Teaterforum nr.5, 2006

Teaterns oerhörda kraft

Jag minns inte riktigt vem det var som fick idén, bara att det inte var jag. Förmodligen var det Lennart, han var den mest påhittige. Vi var åtta, nio år gamla och hade just sett vår första teaterföreställning, Pippi Långstrump, i en amatöruppsättning.
Det där var ju kul sa Annika och vi andra höll med. Och om det nu var Lennart eller någon annan, så sa någon av oss ”Det där kan väl vi också göra. Spela teater alltså”. Sagt och gjort. Vi lånade dramatik på biblioteket, det enda sättet vi kunde få tag på en pjäs. Vi hittade märkliga, ofta klassiska, högtravande pjäser, som vi begrep väldigt lite av. Vi kunde ju knappt läsa. Regissör hade vi naturligtvis inte någon, var och en fick hitta på vad den skulle göra och hur, samt hur man skulle vara klädd. Så startades vår lägenhetsteater. D.v.s. vi ringde på hos grannar och frågade om de ville se vår pjäs. Så spelade vi vår föreställning inne hos dem.
Vi hade bara jobbat in den första delen av pjäserna, då vi kallt räknade med att vår publik snart skulle tröttna. Det gjorde de också snart och vi belönades med godis, kakor - eller en slant. Mitt första gage var femtio öre, en svindlande summa i början av femtiotalet. En gång höll det på att gå på tok, då vi inte som vanligt, efter högst tio minuter, avbröts av publiken. Vi närmade oss stället, där vi inte längre kunde fortsättningen. Det visade sig att tant Björk hade somnat. Men då skrek Lennart plötsligt högt och påstod att han dött och att pjäsen var slut, och då vaknade tant Björk och applåderade oss ivrigt. Det är över femtio år sedan jag första gången lärde mig teaterns oerhörda kraft. Ingen nekade oss nämligen någonsin att komma in och spela våra tafatta teaterförsök. Alla verkade tacksamma och stämningen i grannskapet förbättrades avsevärt. Generationerna hade närmat sig varandra. Det talades faktiskt och diskuterades teater i trappuppgångarna.

I somras har jag påmints om denna teaterns stora kraft. På utomhusteatern Närsakar i När på Gotland, där jag regisserat ”Ormkvinnans barn”, en pjäs om vikingatiden, för andra sommaren i rad. För tre år sedan startades detta projekt och snart var alla i den lilla socknen engagerade. En socken på Gotlands sydöstkust som tidigare karaktäriserats för sin tristess och deppighet. Där röjdes nu mark nere vid Närsåns mynning, det schaktades och höggs ner trän. Närsån rensades, stockar lade på botten och en grävskopa körde där och gjorde ån farbar för det kommande vikingaskeppet. En bro över Närsån byggdes, en läktare för femhundra personer uppfördes med tillhörande scen omgiven av fem bulhus. En marknadsplats anlades, o.s.v. Häpen fick jag vara med om hur teatern växte fram och jag kunde börja repetera stycket.
Unikt var nog inte att vi kom att spela vår pjäs för femtontusen turister och gotlänningar. Liknande projekt äger rum överallt i hela vårt land. Unikt var inte heller att det hela var ett fruktbart samarbetsprojekt mellan en professionell teater, Länsteatern på Gotland, hembygdsföreningen i När, samt Närrevyn. Sådana liknande projekt finns många. Det unika låg här i hur ett teaterprojekt kunde få en hel bygd på fötter. Av Närs 458 invånare var fler än 300 på något sätt engagerade i spelet. Man kom igång med hantverk som såldes på vikingamarknaden, man ordnade med matställen, övernattningsmöjligheter m.m. Man lät göra en nytryckning av boken som skådespelet grundade sig på, och denna såldes sedermera med stor åtgång. Jag blev återigen medveten om teaterns, amatör- teaterns, oerhörda kraft och nödvändighet.

Jag är stolt över att under fyra år framåt få företräda denna viktiga rörelse. Det är en spännande tid vi står inför, och jag lovar att jag skall försöka motsvara ert förtroende, med allt som står i min makt.
Vi går just nu in i valrörelsens slutspurt. Som vanligt hör man sällan kulturfrågor diskuteras, amatörteaterfrågor allra minst. Och detta trots teaterns kraft, med hundratusentals utövare, med totalt (tillsammans med den professionella teatern) fler teaterbesök än invånare i landet. Där finns ju många presumtiva väljare bland åskådare och utövare och detta faktum borde väl engagera politiker och också oroa dem. Tänk om vi alla skulle ställa frågor till våra lokala politiker om deras inställning till amatörteatern och få dem att förstå hur många vi egentligen är, och hur viktig kulturyttringen som heter teater är. Som svar på varför kulturfrågor sällan märks i valdebatter brukar man få höra att kulturfrågor inte är partiskiljande, utan att man i alla partier är överens om kulturens nödvändighet. Men i så fall, så borde politiker överträffa varandra i att lova stöd till kultur och till amatörteater i synnerhet. I stället minskar stödet hela tiden. Själv tror jag, att teater är så viktig så att den i bästa fall kan underlätta för människor att överleva i denna hårda teknokratiska värld, men en värld som trots allt innehåller så många möjligheter.

Örjan Herlitz

Publicerad: 2006-09-29

Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT