Ängslig realism

Ett samtal om samtidslitteratur

Allt om böcker intervjuar
TORBJÖRN ELENSKY och MATS KOLMISOPPI
(ur nr 2/02)

De senaste åren har det skrivits och talats mycket om vad som utmärker den svenska prosan. Är den inte ängsligt realistisk? Är den inte alldeles för normal? Bygger den inte på att läsaren känner igen sig, snarare än utmanar vårt sätt att se på världen? I en artikel i Dagens Nyheter menade Torbjörn Elensky att samtidsprosan är direkt livsfarlig. En annan litteratur måste skrivas. Torbjörn Elensky har med sina tre böcker försökt göra just detta. En annan som söker sig bort från det normalrealistiska är författaren Mats Kolmisoppi. Allt om böcker har fört dem samman i ett samtal om den nutida svenska prosan.

Allt om böcker: Torbjörn, i en artikel i DN (9/1), om samtidslitteraturens roll verkar du mena att den normala prosan som skrivs i Sverige idag är direkt livsfarlig?

Torbjörn Elensky: Jag är ingen litterär fanatiker. Men jag tycker inte om det slentrianmässiga antagandet att det finns en litteratur som är normal, naturlig och sann. Hur kan det finnas ett sätt att berätta om verkligheten som vi accepterar som riktigt? Den föreställningen tycker jag är direkt farlig. Även i vidare bemärkelse: på ett politiskt plan, det är fördummande. Det finns en norm för vad som anses som verklighet, som är för enkel och som inte stämmer överens med hur världen ser ut. I Sverige finns det fortfarande en ganska naiv tro på att det finns något som är naturligt och äkta. Man har otroligt svårt att förstå att det finns andra sätt att se på världen.

MK: Jag tyckte att du var hård i din artikel när du skrev att det fanns dom som lika gärna kunde låta bli att skriva.

TE: Det menar jag fortfarande. Om man tänker vara författare för att det är trevligt, och om man vill skriva en bok som kunde vara vilken annan bok som helst, då tycker jag att man skall sätta sig på en bank eller i en ICA-kassa istället. Då skall man inte ta upp plats.

MK: Begreppet samtidslitteratur, detta som du kritiserar, är problematiskt. För mig har det en negativ, nedlåtande klang.

TE: Precis. Om det finns något som vi med självklarhet kan kalla en samtidsroman så utgår jag från att det är en text som går våra förväntningar till mötes. Som Jonas Gardell, det är för enkelt. Vi får vår samtidsbild bekräftad, det blir en slags rutinrealism, minsta motståndets estetik. Det jag tycker är tråkigt med samtidslitteratur är att det är en färdig värld med Gucci och mellanmjölk, allt är klart och avgränsat. Personerna rör sig som i ett dockskåp.

MK: Jag har svårt för när samtidslitteraturen är episk som den ju ofta är. När den har en struktur med början, mitt och slut. Jag uppfattar att strukturen i sig motsäger den samtid man lever i. Samtiden är en ström man befinner sig i, inte något överblickbart. Det är väl min största invändning mot det som jag uppfattar ligga bakom begreppet samtidslitteratur. Jag tycker att den episka strukturen ljuger.

TE: Det tycker jag också. Den är en lögn.

MK: Det är därför jag skriver kort. Och därför måste själva den korta novellen arbeta mot läsarens förväntningar. Novellen får inte sluta som den borde.

TE: Det paradoxala med samtidslitteratur är att för att kunna skriva om samtiden på det där avslutade sättet så kan man inte rimligtvis befinna sig i samtiden. Alltså har samtidslitteraturen, när den tar formen av en fungerande berättelse, redan tappat kontakten och hamnat på utsidan av det den vill beskriva.

MK: Ja.

TE: En episk samtidsroman är lika sann mot vår samtid som Herman Lindqvists böcker är sanna mot Sveriges historia.

MK: Ju mer förvirrat det blir, desto mer påminner det om verklighet. Realism för mig är inte en episk berättelse, det är mer som mitt eget skrivande. Böcker som är uppluckrade, som håller samman på ett annat sätt än det rent episka.

AoB: Men kritkerna säger ju ofta om dig, Mats, att du skildrar en samtidsanda?

MK: Ja, men när jag skrev var det snarare i ett försök att göra motsatsen, att skriva mot en sådan. Ibland när jag läser en bok så fattar jag ingenting. Det kan vara komplicerade filosofiska termer, eller en teoretisk bok om konst, men det är okej att inte fatta, det är också därför man läser. Min novellsamling var ett försök att skriva om till exempel skateboardtermer på samma sätt, jag vill skriva lika naturligt om skateboard som man kan skriva om modern konst. Man använder begrepp som inte alla känner till, men det är okej... och det tror jag har kallats samtida.

AoB: I din artikel, Torbjörn, skriver du att litteraturen skall ifrågasätta vårt vanliga sätt att se. Skall litteraturen göra världen osäker?

TE: Vad menar man med osäkerhet? Det är väl inte att göra våra levnadsförhållanden osäkra, som att skapa upplopp på stan? Problemet är att offentligheten och massmedia – det kan vi väl vara överens om? – är förljugna och ofta destruktiva på ett sådant sätt att det drabbar folk i deras vardag. Därför är det väl bra om man gör folk osäkra, i betydelsen medvetna om detta? Men jag vet inte om det är litteraturens uppgift, det låter som en plakatlitteratur.

MK: Det är svårt att ge litteraturen en generell uppgift. Det fantastiska med litteraturen är att den inte går att definiera och att den inte har en viss uppgift men att den ändå tycks vara berättigad. Många ser den som oerhört viktig. Det finns ett värde och en mening hos den som är svår att sätta fingret på.

TE: Jag skulle vilja gå så långt som att säga att litteraturen är värdefull enbart när den inte underordnas en specifik uppgift. En litteratur som har som mål att vara nyttig lyckas med att nå detta mål sämre än den som inte har det.

MK: Jag har tänkt mycket på det där för jag har haft ett uttalat politiskt mål med mitt skrivande. Jag hade en upplevelse av att det politiska varit helt borta, att det bara skulle handla om litteratur och kontextualitet. Men den begränsningen vill jag bort från, jag vill skriva politiskt utan att därför dra ut i korståg. Litteraturen är politisk. Skillnaden är om man är medveten om detta eller inte. Är man medveten måste man också ta ett moraliskt ansvar. Det viktigaste för mig är att språket inte fungerar som övergrepp. Att jag kan stå för hur jag använder språket i mina noveller. Jag har en upplevelse, riktig eller inte, om att det finns en normalrealism eller ett journalistiskt språk, och att detta språk är en del av mitt eget språk. Och det är detta språk, som också är jag själv, som jag skriver mot. Jag vill inte att mitt språk skall stå i tjänst hos några maktstrukturer. För mig är detta stenhårt politiskt och jag vill inte frångå detta bara för att ordet politik har setts så negativt inom litteratur de senaste åren.

TE: Vad menar du med politiskt? Jag tycker att också jag, i någon existentiell mening, är politisk. Jag vill påverka människor. Är det politiskt?

MK: Vi landar i frågan: Kan litteraturen förändra världen? Som Pentti Saarikoski sa någon gång: "min bok förändrar världen genom att finnas där". Torbjörn Elenskys bok Döda vinklar finns här i verkligheten, den läggs till, i den betydelsen har verkligheten förändrats. Det finns en möjlighet att en bok kan ha en betydelse på något plan, därför är det viktigt att denna betydelse inte går åt fel håll.

TE: Tycker du verkligen att man kan kontrollera hur man skriver och hur någon läser?

MK: Jag har löst detta genom att släppa på kontrollen. Tidigare skrev jag starkt maktfullkomligt, jag uppfyllde konventioner, skrev patriarkalt och auktoritärt. Även om det kunde vara uttalat antiauktoritärt till sitt innehåll så var textens struktur auktoritär. Grejen är att mitt sätt att skriva i Jag menar nu upplevde jag som väldigt antiauktoritärt. På riktigt. Inte så att personerna pratar politik, men strukturen har jag verkligen försökt göra så antiauktoritär som möjligt. Det handlar om en genomsläpplighet. Min poäng är att det sätt som jag försökt undkomma det auktoritära är att hitta ett sätt att släppa kontrollen.

TE: Jag vet inte, det är svårt att säga det själv, men jag tror att min text är antiauktoritär. Jag hoppas ju verkligen att den är det, men det kanske den inte är?

MK: Din text pendlar mellan makt och maktlöshet, att vara tillfångatagen eller inte. Det handlar om auktoritet.

TE: Men är det auktoritärt?

MK: Nej, men det handlar om det.

TE: På det sättet är min bok ganska politisk, det är ingen slump att den utspelar sig i Rom. Det är inte bara för att jag har bott där. Rom är en drömd urmodell för alla efterkommande imperiedrömmar. Det mystiska ursprunget till det politiska Europa, det är så mycket som utspelar sig i skuggan av det Rom som påstås en gång ha funnits. Civilisation, kultur.

AoB: I din artikel i DN vänder du dig helt mot att man skall identifiera och känna igen sig i en text.

TE: Vad skall man kalla identifikation? Jag kan identifiera mig med en gestalt från 1500-talets Italien utan att känna igen mig. I det ögonblicket jag tror att jag känner igen mig är det stor risk att det är ren inbillning. Jag har kanske egentligen inte alls förstått hans bevekelsegrunder när jag utgår från att hans handlingsmönster liknar mina.

MK: Det finns scener i din roman Döda vinklar som börjar som något man mycket väl känner igen för att sedan övergå i något man inte känner igen. Du spelar ju också på igenkänning. Hela tiden måste man på något sätt känna igen sig.

TE: Visst måste man använda sig av igenkänning, men man måste inse att det inte är något naturligt, att det är ett konstgrepp.

MK: Att det inte är ett självändamål att man skall känna igen sig, är det så du menar? Du är kritisk mot den författare som tycker att det skall vara igenkänning till 100 procent?

TE: Inte bara de som går in för igenkänning till 100 procent utan också de som utgår ifrån att det är något naturligt och normalt. Det är det inte, varken litterärt eller mänskligt. Att alltid känna igen sig är inte normalt. Man kan titta på sig själv. När har man tagit sprången framåt i sin egen utveckling? Inte tusan har det varit när allting har gått på räls. Det är när man av någon anledning – självvalt eller av tvång – har hamnat i situationer som man inte behärskar. I ett främmande land, på en konstig plats. Det är därför det är så återkommande i litteraturen, också i dina noveller, att bli utkastad i underliga miljöer. Då tvingas man inse sina egna begränsningar och – förlåt att jag är så banal – också sina egna möjligheter. Det är ett självändamål att försöka utvecklas och förändras och komma någonstans.

MK: Men när doktor Rakenau i din roman springer runt i Rom, kan man inte kalla det ett igenkänningsgörande av Rom? Han beskriver och gör det igenkännligt för sig själv. Den strävan finns ju ständigt, att vilja känna igen det man har framför sig.

AoB: Om inte igenkänning är viktigt, vad är då viktigt när man läser?

MK: Den stora klyschan: Det är mötet, samtalet... allt det där. Det behöver inte handla om att möta en vän, det kan handla om att möta en fiende, men det måste uppstå beröringspunkter. Hur denna beröring skapas är inte viktigt, det kan ske på många olika sätt. På ett sätt har jag lite svårt med att vara kritisk mot samtidslitteraturen, jag tycker ändå att de allra flesta böcker som ges ut är ärliga och bra. Det finns något i varje bok.

TE: När man tittar närmare på en författare ser man att de kanske inte är den där normalrealisten som vi pratar om. Kanske fäktas vi mot väderkvarnar. Men att vi irriteras över någonting tror jag beror på att det ändå faktiskt finns. Om inte annat så åtminstone som en fantom som man måste bekämpa. Normalrealismen är ett hot.

AoB: Under samtalets gång har ni återkommit till en samtidslitteratur som vi kan kalla normalrealistisk, ett slags reproduktion av en samtid som vi redan känner till. Ni vänder er emot detta, inte minst för att den gör anspråk på att säga sanningen. Men ibland verkar ni mena att normalrealismen är direkt felaktig, till skillnad från er egen position som är sannare?

MK: Jag menar inte att normalrealismen är felaktig, jag menar bara att jag personligen inte kan skriva så. Det handlar om min egen upplevelse av verkligheten.

TE: Jag tror inte att det finns någon position att försvara. Det manieristiska eller experimentella är inte alls experimentellt, det är varken mer eller mindre konstruerat än det som man uppfattar som realistiskt och självklart. Problemet med den naiva realismen är att den har en hållning men inte står för att det är en hållning. Men man måste ha en hållning. En viss stil är varken sann eller falsk. Det handlar om medvetenhet. Det är större chans att komma nära någon form av sanning om man är medveten om vad man gör.

MK: För mig handlar det om hantverket litteratur. Hur väl förtrogen är man med det, vilken vikt ger man hantverket? Det finns en föreställning om den sanna litteraturen bortom hantverket, det är den jag ifrågasätter.

TE: Jag har en barndomskamrat som blev organist. Han gillade att spela på högmässor, han var så nöjd med att han kunde ta tillvara alla effekter och skapa en storslagen stämning kring mässan och menade att detta var enklare eftersom han själv inte var troende. Han skötte hantverket för att dom som satt där nere skulle uppleva mysteriet.

AoB: Men är inte denna hypermedvetna hållning farlig?

TE: Vi har den i djupare mening ironiska hållningen. En romantisk ironi där man uttrycker en känsla samtidigt som man är medveten om att man gör det. Gombrowicz är ett strålande exempel. Man visar upp sina medel, man spelar med öppna kort, likväl går spelet ut och man vinner.

MK: Att inte visa upp sina kort är falskt, det är att mörka när man egentligen vet. Men man kan ha problemet att man är alldeles för medveten, då måste man visa upp korten för att sedan komma vidare.

TE: För mig är det viktigt att man hela tiden har en äkta nivå, där det förmedlas känslor och närvaro, men att man samtidigt har den här kommenterande delen. En sorts verfremdung som inte betyder att man är mindre engagerad. Som jag varit inne på tidigare: det som numera uppfattas som konstigt, experimentellt, manierat, kanske till och med krystat utgör i själva verket många olika, djupa spår genom litteraturhistorien. Dessa är historiskt sett mer betydelsefulla än den realistiska normalprosa som vi idag har som norm. Egentligen är George Perec mera normal än Liza Marklund.

MK: Men den här kommenterande delen, den kan se ut på olika sätt, den behöver inte vara explicit. Den kan skapas genom en hållning från författarens sida.

TE: Jag tycker ofta att litteraturkritiken missar det här dubbelspelet mellan en äkta nivå och en kommenterande nivå. Många verkar sakna insikten om att det kan vara spel och äkta på samma gång. Dels tror jag att det finns många kritiker som utgår från att det finns ett normalt sätt att beskriva verkligheten, något de kallar realism. Detta skapar en norm som en författare jämförs med och befinner sig olika långt ifrån. Dessutom är kritikerns referenser extremt samtidskänsliga. Idag jämförs alla noveller med Raymond Carvers. I mitt eget fall är det alltid Borges som man tycker sig se. Han är symbolen för konstig litteratur. Borges betyder konstig och då tycker man att man har ringat in mig.

MK: Litteraturkritikerna borde – oavsett vad författarna liknar – kunna läsa i en annan kontext. Det blir en sorts patriarkal läsning som hela tiden ser texterna som en utväxt ur Carvers panna.

TE: Det är ju så det är. Det är som om man ser ett barn och skulle säga, du liknar din farfar, jaha, du skall alltså också bli smed! Vad är det för hållning?

MK: Men det ligger ju i en själv också. Jag har också en uppfattning om att det finns en normalrealism. Det är inte bara kritiker. I mitt skrivande skriver jag mot denna fiktion om normalrealism. Det är intressant, var kommer min uppfattning om normalrealismen ifrån?

TE: Låt oss säga att det finns ett litterärt klimat, skapat av författare, kritiker, media, bokhandlar, förlag med mera.

MK: Är novellisterna under 90-talet normalrealism? Askildsenstraditionen. Gunnarson, Kempe, Davidsson? De har ändå säregna röster. Varje gång jag tänker på ett normalrealistiskt författarskap så flyr det undan.

TE: Dom eftersträvar någon form av stilistisk normalitet. Men kanske är en svängning på gång i det litterära klimatet. Se på Torsten Ekbom, en av de centrala gestalterna på den experimentella scenen på 60-talet. Det är inte en slump att han ger upp och tystnar. Det är inte heller en slump att han nu drygt 30 år senare bestämmer sig för att komma ut med en roman igen.

AoB: Normalrealism skapar igenkänning hos läsaren. Men kanske är det normalrealismen, inte samtiden man känner igen?

MK: Jag minns en sak Aase Berg skrev om Lena Anderssons roman Var det bra så?. Den togs emot av kritikerna med öppna armar som en förortsroman, och just för att den togs emot så entusiastiskt måste något vara fel i mottagandet. Att man så snabbt kände igen sig och menade att det var bra, det var så det såg ut i förorten. Det skall inte vara så enkelt. Det skall vara svårt, det skall inte gå att nåla fast litteraturen. Det hjälpte mig att förstå Aase Bergs poesi. Den stora svenska samtidsromanen ser inte ut som vi förväntar oss att den skall se ut, för då är det inte den romanen. Antagligen har den redan kommit, vi har bara inte känt igen den.

TE: Exakt! Och den kanske inte är en roman utan en treradig dikt.

MK: Medan vi pratar blir jag allt osäkrare på vad jag menar med samtidslitteratur och normalrealism. Vad har vi kommit fram till, att allt är okej?

TE: Nej, det tycker jag inte. Vi har kommit fram till många olika saker.

MK: Ja?... Vi håller på och cirklar kring något, det är något, det är något...

TE: Det svar som hänger i luften, det vi inte kommer fram till, det är delvis det som driver oss att skriva...

MK: Kanske.

TE: Det lät väl bra?


FAKTA:
Namn: Torbjörn Elensky Född: 1969 Böcker: På stället (1998), Myrstack (2000), Döda vinklar (2002) Övrigt: Radiopjäsen "Molnskeppet", om den förste och hittills ende kungen av Haiti och hans väldiga fästningsbygge, kommer att ha premiär i maj.

Namn: Mats Kolmisoppi. Född: 1976 Böcker: Jag menar nu (2001) Övrigt: Novellsamlingen Jag menar nu utkommer som pocket i vår.

Läs mer om Allt om böcker/Parnass
och
här

Beställ numret pren@datarutin.se
www.aob.nu

Publicerad: 2002-06-05