Ordbruk och Gud

Orden som fiende och frälsare

Annina Rabe intervjuar Kerstin Norborg

ur Allt om Böcker nr 2/02

De flesta skrivande och läsande människor har ett komplicerat förhållande till orden. Orden är ursprunget, de är själva förutsättningen, det man längtar till - men de är också problemet. De vill inte alltid som man själv vill; något man snart upptäcker oavsett om det är en dikt eller en ansökningshandling man sitter och skriver på. Ord har en tendens att vara gäckande och undflyende. När man minst anar det formar de sig till klichéer, hånler emot en i den öppna dörr man just försökt sparka in.

Ord är lätta att missbruka. De kan väsnas nog så mycket, förmedla de mest allvarliga saker, men ändå i grunden helt sakna betydelse. Och vill det sig riktigt illa kan de helt enkelt sina och försvinna. Det är den skrivande människans värsta mardröm – det tomma papperet.

Kerstin Norborgs roman Min faders hus är en av de mest plågsamma uppgörelser med språket man har kunnat läsa på senare tid. Berättelsen om Arvid, prästen som överges av orden i predikstolen, gör stundtals ont att läsa. Det är ett porträtt av en människa i djup kris, som är oförmögen att mer än i mycket korta stunder nå fram såväl till sina närmaste som till Gud. Hans stränga förhållande till sig själv, sin gudstro och till språket gör att han djupt sårar människor i sin omgivning. Arvid är rädd, och rädslan gör honom egocentrisk och oförmögen att se utanför sig själv.

Romanen, Kerstin Norborgs första efter två diktsamlingar, har blivit mycket omtalad och uppskattad. Den nominerades bl a till Augustpriset 2001 och nyligen emottog hon P1s romanpris, ett pris där juryn består av bokläsande lyssnare. Kerstin Norborg har inte bara gått hem hos oss stränga kritiker med egna skrivnojor, hon har blivit en författare som verkligen läses.
– Jag hade inte alls räknat med den reaktion som blev. En kompis till mig sa nyligen: ”Kerstin, du har skrivit en folklig roman!” och det hade jag ju aldrig trott. Boken är rätt händelselös egentligen, den är skriven i fragment och utan intrig. Det är ett inre drama som just inte går emot någon förlösning, och det ville jag heller inte. Jag ville att Arvid skulle förbli ofullkomlig, såsom de flesta är. Jag ville inte skriva om någon hjälte.

Nej, någon hjälte är han inte, Arvid. Inte ens en särskilt sympatisk människa. Men han är mänsklig intill det outhärdligas gräns: ”ofullkomlig, såsom de flesta är”. Att han blivit så levande beror säkert mycket på att Kerstin Norborg själv har lagt sig så nära sin huvudperson. Det är en relation som enligt henne själv inte är helt problemfri, och som utgör en stor del av laddningen i boken. Hennes kärlek till honom är stark, men hon har samtidigt tyckt illa om honom och hans handlingar.
– Jag tycker att boken pendlar mellan att jag lägger mig nära Arvid och ändå tvingas distansera mig från honom. Arvids tystnad har ibland ätit upp också min författarroll, därför att min identifikation med honom är så stark. Det har nästan känts som ett gummiband ibland, som att spänningen ligger just i pendlandet mellan närhet och avstånd. Det har varit en drivkraft att jag känner så starkt med Arvid och samtidigt måste ta avstånd ifrån honom.
– Jag har väldigt lätt att identifiera mig med honom, och det beror väl på att jag har sidor som påminner om hans. Samma stränghet, samma längtan efter en större delaktighet. Den där längtan efter att ge upp som han också har. Och förmågan att uppleva saker ensam i naturen.

Boken är inte självbiografisk, även om den har vissa beröringspunkter med Kerstin Norborgs egen bakgrund. Arvid är löst baserad på hennes farfar som var präst på 30-talet (och som den gåtfulla omslagsbilden föreställer), men hon är noga med att betona att det mesta i romanen är fiktion. När man pratar med henne blir det däremot tydligt att en del av tematiken har självbiografiska drag. Boken handlar mycket om en egen uppgörelse med språket och med den stränghet som verkar hämmande på allt skapande. Det är ett tema hon har närmat sig också i sina diktsamlingar, Vakenlandet och Så fort jag går ut. I den senare, en samling prosadikter, skriver hon t ex så här:

Det jag önskar mest av allt nu är att någon skulle plocka bort orden, att någon skulle plocka bort dem från min hud. Jag vill att du ska sno dig runt mig som en filt, som den där rutiga pläden du hade i din säng, att det ska lukta av dig runt mig, överallt, tätt. Kan jag inte få slippa att prata?

Men lite längre fram läser vi:
”Så fort jag går ut kommer orden, pilar som svalor genom min kropp”. Orden som fiende och frälsare – betydelsen är hela tiden dubbel. En nyckelscen i Min faders hus är när Arvid som barn sitter vid sin pappas ben på trappan till predikstolen och hör faderns predikan som ett mummel ovanför sig. I det ordlösa mumlet upplever han en trygghet och en frid som han mycket sällan återfår i sitt vuxna liv. Då består hans korta stunder av nåd i de långa tysta promenaderna i naturen.

Själv säger Kerstin Norborg att hennes krokiga väg till författandet har präglats mycket just av balansgången mellan tal och tystnad. Hennes förhållande till språket har aldrig varit problemfritt. Hon läste och skrev mycket redan under skoltiden, uppmuntrad av en engagerad lärare, och valde därefter att utbilda sig till journalist.
– Jag hade tidigt en längtan efter att komma åt något i språket som inte fanns i mitt vardagsspråk. Först läste jag litteraturvetenskap på universitetet, men det var något av en besvikelse. Jag hade ett stort litteraturintresse från gymnasiet, men jag tyckte inte att jag hittade det jag sökte i den akademiska världen. Jag ville hitta ett friare sätt att skriva, så jag bestämde mig för att utbilda mig till journalist. Men det var när jag gick ut Journalisthögskolan som Arvid-problematiken för mig ställdes på sin spets.

Under den korta tid hon arbetade som journalist (både för radio och tidningar) fann hon att orden alltmer kom att sakna betydelse. Tidsbrist och journalistikens form gjorde att hon kände att det hon skrev mer och mer blev till färdigformulerade meningar och floskler. Samtidigt invaderades hon av ord från såväl dagstidningar som förpackningar. Den känsla som uppkom beskriver hon som en språklig överkänslighet. Precis som Arvid kände hon en stark overklighetskänsla inför sig själv och sitt skrivande. Det ledde till att hon slutade som journalist.
– Jag är på gott och ont uppvuxen i en verbal miljö. I Lund finns det ett slags ideal att allt går att prata om, en väldig tilltro till ordet. Samtidigt bar jag på en stark känsla av att det var något som inte blev sagt i allt det där pratet, något som inte gick att nå med den sortens språk. Jag tystnade inte som Arvid, men det blev efter ett tag väldigt plågsamt för mig att arbeta som journalist. Det blev för mycket ord – det gick inflation i orden och de förlorade sin betydelse. Jag blev överkänslig, till sist orkade jag inte ens läsa DN. Jag var tvungen att ge upp, jag kom till en punkt när jag inte längre kunde vara journalist. Idag är det inte lika känsligt längre, jag läser DN med glädje.

I ett antal år ägnade sig Kerstin Norborg i stället åt musiken. Hon utbildade sig till musikpedagog på Musikhögskolan, och arbetade därefter länge bl a som teatermusiker. – I oförmågan att uttrycka mig i ord uppstod ett annat slags språk. Det fanns något så skrämmande med orden, något definitivt, att man liksom kunde ställas till svars: ”Menar du verkligen det där?” Det är väl den där strängheten igen, ett slags sanningskrav, att man inte får ljuga. Men jag tyckte hela tiden att jag ljög när jag använde ord, att jag inte hittade tillräckligt med nyanser. För mig var det därför en befrielse att få hålla på med musik. Som att jag där kunde nå en annan sorts sanning.

Men längtan till orden försvann inte utan visade sig tvärtom vara starkare än hon trott. Visste hon hela tiden att hon hade något annat, något som låg bortom vardagsspråket och flosklerna?
– Jag tvivlade på ett plan. Jag har aldrig närt någon föreställning om att vara författare. Jag skämdes också lite och tyckte att jag hade ett skolmässigt förhållande till skrivandet. Jag hade ju älskat att skriva uppsats för min lärare, och älskat den bekräftelse jag fick därigenom. Men till sist erkände jag för mig själv okej, jag har väl ett skolflicksaktigt förhållande till litteratur, och jag har ett behov av bekräftelse. Jag sökte till skrivarutbildningen på Biskops Arnö. Då hade jag tagit avstånd från journalistiken, men jag hade skrivit dagbok och fragment i många år. Vakenlandet växte fram under året på Biskops Arnö, men jag hade ett tvivlande förhållande till mitt skrivande hela tiden.

Stränghet är ett begrepp som Kerstin Norborg ofta återkommer till. Och det är strängheten som präglar Arvid i romanen. Där finns naturligtvis en stark religiös problematik. Arvid är uppvuxen i ett schartauanskt hem på västkusten, en mycket sträng miljö. Hans gudsfruktan är stark, hans förhållningssätt till omvärlden nästan obarmhärtigt. Och den Gud som inte ingriper är av det strängaste slaget.
– Varför kunde Gud inte lägga sin hand på Arvids axel? Är det för att Arvid är för rädd? Hans liv skulle ju kunna vara så mycket mer fullödigt än det är. Jag kan bli upprörd över att Gud inte ingriper, men det gör ju å andra sidan sällan Gud.
Kerstin Norborg säger att hon ändå själv har en gudstro, men att hon har svårt att redogöra för den. Och när det gäller Min faders hus är det hennes önskan att den skall nå utanför den rent religiösa tematiken. Dess problematik är inte i första hand religiös utan allmänt existentiell.
– Romanen var ett sätt att undersöka mitt förhållande till en sträng Gud. Jag har varit mycket sträng mot mig själv, på gott och ont – inte minst i mitt skrivande. Men man kommer till en punkt där strängheten får en att tystna. Så visst tangerar romanen min egen skrivproblematik.

Ett strängt förhållningssätt är inte enbart av ondo heller, menar hon. Är man sträng är det till exempel inte lika lätt att låta sig förledas av språket. Ett exempel i romanen är Arvids fryntlige och levnadsglade bror Sigvard, som på ett naivt och frejdigt sätt är övertygad nazist. Men Arvids kritiska natur gör att han inte låtit sig manipuleras som brodern, och därmed undkommer han också nazismen. Ett annat centralt avsnitt är när Arvid på avstånd bevittnar ett av Lewi Pethrus tältmöten. Vad är det egentligen som händer den där sommarkvällen när den strama prästen möter den utlevande pingstförkunnaren?
– Jag tror att han kommer i kontakt med orden som musik, på samma sätt som när han lyssnar till Fader vår, lutad mot sin pappas ben. Han får en musikalisk upplevelse av orden. Han har ju själv en dragning åt en mer känslomässig upplevelse av Gud. Samtidigt är han rädd för att ge efter för detta, rädd för Gud och för att detta som är större än han själv liksom skall uppsluka honom, utplåna honom. Detta tvingar honom att hela tiden kontrollera sig själv, hålla sig på sin kant. Och jag tror att det är hans – och bokens – stora sorg. Han längtar ju hela tiden efter att få ge sig hän.

Den sorgen får Arvid, och vi som är läsare, leva med. Min faders hus är ingen utvecklingsroman. Arvid genomgår inte någon enastående förändring. Försoningen – om man nu kan tala om en sådan – ligger snarare i att han till sist accepterar hur han är, och att det är för sent att göra något åt det. – Jag visste på ett tidigt stadium att det skulle finnas en försoning som har med åldrande att göra. Han tvingas ge upp. Han får erkänna sin egen ofullkomlighet. Något annat hade varit omöjligt med Arvid.

”Han är full av dessa psalmverser, full av dessa förmaningar. Och ändå är ju köttet och blomstren, skogarna och marken hans glädje, den enda tröst som finns att få. Det enda som hjälper mot orden.”

Har då Kerstin Norborg själv försonats med orden, efter två diktsamlingar och en hyllad roman? Av någon anledning ställer jag aldrig den frågan. Kanske för att jag misstänker att man aldrig helt och hållet gör det. Har man en gång börjat fortsätter man nog att försöka ”krypa in bakom orden”, som hon säger. Och hon har fortfarande problem med detta.
– Jag har ibland på ett nästan barnsligt sätt tagit avstånd från ett intellektuellt samtal, eftersom jag varit så rädd för att bli fråntagen den känslomässiga, eller kanske musikaliska, upplevelsen av orden, rädd att de åter skall förlora sin kropp. Jag hamnar fortfarande där då och då, upplever när jag läser hur jag står på ordens utsida och knackar och knackar men inte blir insläppt. Jag blir lycklig var gång jag lyckas tränga bakom litteraturen och se att det är liv det handlar om.

Men skrivandet handlar förstås om ett samspel mellan intellekt och känsla, menar hon, ett upphävande av motsättningen, en samtidighet.
– Att både vara närvarande och samtidigt registrerande. Det finns partier i Min faders hus som jag har gråtit när jag skrivit därför att jag känt så starkt med Arvid. Men om den gråten hade uppslukat mig helt hade jag aldrig kunnat skriva boken.

Vad det blir för bok härnäst vet hon inte ännu. Just nu har hon fullt upp med sin roll som nybliven tvillingmamma.
– Det känns som om det är prosa jag ska skriva, men jag har inget klart ännu. Det känns bra att gå upp i något helt annat ett tag; i barnen. Boken har känts så viktig för mig, ibland tror jag att jag inte kommer att hitta något så angeläget att skriva om en gång till. Men det är bara att hoppas. Det handlar ju fortfarande om att komma bakom orden och komma åt det här andra.

Annina Rabe ingår i Allt om Böckers redaktion.

Läs mer om Allt om böcker/Parnass
och
här
Beställ numret pren@datarutin.se
www.aob.nu

Publicerad: 2002-06-03