Teaterforum nr 2/3-06

Ett ord i rättan tid kan vara livsavgörande

När jag som elvaårig scout deltog i en tävling på Skansen fick jag till uppgift att sy i en knapp. Det hade jag aldrig gjort förut, ingen annan heller, därför utsågs jag, antagligen för att jag var sämst på de rent fysiska delmoment som ingick i patrulltävlingen.
Till min stora förvåning klarade jag av uppgiften med glans. Det kändes som en seger. Jag orsakade inte poängavdrag för mitt lag. Resultatet bedömdes av två vuxna scoutledare, en som jag kände hemifrån, Märlan, och en lite äldre från riksförbundet. När de återlämnade mitt bidrag pratade de uppmuntrande med mig. Ledaren från förbundet frågade vad jag skulle bli när jag blev stor. Troligen stammade jag fram något obegripligt. Då ingrep Märlan och sade följande: Christer kommer att bli en ledare i framtiden, det ser man i hans ögon. Mannen från förbundet instämde och jag fick gå och fortsätta tävlingen.
Jag kommer inte ihåg något annat från den dagslånga tävlingen på Skansen, men det som Märlan sa står för alltid inristat i mitt medvetande. Jag antar att han såg en liten osäker grabb som med flackande blick helst ville sjunka ner i jorden. Hans ingripande inte bara räddade mig ur en pinsam situation, det betydde också att någon, för första gången, uttalade en positiv tro på mig som person och om mina framtidsutsikter. Jag är Märlan evigt tacksam för de orden i rättan tid, de har följt mig genom livet. Varje gång jag känt mig osäker och liten har de dykt upp i mitt medvetande. En, i mina ögon, betydande vuxen uttryckte en gång en förvissning om att jag kan. Varför ska jag då förminska mig själv?
I slutet av sjuttiotalet hade jag skrivit ett antal bygdespel som drog enorma publikskaror och blev mycket uppmärksammade. Då korsades mina vägar av Anita Grünbaum, redan då välkänd förgrundsgestalt för etablerandet av dramapedagogiken som yrke. Vi träffades troligen på Västerbergs Folkhögskola där hon var rektor och jag gick på helgkurs. Hon frågade mig om jag var medlem i ATR. Det var jag givetvis inte. Jag hade inte ens hört namnet. Anita förklarade för mig vad det var och menade att det var viktigt att jag engagerade mig i den organisationen. Ett av hennes huvudargument var att det var lätt att ”bli sig själv nock”. Det vill säga att gå hemma i sin lilla del av världen och tro att man är världsmästare bara för att man blir mycket uppmärksammad på hemmaplan. Hon övertygade mig om vikten av att bredda mitt teaterintresse, möta andra grupper och se vad man gjorde på andra sidan ån. Kanske fanns där något jag kunde lära mig? Anita pläderade också för vikten av en organisation som kämpade politiskt för att förbättra och säkra villkoren för amatörteatergrupperna för all framtid.
Någon vecka senare ringde Anita mig och undrade om jag ville fungera som distriktsjury tillsammans med henne. Ett mycket finurligt sätt att få mig ur min självgoda ”jag är mig själv nock-attityd”. Jag följde med Anita och fick se många spännande uppsättningar i Gävleborg- Kopparbergdistriktet. Föreställningar jag aldrig hade mött om jag gått kvar hemma i Ockelbo. Jag lärde mig också mycket av hennes respektfulla och positiva attityd till alla de föreställningar av varierande kvalitet vi såg. Efter det var jag fast. Jag hade intellektuellt fått smälta Anitas argument och sedan fick jag en praktisk demonstration av hennes tes. Detta blev inledningen till ett över tjugo år långt engagemang i ATR.

Dessa minnen avslutar min tid som ledarskribent i Teaterforum. Jag tackar för det förtroende jag åtnjutit och för de många positiva kommentarerna.

Kom ihåg: Ett ord i rättan tid kan vara livsavgörande.

Uppdraget upphör aldrig!
Kampen går vidare!

Christer Dahlberg

Publicerad: 2006-05-03

Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT