En kulturpolitiker med armlängds avstånd?

Ur Teatertidningen # 5 2010

Birgitta Haglund har intervjuat Madeleine Sjöstedt.

Hur stor makt har politikerna att påverka den konstnärliga verksamheten på teatrarna idag? I teorin ska de ju inte göra det, men hur ser det ut i praktiken?

Som kulturpolitiker sätter man en budget och mål för verksamheten, man tillsätter och avsätter chefer, det är ungefär de uppgifter man har. Jag kan inte bedöma alla teatrar, bara dem jag har insyn i, men jag vågar påstå att principen om armlängds avstånd upprätthålls.
Vi har haft en diskussion om Parkteatern i Stockholm, Socialdemokraterna gjorde ett utspel i valrörelsen och sa att Parkteatern har fått för lite pengar.

De lade väl ett förslag om att öronmärka pengar till Parkteatern?

Ja, och då sa jag att det tänker jag aldrig medverka till, för då är man inne och tassar på det där att politiker bestämmer hur man prioriterar mellan avdelningar på teatern.

I Folkpartiets manifest för Stockholmskulturen står det att ni har flyttat makt från politiker till opolitiska tjänstemän. Hur då, rent konkret? Vad har förändrats?

Det handlar framför allt om det fria kulturstödet, för relationen mellan Stockholms stad och Stadsteatern har alltid varit väldigt ren. Men vad gäller det fria kulturstödet har vi tidigare haft ett utskott i staden som har suttit tillsammans med tjänstemännen och bedömt vilka som ska få stöd. Vi politiker har alltså varit med och gjort bedömningar och på så sätt kommit väldigt nära verksamheten. Det där har jag avskaffat och fått mycket kritik för från min opposition i kulturnämnden.

Tidigare gick det till så att en teater skickade in en ansökan som kulturstrategiska avdelningen gjorde en bedömning av. Sedan gick man till kulturstödsutskottet, som bestod av politiker, och diskuterade tillsammans med utskottet hur stöden skulle fördelas. Jag har avskaffat detta utskott och sagt att bedömningarna ska göras på kulturförvaltningen, tillsammans med beredningsgrupper som kommer ur respektive profession, så att man kan bedöma kvaliteten och annat, enligt de riktlinjer vi har. Detta rapporteras till kulturnämnden. Sedan har vi också ökat delegationen, så att kulturförvaltningen idag kan fatta beslut om betydligt större summor än tidigare. Allt behöver inte passera kulturnämnden. På så sätt har distansen ökat mellan kulturförvaltningen, kulturlivet och politikerna.

Detta bekräftas av handläggare Monica Christensen på kulturstrategiska avdelningen (inom kulturförvaltningen). Hon menar att det idag överlag är väldigt ovanligt att politiker går in och ändrar på de fördelningsförslag som tjänstemännen lägger fram för kulturnämnden. Det var något vanligare förr, bedömer hon. Enligt henne hade kulturnämnden tidigare delegation på alla beslut över 200 000 kronor, idag har delegationen höjts till 350 000 kronor.

Folkpartiet driver en partipolitisk linje som ska värna om att politiker inte ska lägga sig i kulturinstitutionernas konstnärliga arbete, men är inte kulturbonusen – som ska premiera dem i det fria kulturlivet som under ett år ökar sina egna intäkter, eller riktar sig till barn och ungdomar - ett utmärkt exempel på politiskt styrmedel mot ökad kommersialisering inom kulturen?

Men den är inte alls konstnärligt inriktad. Den är ju oerhört instrumentell eftersom den bara räknar ökade intäkter. På det sättet är den raka motsatsen till att vi går in och gör en konstnärlig bedömning. Kulturbonusen handlar om kulturpolitik och för mig är kulturpolitik väldigt mycket en fråga om tillgänglighet. Sedan finns det en konstpolitik, som ska se till att vi ger stöd till det som är smalt, experimentellt, det som inte annars skulle finnas.

Men ligger det inte en ideologi bakom kulturbonusen ändå, som går ut på att man ska främja kvantitet före kvalitet?

Nej, absolut inte, för mig finns det ingen motsats i hög kvalitet och att man når ut till många, tvärtom.

För att få tillgång till bonusen måste man ha ett verksamhetsstöd, sedan kan bonusen komma på toppen. Verksamhetsstödet ligger helt separat. Där görs en kvalitetsbedömning först, som inte på något sätt har med kvantitet att göra.

Men om man tar en väldigt liten och kvalitativ scen som Teater Brunnsgatan 4, om de redan har full beläggning i sin lilla salong har de ju knappast möjlighet att öka intäkterna. De kan aldrig få del av bonusen, då måste de bygga ut.

Ja, det är en särpräglad scen, och jag tycker man ska vara väldigt ödmjuk vad gäller utformningen av kulturbonusen, man får väl fundera över om det finns andra sätt att göra det här på. Men en teater som den kanske kan välja att utöka antalet föreställningar, om de tycker det är viktigt att få del av bonusen. Tanken är ju inte att verksamheterna ska vara beroende av kulturbonusen.

Den är på 6 miljoner kronor totalt?

Ja, och det var nya pengar, som inte annars hade kommit kulturstödet till del.

Varför ska man, som kulturbonusen gör, främja de teatrar som det redan går bra för och inte dem som har det mer knapert? Kan smalare kultur någonsin bli en vinnare på bonussystemet?

Man måste se detta i ett större perspektiv. Jag har varit med om att fatta beslut om att dra ner verksamhetsstöd till grupper, därför att de har skapat något som har nått en större publik. Och då har man sagt att nu klarar de sig så bra, vi drar ner på pengarna. Det är ett kulturpolitiskt haveri. Jag tycker det är jätteviktigt att många människor tar del även av det som anses vara lite smalare kultur, därför att den förändrar människor i långa loppet. Det är inte säkert att kulturbonusen är rätt metod, men det är åtminstone ett sätt att få diskussionen kring de här frågorna att löpa framåt. Att vi som politiker medverkar till detta på ett positivt sätt och inte ett negativt.

Stockholms stadsteater fick i samband med premiären av sin jubileumsföreställning »Aniara« ett tillskott på 10 miljoner kronor från Stockholms stad. Varför valde ni att ge detta tillskott till en redan framgångsrik teater som Stadsteatern? Finns det inte andra kvalitativa scener som skulle behöva dessa pengar bättre?

Stockholms stad är stolt över Stadsteatern och vad som görs där. En stor institutionsteater i Stockholm är av stor vikt av många skäl. De första är kulturpolitiska. Det handlar om att ge många stockholmare kontakt med konsten. Stadsteatern har ett särskilt uppdrag vad gäller att ge alla stockholmare möjlighet att närma sig kulturen. Detta har teatern tagit på stort allvar. Det gynnar hela kulturlivet eftersom det leder till flera kulturintresserade stockholmare. Det handlar också om att ha en så stor verksamhet att många konstnärer kan beredas arbetstillfällen på Stadsteatern.
Det andra skälet är konstnärligt. En stor institutionsteater ska ha ett brett uppdrag och allsidig repertoar. För detta krävs en god ekonomi.

Kulturstödet i Stockholm har ökat sedan 2006, men sett i perspektiv på 30 år har teatrarna ändå fått betydligt sämre ekonomi, eftersom de höjda anslagen inte har stått i paritet med kostnadsutvecklingen. Därför har teatrarna också fått göra sig av med konstnärlig personal och slimma sina organisationer. De går ekonomisk kräftgång, som Niels Reise uttrycker det i sin SVT-dokumentär »Teaterdirektörerna«. I Folkpartiets manifest för Stockholmskulturen står det uttryckligen att spännande, ny teater skapas när det finns ett ekonomiskt utrymme att experimentera och misslyckas. Problemet är just att det inte gör detta idag, anser många. Vad vill du göra för att främja nyskapande och konstnärliga experiment på teatrarna?

Det finns jättemånga grupper som inte har kommit in i bidragssystemet över huvud taget och det är ett jättejätteproblem. Jag tror det är viktigt att hitta mellanformer där man kan stödja sådant som är väldigt nytt, som man inte vet vart det tar vägen. Därför har vi i Stockholm inrättat incitamentspengar, som kulturbonusen är en del av. I dessa växtpengar ingår också Fonden för innovativ kultur som ska vara ett sätt att kunna få in en fot. Medlen i den fonden ligger på 1,5 miljon om året, som Framtidens kultur matchar med 1,5 miljon. Man kan inte driva en teater på pengar från fonden, men man kan få pröva ett projekt som man har drömt om att förverkliga.

Man måste fundera över kulturstödets hela uppbyggnad, tror jag. Kulturpengarna växer i och för sig över tid, men inte så mycket som vi skulle önska och det beror på att uppdragen också växer hela tiden. De som kom in för 30 år sedan i bidragssystemen är ofta kvar. Och så ska nya få plats, samtidigt som alla löner och kostnader hela tiden ökar. Mitt förslag om växtpengarna var ett svar på detta. Vi måste få tillväxt i den här sektorn, vi måste få in nya pengar som inte bara är offentliga. Och vi måste bygga upp system som ser till att även andra tycker det är viktigt att finansiera kulturlivet. Mina växtpengar är ett litet embryo till detta.

Menar du sponsorer då, eller vad för form av system?

Sponsorer tror jag aldrig kommer skapa ryggraden i kulturlivet. Det måste handla om att folk tycker att kultur är så oerhört viktigt så att man är beredd att betala själv när man går på teater, museer eller så. Om kulturlivet verkligen gör sig oumbärligt för många människor leder det till en stor förändring. Och det är särskilt viktigt i dessa tider, när det verkar som att intolerans och slutenhet bara sprider sig.

Kulturskolan i Stockholm har i år fått ett sparbeting på 4,6 miljoner, vilket bland annat kommer innebära färre lärare. Och i det förra sparpaketet valde alliansen att höja elevavgifterna, detta har påverkat möjligheterna för barn som kommer från låginkomsthem att välja Kulturskolan. Är det rätt väg att gå om man vill främja kulturlivet på sikt?

Det viktigaste för Kulturskolan är att den har fått ett nytt, tydligt uppdrag som fokuserar på undervisning och kvalitet till fler elever. Innan vi reformerade Kulturskolan satsade man på ett samarbete med de ordinarie skolorna och kulturverksamheter på skoltid i stället för ämnesundervisningen - samtidigt som man saknade en tydlig målsättning och ett mått för att mäta kvaliteten. Kulturskolan ägnade sig åt en form av smaka-på-verksamhet istället för kvalitativ ämnesundervisning. Genom det nya och tydliga uppdraget kommer kulturlivet att främjas på sikt.

Ett annat sätt att förbättra ekonomin i kulturlivet är att man ser till att andra samhällssektorer, inte bara de offentliga och de privata, utan även näringslivet inser kulturlivets värde. Och då talar jag inte om sponsorer. Det vore bra om det skulle finnas de som är beredda att över lång sikt ta på sig ett ansvar för olika kulturverksamheter, eller att man låter sin personal ta del av mycket kultur. Det behövs förenade insatser för att lösa den här situationen.

Det är inte så lätt att hitta de där pengarna, utan motkrav. Det är inte så många sponsorer som vill stödja obekväm kultur, eller små frigrupper, till exempel.

Det värsta är att ointresset är helt utbrett. Jag får ofta höra det: Ja, men då ställs det krav på… om ideologisering och så. Inte ens om sponsorerna får vara med och bestämma innehållet verkar det ju finnas något intresse. Och det är en utmaning att fundera på, för kulturlivet, vad detta beror på.

Har du någon teori själv?

Nej.

Det har talats mycket om entreprenörskap, att kulturen ska bli mer självförsörjande. Det kan vara ett sätt att ideologisera kulturen – det viktiga är att räkna intäkter, medan kvaliteten i sig får en undanskymd roll. Vad är det man ska värna, är det verkligen full publikläggning?

Jag kommer från Folkpartiet, ett parti som är väldigt engagerat i att det som produceras med offentliga medel ska ha hög kvalitet. Det finns inget skäl att ha ett offentligt kulturstöd om det som produceras för detta kulturstöd inte har just väldigt hög kvalitet, därför att då betyder det ingenting för människor i långa loppet. Och den fighten måste man ta. Problemet är att även det som har en hög kvalitet idag har svårt att komma åt offentliga medel. Om man ska kunna se till att fler kulturskapare får plats att kunna utveckla sina idéer – vi har ingen aning om vad som betraktas som hög kvalitet i framtiden – så måste mer pengar till och de kan inte bara komma från det offentliga. Verkligheten har visat oss över lång tid att det inte fungerar. Det beror på att stat och kommun hela tiden tar på sig nya uppdrag inom kulturen, vilket kostar och i slutändan gröper ur verksamheten. Men uppdragen har ökat även inom andra områden, som skola och sjukvård. Det är mycket mer som ska uträttas för skattepengar idag, allt detta gör att kulturen också blir lidande. Och det är jag den första att beklaga.

Politiker ställer ibland kultur mot välfärd, när det handlar om att få loss pengar. De ställer frågan: Vad är viktigast, att vi tar hand om våra gamla eller att vi stödjer en renovering av ett museum?

Jag accepterar inte den problemställningen därför att då kommer kulturen alltid att dra det kortaste strået. Kultur är helt avgörande i ett civiliserat samhälle och måste bedömas på sina egna premisser.

Det är inte ovanligt att politiker lägger nyttoaspekter på kultur, det ska främja folkhälsan, vara folkbildande och så vidare. Kulturen i sig är inte nog. Hur ser du på detta nyttotänkande?

Jag använder mig aldrig av sådana resonemang, om man inte tycker det är en nyttoaspekt att arbeta för ett mer demokratiskt samhälle. Kultur kan föra med sig en förfärlig massa positiva saker, men det är inte därför man ska ha en kulturpolitik.

Vad anser du att teatrarna ska fylla för funktion i samhället? Vad bör de ha för målsättning?

Att värna yttrandefriheten, samtalet och demokratins fördjupning.

Tycker du att de gör det?

Ja, det tycker jag, men jag tycker också att de kan göra det ännu mer och det är ingen bedömning av teatrarnas verksamhet utan av samhällsklimatet.

Citat:
»Jag har varit med om att fatta beslut om att dra ner verksamhetsstöd till grupper, därför att de har skapat något som har nått en större publik. Och då har man sagt att nu klarar de sig så bra, vi drar ner på pengarna.«

»Om kulturlivet verkligen gör sig oumbärligt för många människor leder det till en stor förändring. Och det är särskilt viktigt i dessa tider, när det verkar som att intolerans och slutenhet bara sprider sig.«

»Inte ens om sponsorerna får vara med och bestämma innehållet verkar det ju finnas något intresse. Och det är en utmaning att fundera på, för kulturlivet, vad detta beror på.«

»Det finns inget skäl att ha ett offentligt kulturstöd om det som produceras för detta kulturstöd inte har just väldigt hög kvalitet, därför att då betyder det ingenting för människor i långa loppet.«

»Kultur kan föra med sig en förfärlig massa positiva saker, men det är inte därför man ska ha en kulturpolitik.«

Bildtext till porträttet:
Madeleine Sjöstedt tror inte att sponsorer någonsin kommer skapa ryggraden i vårt kulturliv. Hon menar att det istället måste handla om att människor tycker kultur är så oerhört viktigt att de är beredda att betala för den själv vid sina kulturbesök.
Foto: Fredrik Persson/Scanpix

Birgitta Haglund

Publicerad: 2011-01-10

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR