Innehåll #4 2017

Kan man verkligen vara ointresserad av politik om man förstår hur ett samhälle byggs? Nej, borde svaret vara. I förra veckan stötte jag på en tillställning ihop med en kvinna i 40- årsåldern. Vi kom att prata lite litteratur, hon blev väldigt intresserad när hon hörde att jag arbetade med en litterär tidskrift. Tempen var 50 grader. När jag berättade vidare, klassmotsättningar, politik, blev hon nästan vit i ansiktet och tempen sjönk till 15. Hummade något om att hon respekterade allas åsikt, men politik, nej, hon var mer intresserad av psykologi, sa hon.
Jag blev också kall inombords. Men av rädsla. Jag ville senare på natten, när jag vaknade med hjärtklappning, springa efter henne och ropa: Se dig omkring människa! Du menar väl inte på allvar att du tror att ett samhälle med de rättigheter du åtnjuter, växer upp ur marken som vackra blommor av sig själv? Du tror väl inte att allt fint du tar för givet kommit till, utan att människor, kvinnor och män, tillsammans slitit och kämpat, ofta i motvind, med flera nederlag på vägen mot seger? Du tror väl inte att politik kan man ha eller mista, att det inte spelar någon större roll vem som styr?

Jag steg upp, för jag kunde inte sova vidare. Jag satte mig i köket vid köksbordet och lutade mitt huvud i händerna en stund. Tog sedan upp mobilen och gick in på Instagram. Där följer jag sedan några månader kontot Klasshat. Det är en fantastisk sak som händer där på Klasshat. Varje dag publiceras inskickade berättelser om hur klassklyftorna skär, knuffar och tvingar ner människor på knä, i skam, i vanmakt och sorg. Väldigt många är unga, med redan djupa erfarenheter av just klass. Kanske visste de inte innan de började följa Klasshat att det var klass, den där obehagliga känslan av orättvisa, att något skavde, skavde så hårt att det gick hål i en. Men genom att få läsa alla dessa berättelser, som liknar deras egna, står det klart. Det är inte ett individuellt misslyckande, för att man inte kämpat tillräckligt hårt, det är klass. Och det finns många som vet hur det känns, men kanske inte vad det är, eller beror på.
En dag skriver någon till Klasshat och tackar, för allt hen förstått nu. Hen berättar också att hen och några kamrater har ordnat föreläsning om klass i sin skola, fått klassen och läraren att prata om det som länge inte funnits, det som man förnekat, klass!

Så lite om det numret du håller i din hand just och som vi hoppas ska ge dig pepp, gemenskap, kunskap, inspiration och kanske tröst. Vi har rest ner på kontinenten med författaren och lastbilschaffisen David Ericsson aktuell med flera romaner utgivna som ljudböcker, vi har tillbringat en eftermiddag med färgsprakande författaren och konstnären Doris Dahlin, som aldrig tvekar att gå ut i kamp om upprättelse för de utsatta. Vi gör en spännande Utblick till Island, vi får läsa om Stig Sjödin som skulle fyllt hundra år i år, och vi får fundera över det enkla språkets komplexitet i Maria Sandels författarskap plus mycket, mycket mer. Sist men inte minst skriver Susanna Alakoski Sista ordet.

Tack för ännu ett fint år med er kära läsare och medarbetare!
God jul och gott nytt år önskar redaktionen!

Jane Morén


Så, då börjar detta händelserika år lida mot sitt slut och KLASS sista nummer för året har precis lämnat tryckpressarna.
I #4 2017 reser vi med lastbilschaffis och författare David Ericsson ner på kontinenten. Under resan samtalar vi om bland annat vägbibliotek och hur man kombinerar chaufförsjobb och romanskrivande. Vi träffar även poeten och förskolläraren Anamarija Todorov i Bro och pratar bland annat om att skriva på sitt nya språk. En solig höstdag tillbringar vi tillsammans med färgstarka författaren och konstnären Doris Dahlin, aktuell med två nya böcker. Pratar bland annat om kampen, vad den kostat och hur det skulle sett ut utan den. Ni får också träffa Mats Hansson, en av föreningen Arbetarskrivares medlemmar. Han är litteraturvetaren som sedan en tragedi i livet återupptog skrivandet.

I numrets Utblick får vi genom John Swedenmark, uppleva en av Islands mest populära poeter och låtskrivare Bubbi Morthens och läsa några av hans texter. I numrets Essä dyker Rasmus Landström ner i diskussionen om högt och lågt med hjälp av närstudier i Maria Sandels till synes enkla språk. Erling Öhrnell reflekterar över några målningar av konstnären Vera Nilsson. Bernt-Olov Andersson tar oss med i poeten Stig Sjödins fortspår och berättar bland annat om hur han banade ny väg för arbetarlitteraturen.

Vi pratar också med gruppen runt två nystartade humortidskrifter, Halvfart och Ögonlögner, trubaduren Fred Lane bjuder oss på en Gruvkarlsvisa från Norberg, Lena Kallenberg ger oss ett utdrag av sin nya roman ”Min mamma hade många inneboende” och vi publicerar en nyskriven novell av Mija Åhlander. Till det får ni ett uppslag med poesi och fotografi av fotografen och poeten Jörgen Nahm och vi rapporterar från två aktuella uppsättningar Arbetarteater. Sist men inte minst skriver Susanna Alakoski Sista ordet.


I detta nummer recenserar vi också:
Dagsedlar av Stig Dagerman

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis

Nyutgåva Slamfarmen av Torgny Karnstedt

Verandarevolutionären av Kjell Eriksson

Nya Norrland av Mats Jonsson

En snickares dagbok av Ola Thorstensen

Dödskallegänget av Joel Hirsch


Huvudansvariga för detta nummer:
Chefredaktör Jane Morén
Redaktör Beata Hansson
Grafisk design Carola Ankarborg
Ansvarig utgivare Jenny Wrangborg

Publicerad: 2017-12-30

Köp KLASS
Läs mer om KLASS i katalogen
Fler artiklar knutna till KLASS
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR