Film International nr 115

MANUSFÖRFATTARENS
UPPRÄTTELSE

Alla ni som såg årets Oscargala kommer kanske ihåg Ernest Lehman. Vet ni inte vem han är så sök på hans namn i någon filmencyklopedi eller i till exempel Internet Movie Database. Titta på hans meritlista och tänk er sedan att den här mannen inte vunnit någon Oscar innan årets hederspris, och att de flesta, liksom kanske ni själva, inte känner hans namn. Ändå har han alltså författat en rad filmklassiker som ibland också varit enorma kassasuccéer: Sabrina (1954), Segerns sötma (1957), I sista minuten (1959), Vem är rädd för Viginia Woolf? (1966). Imponerande, inte sant? Och då har jag ändå utelämnat musikalsuccéer som Kungen och jag (1956), West Side Story (1961), Sound of Music (1965) och Hello, Dolly! (1968).
För, som Paul Buhle och Dave Wagner konstaterar i sin långa och ytterst läsvärda essä om manusförfattare i Hollywood, så börjar en film faktiskt med att en manusförfattare sitter framför ett tomt papper och skriver den. Film är först som sist ett manusarbete. Och det finns många exempel på hur filmhistoriens mest slående visuella ögonblick funnits inskrivna i manus långt innan inspelningen. Trots det har man i vanlig ordning hyllat regissören för dessa förtjänster.
Ett klassiskt exempel är den berömda övertoningen mellan en tändsticka som tänds och en soluppgång över öknen i Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, 1962). Visserligen satt nog David Lean bredvis filmfotografen Freddie Young när denne filmade komponenterna till den berömda passagen i filmen, men idén fanns faktiskt detaljerat beskriven i Robert Bolts manus. Bolt har senare fått erkännande för detta, men de allra flesta manusförfattare är ignorerade, bortglömda och dåligt belönade för sina insatser. Buhle & Wagners historiska odyssé är en i långa stycken tragisk berättelse om hur illa manusförfattarna behandlats av sina arbetsgivare, filmbolagen. De har inte bara fått dåligt betalt och haft obefintlig anställningstrygghet, utan de har också nekats en plats i rampljuset.
Nu har manusförfattarna i Writers Guild of America (WGA), tidigare Screen Writers Guild (SWG), vunnit en stor seger mot filmbolagen efter att ha hotat med strejk. Liksom tidigare, har det inte bara handlat om pengar utan också om medbestämmande i den kreativa processen under inspelningarna och framförallt erkännande för sin arbetsinsats. Denna gången hade deras arbetsgivare i den penningstinna film- och tv-industrin inte möjligheten att använda varken svartlistning eller strejkbrytare, så det blev en överenskommelse på rekordtid. Annars hade faktiskt biodukarna gapat tomma och vi hade fått se åtskilligt mycket mer av myrornas krig på tv-skärmen.
Kanske blir strejken början på en bättre uppmärksamhet för denna yrkeskår, som alltför länge stått i skuggan av regissörerna och även de organisationsstarka, profilerade filmfotograferna. Faktiskt kan man på biodukarna se pjäs- och manusförfattaren samt regissören David Mamets film State and Main (2000; se recensionen i detta nummer), som just illustrerar manusförfattarens utsatta tillvaro.
Men det är inte bara filmbolagen som har syndat. Genom den förödande konstnärsromantiska auteurteorin har filmvetare och kritiker medverkat till att förstärka bilden av manusförfattaren som en marginell figur, en i bästa fall nyttig hjälpreda innan det stora regissörsgeniet griper in och skapar Den Stora Konsten.
Ett utmärkt exempel på en film som är helt överskuggad av den kvardröjande auteurteorins enögda fokusering på regissören är Nosferatu (1922). Hur många vet att den är skriven av Henrik Galeen, som även författade de två versionerna av Der Golem (1913 och 1920)? Även i I Q Hunters utmärkta analys av Starship Troopers (1997) spelar manusförfattaren (Ed Neumeier) en nyckelroll, och det visar kanske på den omsvängning inom filmvetenskapen som skett under de senaste 20 åren.Förhoppningsvis kommer Filmhäftet framledes att kunna bjuda på mer texter om manusförfattare och även en del intervjuer med dessa dolda upphovsmän och kvinnor.
I detta nummer skulle egentligen även John Baxters essä om Mad Max-trilogin och ett utdrag ur Pelle Snickars aktuella doktorsavhandling Svensk film och visuell masskultur 1900 (Stockholm: Aura 2001), men de tvingas jag av utrymmesskäl att flytta på. De publiceras i nästa nummer. Detsamma gäller flera bokrecensioner. Allra sist, i recensionsavdelningen, en ny rubrik: ”i korthet”, där allsköns bråte från bok- och dvd-hyllan trängs.

Nästa nummer kommer den 25 juli.

Filmhäftet

Publicerad: 2001-06-13

Köp Film International
Läs mer om Film International i katalogen
Fler artiklar knutna till Film International
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR