Teaterforum nr. 6, 2006

Teater som politisk kraft
ATRs utbyte med Sydafrika börjar närma sig slutfasen av ett treårigt samarbete, lite till finns kvar att göra och däribland även själva utvärderingen. För mig som har arbetat nära projektet finns förstås en hel del tankar omkring det som varit och framförallt funderingar över framtiden. Det är svårt att gradera intrycken och säga vad jag lärt mig mest av men någonting som ändå har varit högst påtagligt och gått från teori till praktik är vad Community Theatre står för och på vilket sätt teatern verkar.

NACTED, som är ATRs motsvarighet i Sydafrika, använder teatern som ett verktyg i demokratiarbetet och innan apartheidregimens fall, som politisk motståndskraft. Idag är teatern mer av vägledare och upplysare av de stora sociala problem som råder i samhället. Detta känns helt naturligt efter att ha åkt runt i kåkstäder som Soweto och Alexandra. Då är det inte svårt att se teatern som mer än individens lust till eget skapande. Det fanns en tid när teatern även här hemma var en del av den politiska rörelsen. När vi idag tittar tillbaka, med både nostalgi och viss ironi på läpparna, är kanske konsekvensen av att vi i vårt globala och komplexa tidevarv ser på teatern då såsom rätt naiv. I våras åkte jag tillsammans med Lekaresällskapet från Kristinehamn till Sydafrika. Gruppen hade blivit uttagen av ATR att representera Sverige på NACTEDs motsvarighet till vår kongress. På konferensen ägnades förmiddagarna åt att diskutera organisationen och på kvällarna såg vi teater. Det vi fick se på scenen var teaterföreställningar med tematik såsom AIDS, misshandel, våldtäkter inom och utanför familjen och på olika sätt hade grupperna närmat sig dessa tunga ämnen. Men efter fyra dagar började jag känna mig mer beklämd än upplyft. Att syfte var gott med dessa föreställningar förstod jag men effekten blev nästan den motsatta, det blev mer av en cementering av den rådande patriarkala ordningen i stället. Det var därför rätt befriande och se Lekaresällskapets föreställning ”Extremities” av Mastrosimone, som handlar om tre kvinnor och deras förhållningssätt till varandra och en våldtäktsman. På slutet av pjäsen får den utsatta kvinnan både upprättelse och bekräftelse och kan därigenom gå vidare. Pjäsen väckte förstås diskussionerna till liv. Det intressanta med dessa dagar blev dock hur oerhört stark teatern är speciellt när föreställningarna samlas i en festivalform med ett gemensamt budskap. Att det sedan blev en negativ effekt för mig berodde nog delvis på min kulturella bakgrund men också på att föreställningarna inte höll vare sig textmässigt eller dramaturgiskt.

Billy Dakada som tillsammans med sin grupp från Eastern Cape gjorde en liten miniturné i Sverige gästade bl.a. Fridhems folkhögskola. Efter föreställning och seminarium höll Billy Dakada under några timmar i en workshop tillsammans med skolans teaterelever. Både innan och under workshopen pratade Billy väldigt mycket om teater som vapen. Man kunde riktigt känna hur det sprakade och vibrerade i mötet mellan de sydafrikanska skådespelarna och eleverna, själv fick jag sitta bredvid och titta på. Det blev sedan dags för några av eleverna att snabbt arbeta fram en kort improvisation. En viss förvirring rådde då eleverna inte riktigt förstod vad de exakt skulle göra, men de for iväg och började arbeta. När de sedan var klara spelade de upp en kort scen där de på ett jättefint sätt tagit fasta på andemeningen av Community Theatre. Det var bara en vecka efter valet och Sverigedemokraterna hade gjort stora framsteg, speciellt i Skåne. Scenen som spelades upp handlade just om detta och på ett enkelt vis blev scenen rykande aktuell och övningen blev till så mycket mer, den berörde så mycket starkare.

Under frukostmötet på TeaterForum i Malmö talades det om experimentell teater och om varför inte amatörteatern var mer i framkant på teaterområdet. Jag tror inte att ATR som rörelse kan vara experimentell, det finns de inom ATR som arbetar så men vi är alldeles för breda för att se det som vår uppgift. Däremot skulle amatörteatern kunna arbeta mer med aktuella frågor och politiska budskap än vad som görs idag. När jag såg Gottsunda Dans & Teaters egenskrivna föreställning på Forumet kom det över mig hur otroligt sakta förändringar sker. Här är en grupp i gymnasieåldern som porträtterar olika karaktärer och olika yrkeskategorier och det är blir väldigt konventionellt. Polisen, som spelades av en ung tjej, fick här rita till en mustasch. Varför då kan man undra? Kanske var det för att skådespelerskan absolut vill testa på att spela kille, eller så var det för att poliser anses vara ett manligt yrke, jag vet inte. Men jag misstänker att vi är så fast i våra tankebanor att vi hela tiden måste anstränga oss för att inte falla ner i samma mönster. Kanske är det just denna medvetenhet och tanken med att teatern verkligen kan skapa förändring, inte bara i teorin utan i praktiken, som utbytet med Sydafrika har givit mig. Jag tillåter mig därför att leka lite med tanken om ATR skulle ha en festival med tema miljön och alla dessa hotande och delvis verkliga klimatförändringar - eller varför inte ta tag i den framväxande främlingsfientligheten. Det är ju tyvärr så att det inte råder någon brist på teman.

Anna-Karin Andersson

Publicerad: 2006-12-04

Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT