Teaterforum 6
Nedrustning pågår
Sverige är inte ett fattigt land. Inte ännu. Inte om man jämför med de länder där befolkningen saknar i stort sett allt. Ändå talas det ibland om att Sverige har gått in i nyfattigdomen. Vad menas med det?
Troligen olika beroende på vem som talar, men att något radikalt har skett med vår ekonomi torde vara uppenbart för vem som helst. En förändring så revolutionerande att många av oss har svårt att känna igen oss i dagens Sverige.
Det som öppnade mångas ögon för ”det nya”, som placerade oss på samma nivå som de övriga europeiska länderna, var att plötsligt befolkades storstädernas gator av tiggare och hemlösa. En företeelse vi varit lyckligt förskonade ifrån under folkhemmets storhetstid. Detta blottade en spricka i välfärden som skakade om oss i vårt innersta.
Nu är de hemlösa en vanlig syn också i små orter på ett par tusen invånare. Ett tydligt tecken på att den sociala omsorg, vi varit så stolta över, faller sönder och samman.
Dagligen når oss rapporter om sjukhus som läggs ned över hela riket. I många landsting två eller tre sjukhus på en gång. Är detta ett bevis på att vi tidigare var för optimistiska och missbedömde våra framtida ekonomiska resurser? Eller är det en del av ett annat större mönster, där Sveriges resurser inte längre räcker till för den sjukvård vi tidigare ansåg vara så självklar?
Tittar vi på en annan sektor, som vi av hävd varit stolta över, möter oss tyvärr samma bild.
Skolan dras idag med i det närmaste oöverskådliga ekonomiska problem. Kommunernas allt kärvare ekonomi tvingar fram drastiska nedskärningar inom alla deras ansvarsområden. De senaste fem – sex åren har jag själv upplevt hur min skola varje läsårsstart stått inför besparingskrav på flera miljoner. Resultatet låter inte vänta på sig. Nu tvingar besparingarna fram större grupper och färre lärare. I vissa klasser är det nästan 50 elever, gruppstorlekar som vi tidigare betraktat som ”U-landsmässiga”. Med den skillnaden att i ”U-landsklasserna” är motivationen stor, eftersom där tidigare saknats utbildning. Hos oss är det tvärtom. Vi går från relativt stor lärartäthet och hanterliga grupper, till raka motsatsen. Det skapar frustration både hos lärare och elever. Därför lider lärarkåren idag av en orimligt hög sjukskrivningsnivå.
Tvärtemot alla intentioner försämras utbildningen i rask takt. Detta skapar en generation vuxna med dålig allmänbildning, nästan ingen kunskap alls om vårt gemensamma kulturarv, sämre språkkunskaper och föga preparerade och motiverade för demokratiska processer. Dessa påståenden bevisas av att det ”Individuella programmet” är gymnasiets största program. Där går man för att man i grundskolan inte lyckats förmedla de kunskaper som behövs för att vara behörig att söka till gymnasiet.
47 av landets ca 350 kultur- och musikskolor hotas idag av drastiska nedskärningar. Sju av dem står under direkt nedläggningshot, trots att de endast belastar mindre än 0,5% av kommunernas totala budget. Får detta fortsätta raseras grunden till en av våra viktigaste framtidsindustrier, dessutom åderlåtes hela Sveriges kulturliv. Utan kultur- och musikskolor berövas barn och ungdom en viktig del i sin andliga utveckling och mognad.
Ett hot som blir än mer alarmerande när vi vet att allt färre människor utövar kultur.
Amatörkulturen existerar snart enbart på trots. Det blir allt svårare att få medel till så kallad vuxenaktivitet. Radikalt minskade eller helt uteblivna lokalbidrag blir följden. Ingen samlingsplats inget utövande. En politik som slår obarmhärtigt mot amatörkulturen. Utan kulturutövande ingen andlig tillväxt och inga framtidsvisioner.
Att TV tänker lägga ner de loka TV-stationer som bidrar till att ge en rik och varierad bild av hela landet, samt dessutom producerar några riktigt tunga och populära kulturprogram, förstärker bara bilden av utarmning.
”Låt hela Sverige leva” klingar ihåligt. En aktuell omtolkning skulle kunna vara ”Låt hela Sverige kvävas”.
Ovan nämnda nedrustningskatalog bekräftar att vi står mitt i en process som snabbt kan utarma alla våra resurser, de pekuniära såväl som de mänskliga.
Detta ställer oss kulturutövare inför nya mycket tydliga utmaningar.
Accepterar vi att det i framtiden ska vara en lyx enbart för de välbeställdas barn att spela ett instrument, vara med i en barnteatergrupp, dansa, sjunga i kör, spela i ett rockband eller en blåsorkester?
Accepterar vi att det fria och frivilliga skapandet sakta tynar bort och dör?
Accepterar vi att grunden för det demokratiska samtalet raseras?
Naturligtvis inte!
Vi kan förstå att de ekonomiska förutsättningarna förändrats, men vi kan aldrig godta att de grundläggande existentiella rättigheterna tas ifrån oss!
För att möta den nya verkligheten måste vi formulera nya mål?
Kanske kan det vara: Teater för en fattig planet.
Christer Dahlberg, ordförande ATR
Publicerad: 2003-10-29
Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT
