Teaterforum nr 1, 2006

Riv rädslans mur!

Vi människor lägger mycket energi på att kategorisera, dra gränser och skapa grupperingar.
En del av de gränsdragningar vi gör är till för att skapa gemenskap och tillhörighet, andras uppgift är enbart att utestänga. Även de grupper som en gång kom till i positiv gemensamhetsanda kan vändas till sin motsats, att exkludera.
Historiskt har det funnits många olika påhitt för att förmena vissa individer delaktighet i en särskilt utvald gemenskap. Hudfärg, skallform, näsans utseende, religion, grad av ”civilisering”, inkomst, bostadsort, skola, kläder, musiksmak etc.
Många gånger är det rädslan, eller den inbillade farhågan, som driver de grupper som agerar starkt isolationistiskt. De tror att det ”annorlunda” hotar deras existens. Så fungerar det i stort som smått, på skolgården och i världspolitiken.
När ATR hade fått struktur på sitt pedagogiska program, och när amatörteatern började behärska de konstnärliga uttrycksmedlen, uppstod en oro bland de professionella teaterutövarna att amatörerna skulle ta brödet ur deras mun. Orsaken var att vissa amatörföreningars pjäser, av lokala skolor, ansågs så intressanta att de bjöds in att spela skolföreställningar. De professionella menade att amatörteatern dumpade priserna och därmed skulle de fria grupperna bli arbetslösa.
Det blev en segdragen diskussion, där den professionella teatern använde sig av begrepp såsom; dålig kvalitet, utarmning av scenkonsten, dåligt föredöme och att amatörteatern skulle skrämma skolungdomar från teatern för all framtid.
Slutligen, efter ett idogt och tålmodigt arbete från ATRs sida, insåg de professionella att amatörteatern aldrig kan utgöra ett hot mot den yrkesutövande teatern. Om en amatörteatergrupp ska lägga upp en lång turné kostar den lika mycket, om inte mer, som om en fri grupp skulle turnera. Alla deltagare måste kompenseras med förlorad arbetstidsförtjänst, turnéfordon måste införskaffas eller hyras o.s.v. Dessutom vill inte amatörutövaren ha sin fritidsverksamhet som yrke, då hade denne säkert redan varit professionell. Däremot strävar amatörteaterutövaren efter största möjliga kunnande för att erbjuda sin publik kvalitativt god teater.
Det dåliga rykte som amatörteatern hade innan ATR bildades, och, den ovan beskrivna, oron från yrkesteatern, har bidragit till att klassificera amatörteater som folkbildning och inte kultur. Därmed var problemet ur världen. Amatörteatern kunde aldrig komma ifråga för anslag från kulturrådet, som enbart ska stödja den professionella teatern. Två grupper skapades, den ena innanför systemet, yrkesteatern, och den andra utanför systemet, amatör-folkbildningsteater.
Hux flux hade en kulturyttring blivit till två; en rumsren, kultur, och en oborstad, ickekultur . Rädslan byggde en mur som än idag existerar. De barn och ungdomar som på dagen spelar teater i kulturskolan är kulturutövare. När de på kvällen eller i helgen gör samma sak, i en amatörteaterförening, deltar de i en folkbildningsaktivitet.!!?? Muren står stadig och ointaglig. Dess syfte, att utestänga amatörteatern från anslag, fungerar perfekt. Särskilt nu när folkbildningen tydligt deklarerat att inte de heller kan ta ansvar för amatörkulturens utveckling.
Att rädslan, eller åtminstone olusten, att befatta sig med frågan att riva muren, fortfarande finns kvar märker jag när jag talar med politiker och tjänstemän. Jag tycker mig till och med ana en oro för att de ska förlora sin anställning, eller sina extra styrelseuppdrag, om de engagerar sig för mycket i saken. Visst är det en delikat fråga. Om 600 000 amatörkulturutövare ska tilldelas de anslag de är berättigade till krävs en omfördelning av medlen som kommer att bli smärtsam. Men den smärtan är både nödvändig och oundviklig om vi inte vill att nationen ska ramla ner i ignoransens och exploateringens tröstlösa mörker.

Christer Dahlberg

Publicerad: 2006-02-17

Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT