Mariagestalten i den japanska kulturen

Ur Jungfru Maria nr 2/09


Utgångspunkten för min artikel är en novell av den katolske japanska författaren Shusaku Endo (1923-1996), som är berömd för sin problematisering av den kristna tron i den japanska kulturen. Ett återkommande tema handlar om Kakure, de gömda kristna, vars förfäder tagit med sig sin tro under jorden då kristendomen totalförbjöds i början av sextonhundratalet. Hans böcker speglar även många av hans egna erfarenheter som japan och kristen. Dessa inkluderar stigmatiseringen av att vara en outsider, upplevelsen av att vara en utlänning, livet på ett sjukhus, och kampen att leva med tuberkulos. Endo återkommer ofta till Kakure och deras relation till Mariagestalten, där han också känner igen sig själv.

Från 1614 då kristendomen totalförbjöds och två hundra femtio år framåt var Japans kristna tvungna att gå under jorden och utöva sin tro under buddhistisk eller shintoistisk täckmantel. Under tidens gång var det ofrånkomligt att främmande element smög sig in i deras tro, som så småningom förvandlades till en inhemsk japansk religion. Den kanske viktigaste figuren för dessa underjordiska kristna var inte längre Jesusgestalten utan istället Jesu Moder, Jungfrun Maria.

Japanska Mariafigurer från underjordiska kristna i Amakusa,
Källa: Maria-kan (Mariamuseet), Amakusa, Kumamoto, Japan.
Foto: Kristian Pella

Några av Endos berättelser uppehåller sig kring detta tema. En av de viktigaste är en novell som på japanska heter Haha Narumono, och som sedan många år finns i engelsk översättning där den kallas Mothers i en Novellsamling som heter Stained Glass.

I novellen utgår berättarjaget från sin relation till sin egen mor vars kristna tro han tog avstånd från i yngre år men ändå inte förmår att kasta ifrån sig. I berättelsen är författaren, eller berättarjaget, på väg ut till en ö utanför Nagasakis kust för att besöka Kakure, ättlingar till de kristna japanska konvertiterna på femton- och sextonhundratalet som sedan bannlysningen fortsatte att utöva fädernas tro i hemlighet.

Det finns i Nagasaki län en nu snabbt försvinnande minoritet av dessa gömda kristna. De kan räknas i hundratal snarare än tusental. Dessa Kakure kan inte längre identifiera dagens kristendom med den religion som deras förfäder tog med sig ner under jorden och vägrar idag precis som i slutet av artonhundratalet att återkonvertera till katolicismen till skillnad mot de många underjordiska kristna som valde att göra detta då det kunde ske utan risk för bestraffning. Från och med slutet av artonhundratalet kunde missionärerna åter verka i Japan.

Som kristen och katolik i Japan under, och i efterdyningarna av, andra världskriget var det fortfarande inte oproblematiskt att vara kristen. Här identifierar sig Endo med de gömda kristna och ser, liksom Kakure, i bilden av Maria också bilden av en förlåtande moder.

Endo flätar genomgående skickligt in minnesbilder av modern, hennes ungdom som lovande violinist vid musikakademin, det trasiga äktenskapet och varvar dessa beskrivningar med återglimtar från kriget och uppväxten i Manchuriet. Modern som tidigare hade sökt tröst i musiken sökte efter skilsmässan istället sin enda tröst i den katolska tron.

Som ung tar berättarjaget i Endos novell avstånd från sin moders religiositet och svaghet, men som en medelålders man, är han ännu långt efter moderns död oförmögen att kasta av sig den kristendom som han har ärvt genom henne. Denna kluvenhet blandas med starka känslor av skuld som ungdomligt oförstånd och lögnerna till modern försatte honom i. Detta går upp för honom först den dag då modern är borta.

När släktingar rivit runt bland dyrgriparna bland kvarlåtenskapen och lagt beslag på hennes kimonos har ingen annan lagt märket till eller brytt sig om hennes allra käraste ägodelar. Tre ting som han sedan alltid bär med sig: violinen, ett utnött radband och en sliten staty av Jungfrun Maria. Dessa ägodelar förloras senare vid brandbombningarna av Tokyo där berättarjaget efter moderns död studerar under vårvintern 1945. I ruinerna av den nerbrunna bostaden lyckas han gräva fram den övre halvan av Mariastatyn, som han hädanefter bevarar som sin käraste ägodel.

I statyns efter branden allt mer obestämda ansiktsdrag ser han förutom den Heliga Modern också bilden av sin egen mor. Många år senare, nu som berömd författare, är han på väg att besöka gömda kristna som lever uppe i bergen. Ledsagad av öns lokala katolska församling förs han till den avlägsna Kakure-byn. Målet för besöket är att få se en glimt av de heliga föremålen som sägs förvaras dolda bakom buddhistiska altaren.

Endo ger i sin novell återglimtar av kristet martyrskap i Japan och beskriver de underjordiska kristnas ojämna kamp för överlevnad. Han beskriver den känsla av svek och skam som det innebar för en gömd kristen att tvingas trampa på fumien och inför myndigheterna ge sken av likgiltighet.

Fumien, ”trampbilden”, var en metallplatta som avbildade Maria eller Kristus. Avbilden användes av de japanska myndigheterna för att avslöja underjordiska kristna då bybor under bevakning ställdes upp på led och offentligt tvingades ta avstånd från kristendomen genom att trampa på fumien under ceremoniliknande former, en procedur som upprepades årligen.

Om berättarjagets och delvis sin egen uppväxt skriver Endo:

När jag var fem år gammal bodde vi i Dairen i Manchuriet, där min far arbetade. Jag minns väl hur man från fönstret kunde se istapparna hänga likt fisktänder från taket i vårt lilla hus. Himlen är mulen och det ser ut som om det skall börja snöa när som helst, men snön kommer aldrig. I rummet intill sitter min mor och övar sig på sin violin. I timmar sitter hon och övar på samma melodi, om och om igen. Med violinen under hennes haka är hennes ansikte som sten. Ögonen håller hon fixerade på samma punkt i intet, samtidigt som hon ser ut att försöka hitta den sannaste tonen i världsalltet. Oförmögen att hitta den gäckande tonen häver hon en tung suck. Hennes irritation stiger och hon fortsätter att låta stråken glida över strängarna. De lite brunaktiga förhårdnaderna på hennes kind var bekanta för mig och hade formats medan hon fortfarande var student på Musikakademin, där hon konstant tryckt fiolen mot kinden. Hennes fingertoppar var också hårda efter de tusentals gånger som hon suttit och tryckt på strängarna i sökandet efter den perfekta tonen. Bilden av min mor under min skoltid som jag bar i mitt hjärta, var bilden av en kvinna som hade övergivits av sin man. Hon sitter som en stenstod i soffan medan skymningen faller över Dairen.

Efter skilsmässan och återkomsten till Japan och Kobe konverterar modern till kristendomen:

Jag minns min mor under åren på mellanstadiet. Fastän jag har varierande minnen av henne har alla minnen fokuserats kring en sak. Precis som hon en gång spelat sin violin i sökandet efter den perfekta tonen, antog hon konsekvent ett liv i försakelser i sökandet efter den enda sanna religionen. Kalla vintriga morgnar, vid frostigt gryningsljus kunde jag ofta lägga märke till ett ljus som brann i hennes rum. Jag visste vad hon gjorde där. Hon plockade bedjande med fingrarna på sitt radband. Ibland tog hon mig med på det första morgontåget på Hankyulinjen för att gå på mässa. På det tomma tåget slöt jag mina ögon och låtsades att jag rodde en båt. Ibland öppnade jag mina ögon för att se hur min mor fortfarande lät sina fingrar glida längs dessa radband.

När modern ligger för döden finns inte sonen vid hennes sida. Han befinner sig istället hos en vän, Tamura, en pojke som hans mor har förbjudit honom att träffa. När han nås av budet att hans mor fått en attack sitter de två pojkarna och tittar på förbjudna pornografiska bilder i Tamuras rum. Telefonsamtalet avslöjar också att modern trots allt vet var han håller hus, och just denna insikt att hans mor vet var han är gör honom mera upprörd än det faktum än att hon nyss drabbats av en hjärtinfarkt. Då modern har drabbats av hjärtsvikt också vid tidigare tillfällen gör han sig ingen brådska. Anfallen har alltid snabbt brukat gå över. Innan han hinner tillbaka hem har modern gått bort. De skuldkänslor som detta ger upphov till lämnar honom aldrig.

Berättelsen är på sätt och vis ett sökande efter en avlösning och en försoning som bara en förlåtande mor kan ge sitt barn, trots dumheter, lögner och förnekelser. Här jämför Endo åter bilden av Jungfrun Maria med bilden av sin egen mor. Han jämför sig själv med dessa underjordiska japanska kristna, som efter sin påtvingade förnekelse sträckte sig efter den heliga modern och hennes förlåtande förböner inför den stränga gudomen.

Liksom kakure söker han en slags försoning som bara en förlåtande moder och Jungfrun Maria kan förmedla. I väntan på att besöket hos kakure skall bli av ligger berättarjaget på öns pensionat och tänker på hur dessa människor som han nu äntligen kommit för att besöka, efter arbete på åkrarna eller fiske till havs, i generationer har fortsatt att viska sina böner med hopp om förlåtelse.

Dyrkan av Jungfrun Maria var speciellt stark hos dessa kakure. Med tiden har denna figur blivit en blandning mellan den kristna Mariagestalten och Kannon, den i Japan mycket populära buddhistiska nådens gudinna ofta avbildad med ett barn i knäet. Denna Maria-Kannon förmedlar också bilden av en ständigt vakande mor.

Kakures böner är därför, till skillnad från de strikta översättningarna av de katolska från den tiden, fyllda med yttersta uttryck av sorg och om uppriktig förlåtelse. Dessa böner hade sin källa i deras yttersta förnedring.

Santa Maria, Guds Moder be för oss.
Syndare i dödens timma söker vi dig.
Hör vår gråt och vår klagan
I denna jämmerdal
Be för oss
Vänd dina ögon
Dina nådefyllda ögon mot oss.

Den kristna guden, Deus, var en fruktad fadersgestalt. Till skillnad mot Mariagestalten verkade den uppspikade och förnedrade Jesus hos dessa kristna vara ganska kraftlös. Likt barnet först ber sin mor i rädsla över sin faders vrede, bad dessa gömda kristna till Jungfrun Maria för att hon å deras vägnar skulle framföra deras böner om förlåtelse till den stränge kristne guden.

När berättarjaget äntligen når byäldste Kikuchis hus möts man bara av tystnad. Så småningom lyckas den lokale representanten övertala Kikuchi att visa besökaren sitt heligaste föremål. Detta föremål är en modersfigur som visar sig vara någonting helt annat än vad man förväntat sig.

Vem är då denna modersfigur? Vem är den heliga Modern som Endo återkommande försöker att beskriva i sina berättelser och vem är den Mariya (Maria) som ättlingar till de snabbt försvinnande underjordiska kristna i Japan ännu i tysthet tillber som en gudinna? I nästa nummer kan du läsa artikeln Jungfrun Maria hos Japans underjordiska kristna.

Ännu en Japansk Mariafigur som har tillhört underjordiska kristna i Amakusa.
Källa: Maria-kan (Mariamuseet) i Amakusa, Kumamoto, Japan.

Foto: Kristian Pella

Kristian Pella

Ur novellen ”Mothers” översatt från engelska till svenska av Kristian Pella.

Publicerad: 2009-05-30

Köp Jungfru Maria
Läs mer om Jungfru Maria i katalogen
Fler artiklar knutna till Jungfru Maria
Fler tidskrifter i kategori ÅSKÅDNING & LIVSSYN