulturprojekt, men det skulle ta för lång tid att utveckla här. Jag applåderar djupt och hjärtligt alla könssiffreshyfsande och emanciperande åtgärder men måste ändå säga att om kvinnorna som vill kavla upp ärmarna och göra något själva var lika många och lika entusiastiska som de som väljer att nöja sig med att sitta och klaga på missförhållanden, så hade vi inte haft några könsbalansproblem idag. Jag pratar inte om storpolitiken, bolagsstyrelserna eller ens mittfårekulturen nu, jag pratar om områden jag själv har förstapersonserfarenhet av: Punk- och konstmusikarrangemang, vuxenserieantologier, alternativ musikjournalistik, nollbudgetfilm, etc. Jag har sedan mitt feministiska uppvaknande för tjugo år sedan inte missat en chans att kritisera könsobalanser, men att idag hävda att det finns ett reellt motstånd mot att släppa in kvinnor i de här sammanhangen är att göra sig till spridare av en kontraproduktiv myt. Sluta jiddra, börja trolla, säger jag.

Alice Eggers

Publicerad: 2010-04-12

Köp Det grymma svärdet
Läs mer om Det grymma svärdet i katalogen
Fler artiklar knutna till Det grymma svärdet
Fler tidskrifter i kategori HUMOR
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN