Dags att få orden att dansa

Vinterkrönikan

ur Nutida Dans nr 17

Tema: Tänk med kroppen - prata om dansen

Under hösten fick jag höra att det väl inte kunde finns så mycket att skriva om dans. Påståendet överraskade mig för verkligheten är den motsatta, det finns hur mycket som helst att skriva om dans. Och vad mera är, det finns ett behov av att det skrivs och pratas mer om dans!

En insats för att stimulera den offentliga dansdiskussionen gjordes under festivalen Spelplats Stockholm i slutet av september då det arrangerades såväl föreställningar som föreläsningar med internationella och svenska föreläsare och artister. En upplevelse som väckte mersmak!

dans/konsert/dans
Both Sitting Duet av koreografen Jonathan Burrows och kompositören Matteo Fargion påminner mer om en konsert för två instrument än konventionell koreografi. Den musikaliska karaktären förstärktes genom att de verkade följa noteringar i kollegieblock på samma sätt som musiker följer noter. Duetten var som titeln antyder en koreografi för två sittande personer vilket medförde att rörelsen med några få undantag var koncentrerad till övre delen av kroppen. Denna begränsning gav upphov till en förskjutning av fokus från benen/kroppen till bålen, därigenom synliggjordes dess unika kvalitéer som annars lätt döljs av helhetsintrycket. I koreografin ingick uteslutande vardagliga rörelser, även Burrows klassiska positioner kan ses som vardagliga eftersom de avspeglar hans vardag som klassisk dansare. Duetten utspelade sig i tystnad och med en distanserad neutralitet i framförandet vilket ytterligare förstärkte intrycket av att det var en konsert. Det här låter torrt men just på grund av det strikta framförandet uppstod en upplevelse som var både rörande och roande.

Koreografen Jeanne Yasko och tonsättaren Fredrik Högberg hade tillsammans med Norrdans och Kroumata skapat Slice of Time, en föreställning som rör sig fram och åter mellan de två extremlägena dansföreställning och konsert. Den obestämda formen ger föreställningen en subtil dynamik som integrerar deltagarna och håller publikens uppmärksamhet vid liv. Grundstämningen var kontemplativ vilket förstärktes av Jyri Suominens suggestivt djuphavsblå ljusdesign som fyllde den tomma scenen med substans. Yaskos abstrakt-musikaliska formspråk integrerar musiker och dansare i en formmässig helhet där musikerna via en strikt koreografisk rörelseform får en grundande funktion lik basinstrumenten i en orkester. Genom att begränsa koreografins innehåll och låta dess element återkomma likt de musikaliska figurerna i en komposition harmoniserar Yasko koreografin med Högbergs slagverkskomposition som fick alla fördomar om svårtillgänglig modern konstmusik att komma på skam.

Två prima ballerinor – en dansör noble
Förra våren lämnade Johanna Björnsson scenen efter att ha gjort sin första - och sista - föreställning av Kenneth Macmillans Manon. I sin tolkning av titelrollen lät Björnsson varje rörelse färgas av den unga flickans hunger efter livet, konflikten mellan längtan efter kärlek och pengar som slutligen blir hennes undergång. Björnsson har under många år gett publiken fullödiga rolltolkningar framförda med virtuos teknik och absolut ärlighet och detta sista framträdande blev en värdig avslutning som hade kunnat visas fler gånger.

Under hösten gästspelade Lisa-Maree Cullum från Deutsche Oper i Berlin i titelrollen i Giselle. Tack vare sin brillianta teknik förmådde hon ge rollen den fjäderlika lätthet som är synonym med romantikens ballerina. Cullums gestaltning av rollens förvandling från ung flicka till tidlöst väsen på ett övertygande sätt även om hon stundvis kändes något anonym. Cullums partner var Anders Nordström som utvecklats i rollen som Albert. I jämförelse med förra gången präglades tolkningen av en högre grad av stilisering, i synnerhet i andra akten, då karisma, teknik och stil smälte amman och förhöjde uttrycket till en dimension mellan dröm och verklighet.

I klinch med konventionerna
Nature av det svenska performancekollektivet Det Danske Konungen/Fame International var både en manifestation för djurens rätt till ett anständigt liv och en manifestation för allas rätt till scenen. Gång på gång konfronterades publiken med frågor som; Vad är dans? Vad man får göra på scenen? Vem får göra det och hur? Det var en föreställning full av skratt, men inte av komik. Man skrattade inte åt de som var på scenen utan snarare av befrielse över att det var möjligt att vanliga människor på fullt allvar tog sig rätten att genomföra något som vanligtvis är förbehållet dansare. Nature förde också tankarna till Yvon Rainiers Manifest, ett försök att demokratisera dansen. På grund av att publiken kunde identifiera sig med de som var på scenen uppstod en varm känsla av samhörighet mellan scen och salong.

En annan utmaning mötte publiken på Rosenlundsteaterns teaterfestival Body/Language där Steven Rappaport i The Theory of Everything glider mellan man och kvinna och på så sätt visar att de stora skillnaderna kanske inte är så stora. Därtill är Rappaport en spännande performer som förmår ta fram det burleska medan han för in publiken i själens skrymslen och vrår.

The Subtle av Oskar von Seth och walking av Emelie Jonsson och Ingrid Lundmark går i närkamp med de utmaningar som möter unga i dagens samhälle. I The Subtle fyller den Kvarnströmskt influerade koreografin det klaustrofobiskt trånga scenutrymmet med energi. Nytt för von Seth och ett tecken på mognad är att han vässar koreografin med en underström av destruktivitet som både känns personlig och generationstypisk. The Subtle berör inte bara den yttre destruktiviteten utan också självdestruktiviteten, i form av ett återkommande kvävningsmoment som i sin fysiska påtaglighet blir en nästan smärtsam upplevelse av lufthunger.

I walking avslöjar Emelie Jonsson och Ingrid Lundmark med en lika uppfriskande som modig brutalitet den dubbelmoral som styr synen på unga kvinnor. Det börjar i en lättsam ton där de båda iförda moderiktiga klänningar sjunger och dansar. Men under den skenbara gulligheten kokar en vrede som får de lättsamma scenerna, till exempel leken i plaskdammen, att kännas konvulsiva. Inte minst avslutningen där de med hjälp av vispgrädde och sylt gör en nidbild av prinsessflickan, det ofarliga om sin egen sexualitet omedvetna objektet.

Petipas Törnrosa
Dame Beryl Greys uppsättning av Törnrosa är ett bra exempel på hur man kan hålla det klassiska arvet levande. Genom en varsam revidering i kombination med en nödvändig uppdateringen har hon frigjort verket från tidigare decenniers tillägg och därigenom stärkt dess identitet som det främsta exemplet på Grand Ballett från andra hälften av artonhundratalet. Den storslagna formen är Törnrosas styrka och svaghet. Eftersom verket innehåller lite handling och mycket virtuos koreografi kan det bli en dröm med skickliga dansare men en lika avskräckande monotoni om dansarna inte håller måttet.

På grund av de senaste årens turbulens befinner sig Kungliga Balettens dansare i en svacka och situationen förbättras inte av att man uppenbarligen inte haft tillräckligt med tid för instudering. Titelrollen tolkas genomgående mycket svagt av Judit Simon och Nathalie Nordquist som båda saknar den teknik, stil, gestaltningsförmåga, personlighet och mognad som fordras för att fylla huvudrollen, en av den klassiska repertoarens mest krävande roller. Bristerna hos kompaniet och den forcerade instuderingen gör att Törnrosa inte blir den storslagna upplevelse den har förutsättningar att bli. Trots svagheterna finns det några utmärkta rollgestaltningar, till exempel Hans Nilsson som den onda fen Carabosse, Jenny Nilson som Syrenfén, Sebastian Michaneks som Fågel blå och Anders Nordström som Prinsen.

….och Mats Eks
Törnrosa är Mats Eks tredje nytolkning av balettklassikerna och i likhet med Giselle och Svansjön går han under ytan på berättelsen och tar fram det outsagda. Törnrosa förefaller att vara den mest intellektuellt bearbetade av Eks nyklassiker vilket resulterar i ett mer medvetet förhållningssätt till originalkoreografin än hos de andra nytolkningarna. Eks Törnrosa är en familjeflicka vars föräldrauppror leder henne in i missbrukets mardrömsvärld, i enlighet med detta ersätter Ek sländan med en injektionsnål. Eks Törnrosa är inte ett centralt men passivt mottagande objekt utan ett styrande subjekt vilket medför en försvagning och nyansering av de manliga rollerna, Carabosse och Prinsen är inte onda eller goda utan mänskliga. Det samtida realistiska anslaget till trots lyckas Ek behålla sagans surrealistiskt oförutsägbara karaktär.

Liksom originalet är Eks Törnrosa ett verk som ställer stora krav på dansarna, inte minst titelrollen Törnrosa som utvecklas från barn via missbrukare till mogen kvinna. Den transformationen klarar Charlotte Broom och Åsa Lundvik Gustavsson med teknisk och tolkningsmässig bravur, därtill har Lundvik Gustafsons tolkning mognat och blivit mörkare. Carabosse, den onda fen, låter Ek dubblera som förlossningsläkare och missbrukare med injektionssprutan som gemensam nämnare. Detta fungerar med en erfaren och skicklig dansare som Rafi Sadi, men inte med Josef Tran, trots hans brillianta teknik. Prinsens roll som snabbt utvecklas från att vara en inskränkt traditionalist till älskande allt accepterande fader ställer också höga krav, vilket stimulerar Eytan Sivak att prestera en av sina starkaste rolltolkningar hittills.

En faktor som komplicerar framförandet är att Törnrosa från början skapats för ett neoklassiskt kompani (Hamburgbaletten). Det gör att vissa kvalitéer går förlorade på grund av att Cullbergbaletten, spelplatsen och publiken har andra referensramar än det neoklassiska kompaniet och dess publik. Detta drabbar i synnerhet divertisementet i andra akten. Denna komiska passage har potential att bli en dubbelexponering av skönhet/komik när den dansas av klassiska dansare, men med Cullbergbaletten tenderar scenen att bli övertydlig parodi.

I lotusbladens skugga
I asiatisk kultur symboliserar lotusen renhet eftersom dess rot döljs av dyigt sumpvatten medan blommorna och bladen svävar i ljuset. Kagemi – Beyond the Metaphors of Mirrors av Ushio Amagatsu/Sankai Juku utspelar sig under stiliserat vita lotusblad. Strävan uppåt är ett genomgående tema i verket, i likhet med lotusens levnadslopp en metafor för människans strävan efter upplysning. Verket inleds med att Amagatsu tar med sig publiken ner till de dunkla regionerna genom att långsamt låta lotusbladen sväva uppåt. Föreställningens förlopp blir sedan en metaforisk vandring mot ljuset som bryts och speglas av vattenytan. Även denna gång intar Amagatsu en soloposition medan hans dansare utgör ett kollektiv. Nytt för detta verk är att han lämnar sin upphöjda position och tar rollen av den utstötte. Denna grymma scen förstärks av att Amagatsus butoh som präglas av en sakralt inåtvänd upphöjdhet och klarhet används för att skildra ett kollektivt övergrepp.

Katarina den stora i större format
Tack vare en fyndig formulering som anknyter till aktuella trender inom filmvärlden har Gunilla Heilborn gett sig själv möjligheten att ge föreställningen Katarina den stora i helfigur. Heilborn tillhör de scenskapare som inte säger nej utan vågar pröva de mest galna idéer och som får dem att fungera och tilltala djupt liggande skikt i våra sinnen. Ämnet för kvällen är Nostalgi. I de dokumentära videosekvenserna ger människor uttryck för denna känsla, vars bärande idé är att den aldrig skall förverkligas. Vad som däremot händer är att Heilborn dansar, en lika sällsynt som uppskattad upplevelse, eftersom det alltid är intressant att se en koreograf själv tolka sina rörelsetankar. En annan bonus med denna föreställning är att Heilborn slår ett slag för kalvdansen. Kalv-dans? Jo det fungerar, åtminstone om man heter Gunilla Heilborn.

Golvad av Stravinskij
Att Stravinskijs musik fortfarande kan vara en överväldigande utmaning för en koreograf visades av Alexei Ratmanskijs Eldfågeln och Tero Saarinens Petrushka. Trots att båda verken har ramberättelser som är flexibla nog för att vara tacksamma utgångspunkter för personliga tolkningar lyckas ingen av dem med att omsätta musikens möjligheter. Koreograferna nöjer sig med att slaviskt följa musiken istället för skapa vidare. Koreografiskt lånar Ratmanskij från alla håll vilket resulterar i en rörig komposition med märkliga rörelseval. Den oinspirerande scenografin och kostymen går båda i mörka toner vilket ibland gör det svårt att se dansarnas rörelser och får Eldfågel att mer kännas som en Sothöna. Frånsett att han gör karaktärerna endimensionella förskjuter han fokus från Eldfågeln till Prinsessorna vilket ytterligare tunnar ut historien. Den slentrianmässiga musikaliska tolkningen av dirigent Bojan Sudic lämnar också mycket övrigt att önska. Det som räddar föreställningen är Kungliga balettens dansare vars skicklighet övervinner den mediokra koreografin.

Saarinen har en personligt färgad vokabulär men på grund av att han tappar tråden i dramat planar koreografin ut till en allt innehållslösare dansslinga. Petruska blir en charmig men utdragen bagatell som trots en intressant iscensättning, en klaustrofobisk fyrkant som innesluter Petruska, Dockan och Moren och vars golvmönster genom sinnrik ljussättning av Mikki Kunttu skiftar med dramats utveckling. Behållningen av Petrushka är dragspelarna James Crabb och Geir Draugsvoll som får Stravinskijs välkända musikväv att framstå i ny dager.

Streetdansens framtid är ljus?
Om man skall döma av den kreativitet och utvecklingslust som präglade flera av föreställningarna på Kulturhusets Streetdansfestival i mitten av februari är streetdansens framtid ljus. Här fanns spännande - om ännu ej helt färdigutvecklade - försök att använda streetdansens rörelser och konventioner i en dramatisk koreografi. Grupperna använde video, musik och scenografi på ett kreativt sätt. Den rena dansen fanns också representerad genom solodansaren D´Maestre, som i Listen to your environment skickligt bröt upp streetdansens element och satte samman dem i en suggestiv koreografi.

Men det finns mörka moln på streetdansens himmel, mest oroande är oförmågan att värna sin identitet och kreativa autonomi när framgången kommer. Såväl Bounce som Movesperminute förlorade i personlighet och karaktär i samma stund som de blev upptäckta. Det verkar som om den ökande publiktillströmningen fått grupperna att tro att de måste strömlinjeforma sina produktioner. I Movesperminutes senaste verk ”4” omger läckra video- och musikkompositioner en monoton koreografi som inte låter dansarna komma till sin rätt.

Cullberg & Cramér
Birgit Cullbergs Månrenen och Ivo Cramérs Den förlorade sonen är två moderna svenska klassiker. Månrenen är ett verk som ännu idag överaskar genom sin uttalade sexuella symbolik och den vrede som genomsyrar koreografin. Men det är ett krävande verk som för att komma till sin rätt fordrar att dansarna har total övertygelse, teknisk skicklighet och absolut timing. Tyvärr finner man mycket litet av detta i Kungliga Balettens aktuella uppsättning. Ansvaret för misslyckandet faller tungt på instuderaren som tycks ha nöjt sig med att se till att dansarna kan sina steg men inte mycket mer. Det hjälper inte att dirigent Niklas Willén ger en inspirerad tolkning av Knudåge Riisagers musik som tillsammans med Per Falks vackra fondprojektioner skapar visionen av en värld där kärleken/åtrån är ett andetag från döden. Den undermåliga tolkningen av Cullbergs geniala koreografi, som är en nyskapande omsättning av Kurt Joos radikala idéer i klassisk teknik, saboterar effektivt upplevelsen av verket.

Att det inte är dansarnas fel att Månrenen inte blir vad den kunde bli bevisas när dansare som likt Nicolaus Fotiadis varit anonyma i Månrenen blixtrar i Ivo Cramérs Den förlorade sonen. Verket är en inspirerad koreografisk tolkning av sjuttonhundratalets kurbitsmåleri som lyfter fram den fantasifulla berättarlust som döljer sig i dessa bonader. Känslan av att se en levande målning förstärks av koreografins uttalat tvådimensionella karaktär. Trots att instuderingen, utförd av koreografen själv, tar fram verkets fräschör och humor förtas något av upplevelsen av att Eva Nissen/Drottningen av Rika Arabien och Joakim Stephenson/Den falske profeten inte riktigt passar för sina roller vilket leder till att verket förlorar nerv. Däremot imponerar Johannes Öhman i titelrollen med en skicklig och inkännande tolkning, tillsammans med ensemblen levandegör han Cramérs fantasifulla skapelse.

utställnings/dans/utställning
Med my lips (from speaking) förvandlade Cristina Caprioli Kulturhusets hörsal till ett galleri där besökarna flanerade runt bland installationer och dansare. Det var ett tilltalande koncept som dock efterlämnade en känsla av tomhet. Caprioli höll sig konsekvent inom de ramar hon sedan länge dragit upp och de tre kvinnliga dansarna genomförde koreografin inom väl markerade områden. Det enda som överraskade var en grupp kända män från dansvärlden som deltog i ett kortare inslag. Kanske en symbol för Capriolis inställning att dansen är en kvinna och mannen endast en besökare i dansens värld så som han understundom är i kvinnans värld eller så som publiken är i Capriolis värld. Besökare som aldrig släpps in i de djupare nivåerna. Kanske är det detta förhållande titeln anspelar på, Caprioli vägrar kommunicera något utöver det omedelbart uppfattliga till publiken.

Krut på Skulpturens hus i Vinterviken var upplagd som en konstvandring mellan dansinstallationer och miniföreställningar. Ett spännande inslag var Lotta Gahrtons zappningsbara föreställning Göran & Bengt, en inblick i mannens värld, med dansarna Mikael Strid och Jukka Korpi. Genom att trycka på en fjärrkontroll kunde publiken själva zappa fram sitt favoritinslag, i mitt fall Mikael Strids subtila tolkning av den strikta koreografi Garthon skapat till en av Händels mest känslomättade arior. I den stora salen under taket på Nobels gamla krutfabrik dansades Louise Kvarbys Quinteto Madrigali av fem kvinnor. Genom att låta sig inspireras av renässansens formspråk transformerade Kvarby de kraftfulla nutidskvinnorna till förfinade femtonhundratalsdamer. I dancers corner fick publiken lägga sig på kuddar under ett plexiglasdansgolv som gav upphov till nya och ovanliga möjligheter att uppleva och interagera med dansaren.

På återbesök i minnets labyrint
Cullbergbalettens andra lag i Fluke var i huvudsak sammansatt av kompaniets yngre dansare. Eftersom dessa mött Ek under senare år har de en mer uppdaterad version av hans koreografiska stil än de ”gamla” dansarna. Detta medför att lag två ger koreografin en aningen vassare och brutalare karaktär Men helhetsupplevelsen av föreställningen förblir oförändrad, här finns samma känslan av återblick, uppgörelse och försoning som på premiären. De små förskjutningar som finns mellan lagen gör att man får en känsla av att Ek i Fluke delvis har arbetat med aspekter snarare än roller vilket resulterat i att det understundom uppstår ett slags kontrapunkt mellan karaktären och de skeenden den deltar i. Ek glider också mellan att låta en karaktär/dansare vara en roll alternativt en aspekt. Det gör att motpolerna mörkermannen/Veli Pekka Peltiokallio och ljusvarelsen/Christopher Akrill blir tydligare artikulerade med lag två på grund av att Akrill har en mer framskjuten position i denna version.

Tre läckra herrar och en dam
Koreograferna Jorma Outinen och Tom Kitti och jazzpianisten Iiro Rantala är tre genialiska finska herrar som räddade den finska galakvällen på Dansens Hus. De har mod att visa sin sårbarhet - ett slags rå maskulinitet som är skör som ett äggskal - vilket ger deras framträdanden kraft att beröra trots att grundtonen är komisk. Greytone inleds med ett pianosolo av Rantala vars musicerande sömlöst överensstämmer med Kittis högst personliga koreografi sammansatt av rörelser ur ett liv och som just därför förmår skildra livet.

Jorma Outinens klassiker solot Diva var festivalens höjdpunkt. Diva är den lilla människans förverkligade dröm, ett o/roande stycke där Outinen till synes hämningslöst går i närkamp med Divans symbol; den röda krinolinen full av löften och möjligheter. Men hos Outinen representerar den också de krafter som hindrar och stänger in. Det unika med Outinen är att han vågar vara patetisk, vågar gå över gränsen där ett verk inte längre är ”välbalanserat”. Han gör det i vad som känns som total uppriktighet vilket leder till att han når nivåer som få andra lyckas nå.

En annan sevärdhet var den finska ballerinan Nina Hyvärinen som elektrifierade Tero Saarinens distanserat dekonstruerande koreografi i On the same Wavelength. Hyvärinens teknik har den närmast kirurgiska exakthet som krävs för att synliggöra dekonstruktionen av koreografins beståndsdelar i samma ögonblick som de rekonstrueras i en ny form.

Finska överraskningar
Digital Duende av Jyrki Karttunen är ett egenartat verk vars titel signalerar en spansk anknytning. Duende, den intensiva, djupt personlig känslan genomsyrar verket som på en och samma gång är skört berörande och ironiskt kommenterande. Det paradoxala kännetecknar också Karttunens koreografiska språk som förenar teknisk skicklighet med nonchalans vilket ger koreografin en tillfällig karaktär. Föreställningen tolkades skickligt av koreografen själv och Teemu Kyytinen som tog vara på varje nyans i den känsligt formulerade koreografin..

Därutöver kändes festivalen ganska beige, sånär som på en kort sekvens i Flowers – Flower arrangements av Jenni Kivelä. När två tredjedelar av verket passerat utan att väcka intresse tonar ett fragment av inledningen till andra satsen i Franz Schuberts Pianotrio i Ess-dur ut genom högtalarna. Det är som om Schubert inspirerat koreografen att förverkliga sin vision och överföra den till dansarna. En scen med ett kuddkrig inleds och i ett långt solo förmedlar dansaren Carl Knif den starka längtan som väcks av minnen från barndomen. Så tystnar Schubert, inspirationen försvinner och dansarna bleknar bort.

Desarmerade solon
Solot Blonde väcker uppmärksamhet på grund av att Paula Tuovinen som både skapat och dansat solot uppträder naken. Syftet med solot var att konfrontera begreppet blondin. Nu lyckas detta inte särskilt väl på grund av att nakenheten snabbt blir anatomi och upphör att vara en fungerande scenisk effekt. Däremot lägger den sig i vägen för att ta till sig dansen, rörelsen skyms av ideligen blottade intima partier. Blonde hade inte mycket att säga om blondinens problematik, om man inte förknippar nakenhet med blondiner.

Omen av och med Arja Raitikainen var en vacker postmodernt präglad scenisk helhet. Men på grund av Raitikainens bristande teknik fick inte koreografin den nödvändiga stiliseringen. Därmed förlorade föreställningen energi vilket i sin tur medförde att Raitikanen inte nådde över rampen.

Duetten Black Shine av Jorma Elo var festivalens enda nyskapade verk, men den kändes mer som ett verk för en workshop än för en festival. Elos koreografi var en oinspirerad tillämpning av en konventionell Forsythestil. Trots att Minna Tervamäki gjorde sitt bästa för att ge koreografin en skicklig och personlig tolkning förblev den tämligen blek.

Kompromisslös dans
I snön och isens rike finns inget utrymme för kompromisser, den känslan vidarebefordrar Evfa Liljas solo The Outmost White dansat av Helen Karabuda. Inramad av Tommy Svedberg komposition återskapar Lilja känslan som finns i upplevelsen av en istäckt värld där kylan styr livsprocesserna. Helene Karabudas kropp och organiska rörelser markerar det mänskliga subjektets närvaro i det opersonligt djupfrysta landskapet där avlagda delar av kostymen skapar illusionen av minimala isberg.

Den svenska dansens motsvarighet till den absoluta musiken skulle kunna sägas vara Birgit Åkessons koreografi. Hennes kompromisslöst arkaiska stil i Persefones dans får en förhöjning av Marie Lindqvists gestalts rena formspråk. Invävt i mörker som penetreras av Karl-Birger Blomdahls komposition framträder Lindqvists kropp långsamt ur skuggorna likt en begravd som frigörs ur den täckande jorden. Långsamt vaknar kroppen till liv och genomför den cirkulärt formade dansen, en metafor för livscykeln. Det finns ett starkt rituellt drag i Åkessons koreografi som fångas upp i den i vit klädnad höljda kroppen som långsamt och gravitetiskt rör sig runt scenen tills gestalten långsamt, likt en sista utandning, återigen blir ett med det mörka scengolvet.

Via Margareta Åsberg fördes traditionen från Birgit Åkesson vidare till senare generationer av svenska dansare, bland annat till Marie Fahlin vars koreografi återspeglar samma minimalistiskt egensinniga och integritetsfyllda känsla som de ovannämnda koreografernas verk. Fahlins Intima Danser 4-6 har den komprimerade och innehållsmättade karaktär som man finner i haikudiktningen och är lika välbalanserade. Men till skillnad från haikun har de en fragmentariserad rituell karaktär som rubbar jämvikten och försätter betraktaren i en aktiv situation.

Orientalism & nakenhet
Den världsberömde fotografen Irvin Penn är föremål för Dansmuseets vårutställning Irvin Penn: two visions of the nude. Även denna utställning är ett uttryck för den haltande inställning som präglar Dansmuseet nuförtiden. Man ger inte utställningarna en tydlig dansinriktning utan gör konstutställningar med danstouche. Detta gjorde att endast ena halvan av utställningen hade ett dansperspektiv. Serien Dancer från 1999 består av foton av dansaren Alexandra Beller från Bill T. Jones Company i New York. Det unika med denna svit är att dansaren är subjektet. Trots att hon är naken ligger fokus inte på hennes nakenhet utan på hennes kraftfulla fysiska manifestation som dominerar varje bild. Hon är inte ett objekt som fotografen fångat utan ett subjekt som använder fotografen för att kommunicera direkt till betraktaren. Av särskilt intresse är de foton som antas vara de sista som skapades i serien, foton där dansaren är i rörelse och där intrycket av rörelsen är så omedelbart att det är som om den fortfarande pågår.

Vem skulle ha kunnat tänka sig att Virpi Pahkinen dolde sig bakom titeln Kaffe med Hopp, men så var det. En nyskapad föreställning av Pahkinen serverad med kaffe och kaka! Vad månde hända härnäst? Samtidigt kan detta märkliga koncept ses som ett uttryck för den popularitet Pahkinen uppnått. Förklaringen till hur hennes ganska svårtillgängliga dansform nästan blivit folklig kan ligga i det orientaliska inslaget i hennes dans. Det orientaliska lockar publik och med vissa ändringar kan en del av det som skrivs om Pahkinen kunna vara en beskrivning av Ruth St Denis i början av förra seklet. Kaffestunden kompletterades av utställningen Sidenom med Pahkinens fascinerande dräkter skapade av Helene Thorsell.

I klinch med verkligheten
Birgitta Egerbladhs Händelser i hemmet utspelas mot en fond som för tankarna till den allestädes närvarande Bokhyllan (möbeln med allt utom böcker). I den och på scenen finns mementon från folkhemmet, så som soffgruppen, spisen, toastolen och damsugaren. Kring dessa vardagsföremål dansar, spexar och agerar Baura Magnúsdóttir, Bernard Cauchard, Francoise Joyce och Stalle Ahrreman ut de knasigheter vi alla trodde var våra egna hem(ska) hemlighet. De fyra imponerar med en mångsidighet som gett Egerbladh möjlighet att skapa en tät och dynamisk föreställning. Kontrasterande mot den ibland halsbrytande komiska partierna ligger föreställningens poetiska grundton som manifesteras i långsamma partier där artisternas lyriska register blommar ut. Detta är den perfekta föreställningen för alla oss som förvandlas till trivselneurotiker så fort vi får gäster.

Kajsa Giertz/Marina Steinmos nya verk, Dr Frogg – en studie i skönhet för Byteatern börjar lovande med en infernaliskt pulserande inledning i plastikkirurgen Dr Froggs mottagning. Tyvärr försvinner spänningen när handlingen planar ut till en politisk korrekt tolkning av Skönheten och Odjuret. Det är stundvis fyndigt vilket inte minst beror på Bodil Göranssons scenografi men det skulle ha kunnat gå att göra mycket mer av de skickliga dansare och skådespelare som Giertz/Steinmo har till sitt förfogande. Därtill förblir grundfrågan obearbetad, varför måste i synnerhet kvinnor vara vackra, för självklart är Odjuret en man och Skönheten en kvinna. Det enda tillfälle då Giertz/Steinmo går på djupet i utseendeproblematiken är i klyvningen av Skönhetens väsen i två gestalter, Människan och Utseendet som likt en parasit klänger över Människans kropp och hindrar henne att vara den hon vill vara och från att bli sedd som den hon är.

Improvisationer
Dance In Progress festivalens föreställning efterlämnade en förundran över att deltagarna, som också fungerade som lärare i de workshops som hölls under festivalen, inte verkade kunna hantera improvisationens redskap i ett sceniskt sammanhang. Den ende som höll måttet var Rasmus Ölme. Hans nästan desperata språngmarsch runt Moderna Dansteaterns scen blev en lika autentisk som symbolisk reaktion på hans utanförskap i en grupp där ingen verkade vara öppen för impulser från någon annan än sig själv eller sin kompis. Symptomatiskt nog avbröts språngmarschen av en deltagare som av misstag krockade med Ölme. Visserligen fanns det några intressanta inslag men som helhet var detta jam inget som stimulerade intresset för improvisation.

Stimulerande var det däremot att se tre dansare från gruppen På egna ben improvisera tillsammans med musikerna Johannes Bergmark och Stefan Lakatos i föreställningen Nu!. Här fanns en lyhördhet som resulterade i ett dynamiskt samspel mellan musiker och dansare, just det som är kärnan i en lyckad improvisation. Därtill fann dansarna under sina solonummer en karaktär som de sedan höll fast vid under den avslutande gemensamma dansen. Det var också positivt att se hur gruppen arbetar på att utveckla scenografin kring dansen och på så sätt verkar sträva efter att göra sina föreställningar till sceniska helheter.

Föreställning eller föreläsning?
En riktning inom den nya performancekonsten verkar dras till den akademiska formen med resultat att föreställningarna har mer gemensamt med föreläsningen än föreställningen - på den akademiska sidan finns en liknande inriktning där föreläsningen närmar sig föreställningen - Detta kan ge upphov till spännande upplevelser men det kan också resultera i staplar av lösryckta citat som endast verkar vara där för att de mer pålästa i publiken skall känna sig intelligenta. Man måste veta varifrån citaten kommer för att få full utdelning av föreställningen. Det är en hermetiskt sluten och förutbestämd form som manipulerar publiken att känna sig delaktig trots att den endast är en levande rekvisita och inte medskapande. Två sådana föreställningar visades på Panacea Petit; A Number of Classics in the Age of Performance av Alice Chauchat/Vera Knolle och TODAYulusses av Jan Ritsema/Bojana Cvejic´.

Ett betydligt charmigare exempel på denna form om än med dess svagheter var Mårten Spångbergs Middag med Mårten och Mejan. Spångberg har förmågan att bemöta och intressera en publik nästan oavsett vad han gör och så fungerade det även denna gång. Men formens svagheter visade sig när ett litet barn tog initiativ till en egen liten dans, detta ”inhopp” skulle ha kunnat inkorporerats i performancen eftersom ett av dess tema var dansens begynnelse. Men på grund av den låsta formen var detta inte möjligt utan barnets spontana dans reducerades till ett störande inslag.

mörker/dans/ljus/dans
Verket Consolata av Anna Källblad utspelar sig på ELDs scen som av mörkret förvandlats till ett schakt som penetreras ljusstrålar som avslöjar rummets struktur och partier av de båda dansarnas kroppar. Koreografiskt var verket en lyrisk duett i två akter som dock skulle ha vunnit på att kortas av till en akt.

Ulrika Wedin gjorde kontrasten ljus mörker till en spänningsskapande faktor i sitt frenetiska solo Vibrant feeling blue. Mörkret blev en klangbotten för den intensivt vibrerande dansen vars snabbt upprepande moment skapade en upplevelse av instängdhet som ställs mot en aldrig upphörande vilja att bryta sig ut. Mörkret markerade också en tidens gränslinje mellan solots två delar medan en slingrande ljuslinje skapade gränsen i det universum där solot ägde rum.

Ljus, mörker och skugga hade viktiga roller i Wedin/Fahlins verk ...och mörk av täta, töckniga skuggor….som de skapat för och med dansare och amatörer i åldrarna 16 – 65 år. Dynamiken som uppstår i mötet mellan olika åldrar och erfarenheter ger verket dess energi samtidigt som det får harmoni genom koreografernas skicklighet att arbeta samman den heterogena gruppen till en helhet.

Reflexion
När jag pratar dans med någon från Sveriges Radio får jag alltid höra att dans inte passar för radio. Detta gäller inte omvänt för både böcker och musik har analyserande magasinsprogram i SVT medan varken teater och dans har egna program. Märkligt, inte sant? Dock händer det positiva saker på TV och Radiofronten. I dagarna har P4 bestämt sig för att dansen passar i radion och under vintern har SVT visat dansprogram med olika innehåll.

Kenneth Kvarnström gjorde smygentré som Dansens Hus chef med den Finska festivalen. Detta första framträdande gav ett ganska ojämnt intryck. Och vad var avsikten bakom valet att göra en gala med enbart manliga koreografer. Det kan väl aldrig handla om ett försök att könssegregera danskonsten?

Programmet Stravinskijsagor på Operan var ytterligare en manifestation av operaledningens dansfientliga inställning. Utan eftertanke har man tagit bort dansarna från Näktergalen, dansare som hör till verkets ursprungliga nyskapande form. Förhoppningsvis kan den nya balettchefen Madeleine Onne tillföra något av det konstnäriga omdöme som en tid saknats på Operan, om hon får möjlighet vill säga.

Det finns fler oroande trender i den svenska dansvärlden. En är att såväl Dansens Hus som Göteborgsoperan prioriterar kommersiellt gångbar underhållning framför seriösa dansföreställningar. Kanske är detta ett uttryck för den trivialiserande trend som på sikt riskerar att arma ut publikens uppfattning om vad scenkonst kan vara. Ett extremt exempel på detta var Teater Hallands Don Juan, en föreställning som försvarade sin undermålighet genom att gång på gång förlöjliga teatern som konstnärlig form. Att sådana föreställningar attraherar publik kan vara en konsekvens av såpifieringen. Dokusåporna stryker publiken medhårs och utsätter dem aldrig för några krav – snarare är budskapet: Flabba här!

Ett annat sätt att trivialisera dansen ägnade sig Dagens Nyheter åt när man på ett helt uppslag diskuterade teman som lika galna som obegripligt geniala dansare, tåskoproblematik och hur synd det är om balettchefer. Finns det inga vettigare saker att skriva om dans i allmänhet och svensk dans i synnerhet? Svaret är att det finns massor av angelägna dansrelaterade ämnen att skriva om och ett stort behov av att det skrivs och pratas mycket mer om dans. Det är dags att få orden att dansa!

Lena Andrén

Publicerad: 2003-03-28

Köp Nutida Dans (Nedlagd)
Läs mer om Nutida Dans (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Dans (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA