Replik till Det Grymma Svärdet - nu med svar!

I en intervju med Det Grymma Svärdet häromdagen kritiseras en rad svenska vänstertidskrifter. Här är några av reaktionerna.

Olav Fumarola Unsgaard, chefredaktör för Arena:

Jag älskar tidskrifter. Jag älskar punk. Jag älskar mångfald. Det var därför med stor glädje jag läste om "Det grymma svärdet". För idag behöver vi fler tidskrifter. En tidskrifts kollektiva skapandeprocess är någonting annat och mycket viktigare än en solitär skribents egna tyckande, oavsett om det sker på skärm eller papper. Det finns ingen bättre skola för intellektuell och politisk verksamhet än en tidskrift. Nattmanglingar, korrläsning och ingresstjafs och slutligen målet: Den på papper tryckta tidskriften. Den första halvtimmen ägnar man åt panikartat leta fel, men sedan kommer lugnet och tillfredställelsen. Den kollektiva lyckan av att ha presterat något tillsammans. Ett nytt nummer har kommit. Lugnet och tillfredställelsen varar bara ca två timmar för sen är det dags att gå på det igen. Det finns alltid nya nummer att göra. För att göra det hela ytterligare lite mer komplicerat finns det hela tiden andra skribenter och tidningar som klagar på det man gör. Vi tidskriftsarbetare är masochister.

Sedan 2003 har jag jobbat med Fronesis. Från början fick vi bara kaffepengar i tidskriftsstöd. Det var mer som en klapp på axeln än ett ekonomiskt bidrag. Nu, sju år senare, tillhör vi de etablerade tidskrifterna. Vi har genom hårt arbete kämpat för att göra den tidskrift vi tror på. Vi har hela tiden höjt kvaliteten och Kulturrådets referensgrupp har sett det. För mig är berättelsen om Fronesis en god beskrivning av att det system vi har fungerar hyfsat väl. Man ska ganska så snabbt kunna få en liten summa till stöd för att sedan kunna bli mer och mer ambitiös och professionell. I Göteborg har vi haft Fantasin, Dokument och jmm som har fostrat lysande begåvningar och viktiga författarskap. De har fått ett litet stöd som har hjälpt dem att komma igång som tidskrifter. Jag tror nämligen att det hjälper att ha varit redaktör för att bli en god skribent.


Johan Berggren, Ordfront Magasin:

Känner Pontus och är rätt van vid hans verbala bredsidor - att "bara" vara en tröttarslad radikal med vinintresse i hans värld är väl ganska godkänt (de han verkligen inte gillar kan han dra iväg med i nån helsida tortyrfantasier ... ) Att PL markerar att han går sin egen väg behövs väl dock knappast, hans tidning är som hans stil i skriverier och teckningar, obändig, arg som fan, brutal, burlesk, oerhört lätt att tycka väldigt mycket om. Om man redan tycker som han .

För samtidigt, visst han vill samhällsförändring det tvivlar jag inte på, men att kalla alla andra som vill det och jobbar hårt för det med mycket lika värderingar som han själv för dumma namn, distansera dig, ja det är att göra samma gamla fåniga okonstruktiva vänstergrej som så många gånger förut ... Och det är alltid lättare att snacka när man är en komplett outsider som skaffat sig en "galen-punkare"-position som ingen behöver bry sig om utom "de invigda". Välkommen att testa att faktiskt göra en tidning med syfte att påverka många, att vara med i samhällssamtalet på riktigt. Pontus vill nog precis som vi att Alliansen förlorar regeringsmakten i valet i höst, och ifall det sker vet han nog också att vi har jobbat stenhårt för det med seriös grävande orädd journalistik - och han med oss, som periodvis medverkande i Ordfront magasin ... Inte för att han behöver tacka, men ... kan nån ta ut den där kniven ur ryggen, den skaver.

Det Grymma Svärdets Pontus Lundkvist svarar:

Min ursprungliga tanke var att redigera bort angreppet på Ordfront (Magasin) och ETC ur mitt intervjusvar, men tanken flöt hjälplöst bort i en ström av influensa och uppmärksamhetspockande deadlines annorstädes. Kort sagt är det rent slarv som ligger bakom att avföringskastandet publicerades. Att Johan Berggren verkar ha tagit illa vid sig gör inte saken bättre, men det var inte för att jag förutsåg det (det gjorde jag inte) som jag ångrade mig, utan för att hela utspelet stinker pinsamt och genomskinligt av illa genomfört gubbe-som-vill-profilera-sig-som-punkare-marknadstänkande. Och för att det inte klarar ”är du så jävla bra själv då?”-testet för fem öre. Dessutom bygger hela dissen på ouppdaterade fördomar. Jag framför härmed en offentlig ursäkt till Ordfront och lovar att tänka igenom nästa fekalieskopa noggrannare.

Men jag står fast vid att inte Det Grymma Svärdet inte är med i, eller har lust att vara med i, ett vänstertidskriftgäng eller ens en vänsterrörelse med mycket mer gemensamt än en diffus motvilja mot högerpolitiska värderingar. En sak vi dock har gemensamt är en allvarlig målgruppskris och jag tvivlar på de svenska vänstertidskrifternas förmåga till och intresse för att kavla upp ärmarna och ta i tu med den. DGS läses inte i första hand av den rödmosige punkaren med Onkel Kånkel-tatuering som står och svajar bredvid en karusell på en marknad i ett brukssamhälle, utan av en konstfacksfjant i rosa märkeslångkallingar och persiennsolglasögon på Beckmansfest och av flintskalliga skivsamlare i Stockholm och Malmö. Ordfront Magasin läses inte av förslitningsskadade Ingbritt på Outokumpo Stainless AB i Degerfors utan av Journalist-Lasse och hans fru högskolebibliotekarie-Karin i våra avlånga radhusområden. Träaktiga fördomsprofiler är tyvärr oundvikliga. Arena läses uteslutande i golfbilar på väg mellan hål. Detta är ett problem. Det OM och resten av den trevliga delen av vänsterintelligentian kanske gör är att verka för ett samhälle där arbetare på sikt får så mycket ”slack” att de får tid, lust och intresse för att bilda sig och utbilda sig, och till slut vakna en dag och vara intresserade av vad som står i t ex OM. Jag är bara en simpel bonntölp som inte kan förklara exakt hur det borde gå till, men jag tycker ändå det känns bakvänt och går alldeles för långsamt. Jag är överlag pessimistisk gällande det stora vänsterprojektet och känner att en sossevalseger på sin höjd är det minst dåliga, men jag är optimistisk när det handlar om småskaliga och lokala projekt. DGS har en uttalad ”låt oss sköta vårt”-agenda som förutsätter vänsterpolitik och utspelar sig på vår mycket specifika och avgränsade variant av ”golvet”. Jag vet inte var Johan Berggrens ”samhällssamtal” äger rum, men om det äger rum i samhället så är det inte omöjligt att jag befinner mig närmre det än vad han gör.

Jag tänker inte svara med samma mynt och underkänna Ordfronts kamp för ett bättre samhälle, vi tycker i grunden om varandra och kan följas åt ganska långt längs vägen. Allt Berggren säger är sant och att han avskriver oss som tortyrpornografer och galna punkare är egentligen det enda förtydligande av skillnaderna som behövs. Vissa fattar att det finns mer, andra kommer aldrig fatta, men det gör ingenting, här är kardan.

Alice Eggers

Publicerad: 2010-04-19