Kritik - en känslig historia
Kritik är en mycket känslig historia. Att recensera är om möjligt ännu mer grannlaga. Med all rätt, vem vill få ett helt års arbete nedsablat av en ignorant recensent? För självklart är den som inte förstår mina syften okunnig och känslokall. Eller…..?
I vårt nivellerade samhälle ska ingen sticka ut eller göra sig märkvärdig. Kritik uppfattas mestadels som något obehagligt, nästan plumpt. Att rent ut säga vad man anser om en person, bok eller pjäs är taktlöst.
Viska gärna till din granne eller vänta tills du är hemma, i en intim vänkrets, innan du yppar vad du egentligen tänker om den föreställning du just lämnat. Där kan du däremot vara hur skoningslös som helst. Ju bitskare du är desto bättre. Kan du strimla den föreställning du just sett, förlöjliga den och humoristiskt nedvärdera den, plockar du många poäng i ett samhälle där alla är livrädda att tycka ”fel”. I ett sådant klimat är det fullt förståeligt att kritik inte tas emot med öppna armar.
Inom pedagogiken finns uttrycket positiv kritik. D.v.s. läraren visar på det som inte fungerar för att eleven ska kunna korrigera det och därmed förstå och gå vidare. Detta sker i samförstånd med eleven. Eleven vill få kritik. Uteblir kritiken tröttnar eleven och byter lärare.
Ända sedan ATR bildades har den årliga festivalen betraktats som en möjlighet till utbyte av kunskap och erfarenheter. De deltagande föreställningarna har alltid utsatts för kritik. De har skärskådats av erfarna teatermänniskor och pedagoger. Deras iakttagelser har sedan delgivits den spelande gruppen och festivaldeltagarna. Allt i akt och mening att vi ska lära av varandra. Ibland har det fungerat alldeles utmärkt. Ibland har det inte alls fungerat. De övergripande samtalen är alltid starkt ifrågasatta och lika starkt försvarade. Värt att nämna är att synen på hur de ska genomföras växlar med tidsandan.
Kritik/analyserande diskussion är tyvärr inte särskilt vanligt inom amatörteaterrörelsen. Vi har inget gemensamt språk för utvärdering. Av någon anledning använder vi inte den gängse teatervetenskapliga terminologin, vilket skulle underlätta våra diskussioner. Mot detta kan man invända att amatörteaterutövare inte har tid med mer än att spela teater. De hinner inte lära sig en massa teori. Arbete, familj och repetitioner är mer än tillräckligt. Min erfarenhet är den motsatta. Är jag intresserad av någonting vill jag lära mig allt om ämnet. I amatörteatersammanhang är det en utbildningsfråga. Ledarna måste få en bättre teoretisk grund för att på ett naturligt sätt kunna införa den teatervetenskapliga aspekten i repetitionsarbetet.
Amatörteaterns förhållande till pressen och kulturredaktionerna är ett ständigt trätoämne. Antingen recenseras man inte alls eller också får man en klapp på axeln, stora bilder och en uppräkning av alla aktörer. Ytterst sällan förekommer recensioner i paritet med de recensioner som de professionella teatrarna tillägnas. De kulturredaktörer som tagit amatörteatern på allvar, och recenserat därefter, har ofta blivit nedringda och utskällda, av förorättade amatörskådespelare, så fort tidningen kommit ut. Resultatet har blivit att redaktörerna slutat gå på amatörteater och i stället skickat någon praktikant.
Min uppfattning är, att om vi betraktar teater som konst, och oss själva som utövande konstnärer, bör vi också kräva att våra verk skärskådas som vilket annat konstverk som helst. Det ställer höga krav på oss. Men så fort vi annonserar vår föreställning för allmänheten och tar betalt, för att folk ska titta, har vi lagt ribban. Den som betalar ska få valuta för sina pengar och vi måste kunna stå för den ”vara” vi säljer. Vi kan inte gömma oss bakom: Vi är bara amatörer. Det är oansvarigt.
Jag har själv annonserat föreställningar för offentligheten sedan 1975, minst en per år. Kritiken jag har fått överensstämmer med ovan citerade exempel. Många gånger har jag fått storstryk av förståsigpåare. Det har tagit hårt. Men jag har trott på min vision och vet att jag alltid har gjort mitt bästa. Har kritiken varit saklig och positiv har jag tagit till mig av de guldkorn som serverats. Annars har jag bara skakat mig som en våt hund och arbetat vidare med nästa uppsättning. För mig är det ett sätt att leva. Det kan ingen kritiker ta ifrån mig.
Christer Dahlberg
Publicerad: 2005-09-08
Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT
