Teaterforum 5, 2004

Ett rum av frihet på Österåkersanstalten

Vad är frihet? Det är omöjligt att beskriva för den som inte själv av en eller annan anledning varit fysiskt och/eller psykiskt frihetsberövad.
Frihet beskrivs olika beroende på vem man är. För någon kan det vara att kunna köpa vad man vill, för en annan att uttrycka sin åsikt fritt utan att bli straffad, att ha rösträtt, organisationsfrihet, att leva i en ekumenisk stat d.v.s. religionsfrihet, att utrota ”terrorismen” etc.
Men själva kärnfrågan är ändå: När upplever vi att friheten är hotad eller inskränkt? När våldför man sig på min individuella upplevelse av frihet?
Frågan aktualiseras när jag besöker ett fängelse. Redan på den ensligt belägna, tv-övervakade parkeringen, med skog på tre sidor och mycket höga murar på den fjärde, känner jag olusten komma krypande. De enda öppningar jag ser i muren, en stor port och en gallerförsedd dörr, är bägge skyddade av tankhinder, så att inte någon bil ska kunna köra in i dem och göra en fritagning. Väl innanför murarna slussas jag igenom en grundlig ”flygplatskontroll” med metalldetektor och rigorös övervakning. När jag så lämnat ifrån mig mitt körkort släpps jag in i vänthallen.
Jag är här för att se teater. Två gånger tidigare har jag haft privilegiet att bevista Österåkerensemblens föreställningar, därför har jag högt ställda förväntningar på vad jag ska få uppleva.
Redan den första sparsamt ljussatta bilden, tre män liggande på golvet, ackompanjerad av meditativ långsamt böljande musik, leder oss direkt in på temat, individens evigt existentiella kamp med sig själv. Vem är jag? Vart går jag? Vad är meningen med livet?
De tre männen redovisar, med stark närvaro, den livsviktiga kampen att förstå, att gripa det onåbara: Strävan att befria sig från sina inre bojor därför att hela jaget kräver det. Men hur!!? Formulerad av inspärrade individer ställs frågan på sin spets.
Kaj Ahnhem har i femton års tid bedrivit teaterverksamhet på Österåkersanstalten. Utifrån insikten att konsten som uttryck är ett mänskligt behov har han, tillsammans med internerna, byggt en verksamhet med mycket gott renommé.
De två tidigare föreställningar jag sett: En nyskriven pjäs, lite grand som Sandro Key Åbergs ”Prator”. Den första pjäs skriven av en intern, uppförd på Österåker.
Den andra ”I väntan på Godot” av Becket och den jag just bevistat ”Ode till okänd konstellation/Källan”, har alla det gemensamt att de är mycket krävande. Mången förståsigpåare skulle säga att de är omöjliga att framföra av amatörer. Men då glömmer man bort att mötet med en text, hur svår och snårig den än ter sig från början, kan öppna sig för igenkännande och identifikation. Då föds den process där orden mödosamt transformeras till djupt känd erfarenhet, som bara måste förmedlas. De formella hindren försvinner och skapandet tar sin början.
Kaj Ahnhem vet detta. Han äger också modet att provocera, att inte ge efter för det lättköpta. Med en hög konstnärlig målsättning utmanar han sig själv och aktörerna. Han presenterar dem för ett material som de flesta av dem aldrig skulle välja frivilligt. Genom idogt motiveringsarbete, och gediget yrkeskunnande, lotsar han de oerfarna aktörerna förbi skapandets alla grynnor och blindskär. Tills de själva tar över rodret och formar karaktärerna, med sitt eget genuina uttryckt, baserat på egen unik livserfarenhet.
När vi sedan möts, publiken utifrån friheten och aktörerna bundna i sin ofrihet, befriar de oss från schablonseendet. Med sin konst frigör de tanken. I det magiska spänningsfält som uppstår i salen, möts vi i den fria tankens brottning med existensens oändliga gåta.
Österåkerensemblens strävan skapar, mitt i det hårdbevakade fängelset, en medvetandets frizon. Det är stort.
Min förhoppning är att verksamheten får fortsätta med sina offentliga föreställningar, även i dessa rymningssäkerhetens tider. Det är viktigt för oss alla att konfronteras med livets grundläggande frågor såsom de presenteras på Österåker. Lika viktigt är det, för oss utanför murarna, att konkret konfronteras med ofrihetens villkor.
Genom det skapande arbetet frigörs oanade krafter, individen växer. I den inlåsta tillvaron skapas ett rum av frihet.
Vi icke internerade bär också på fjättrade känslor och erfarenheter. Ett andligt fängelse eller ett emotionellt förtryck som måste förlösas, om inte, kan det deformera oss för all framtid.
Därför behövs de amatörteaterföreningar där människans villkor under professionell ledning undersöks och ifrågasätts. På Österåker eller i den så kallade friheten. ¢

Christer Dahlberg

Publicerad: 2004-11-11

Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT