Teaterforum nr 4 2004

Är människan mänsklighetens värsta fiende? Svaret kan bara bli ett rungande: JA!

Endast människan har förmågan att konstruera och producera dödsbringande gaser, maskiner, vapen och system. Med stolthet gör människan detta och premieras rikligen för det.
”Utvecklingen” har genom århundraden förfinat det förtyckarsystem som skall utesluta de svaga och belöna de starka, de som äger förtryckarapparaten.
Slaveriet skapades för att förmera slavägarnas förmögenheter. Alltifrån antikens Grekland via Sydamerika, Asien, Afrika, Nordamerika, Europa och Sverige. (Rättsligt har slaven betraktats som lösöre på samma sätt som t.ex. boskap och har saknat personlig frihet. NE) Slaveriet har många namn: träldom, livegenskap, arbetsläger, internering, trafficking och barnprostitution.
I dag i de ”civiliserade” länderna är skolan ett effektivt system att förvara och utestänga oönskade individer från individuell utveckling och högre utbildning. Se bara på hur oerhört stort det individuella programmet på gymnasiet blivit.
En egenskap som varit oss behjälplig vid den snabba expansion vår värld genomgått de sista tvåhundra åren är vår förmåga att inte se. Att förtränga och glömma det som oroar och stör, det som inte passar in i vår bild av ett idealsamhälle. Genom den förträffliga funktionen kan vi glatt acceptera naturförstöring, maktmissbruk, ohämmad girighet, fattigdom, krig, och massmord. Vi ser det inte, därför existerar det inte.
På det individuella planet frossar vi i andras olyckor och allt makabrare underhållningsvåld.
Vår dragning till det destruktiva, dekadenta och morbida utnyttjas hänsynslöst av kapitalets miljarder. Våldtäkt, misshandel, tortyr, massmord, och kannibalism pådyvlas oss dagligen, vare sig vi vill eller inte. Vi har ingen chans att komma undan. Brutalt övervåld är idag detsamma som god underhållning. Det finns ingen storsäljande film utan en dos förnedring eller en bloddrypande människoslakt. Vart vi än vänder oss möts vi av underhållningsvåld. Om någon om tvåhundra år går igenom det tjugonde seklets litteraturutbud, våra bästsäljande filmer och mest sedda TV-program måste de få den uppfattningen att vi är långt brutalare än antikens rika romare som då och då avnjöt ett gladiatorspel.
Finns det då inga förmildrande omständigheter? Är människan så alltigenom ond eller korkad? Naturligtvis finns den andra sidan också, men tyvärr märks den inte i vardagen. Den utestängs av maktapparatens megafoner. Den säljer inte. Men den finns, och den fungerar som det sugrör vi kan sticka upp igenom det stinkande träskvatten som översköljer oss, så att vi kan dra in friskt syre tills vattnet sjunker och vi åter kan andas fritt.
För min del har oasen detta år varit Gammelstilla, i västra Gästrikland. Där har jag arbetat med amatörteaterteaterentusiaster i alla åldrar. I över tjugo år har jag haft förmånen att vara en del i detta chosefria, generösa teatersällskap där alla har en självklar tillit till varandras förmåga och där allt löses med god vilja och gott humör. Det är på sitt sätt ett litet idealsamhälle med ”innevånare” i alla åldrar. Ingen är någonsin för ung eller för gammal. Alla har en viktig funktion att fylla.
I år märktes det att vi hållit ihop länge. Åldern börjar ta ut sitt rätt på flera håll: nyopererad by-pass, nedsatt hörsel och rörlighet, lång inlärningsperiod och tungt med för långa och många arbetspass. Men vi anpassade oss gradvis och utan knot till den nya situationen. Även om jag som ansvarig ibland kunde undra om vi skulle bli klara i tid, misströstade jag aldrig. Den positiva tilltron till att de skulle ordna sig smittade av sig även på undertecknad.
Vi spelade, Ragnarök - ett gudomligt spektakel, ett lättsinnigt spel om miljöförstöringen. Ensemblen hade hög medelålder och stor åldersspridning - äldst 78 år och yngst 4 månader.
Repetitionerna och föreställningarna var för mig som ett reningsbad. Den svarta pessimism som aktivt nyhetslyssnande skapat rann bort bara jag klev ur bilen och kände den avspända, varma förväntan som mötte mig: Förväntan på en stunds lustfylld skapande samvaro.
Där byggs motkraften till våra destruktiva sidor upp. Långt ute på landet eller mitt i storstan, när människor möts för att de har lust att göra något tillsammans, fritt och frivilligt.
I slutet av det gudomliga spektaklet, efter en begränsad Ragnarök enbart för människornas värld, skapar Oden en ny människa, Eva gestaltad av Stina 4 månader. När den nyfödda Eva lyfts upp inför asarna, och nyfiket blickar på den värld hon fötts till, är det omöjligt att tro att människan är mänsklighetens största fiende. Jag möter hennes oskuldsfulla blick och önskar henne av hela mitt hjärta en ny skön värld.

Christer Dahlberg

Publicerad: 2004-10-19

Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT