Teaterhus eller vinstmaskin?

De fasta ensemblerna har länge befunnit sig i upplösning. Idag är de flesta skådespelare projektanställda. Det talas om maktförskjutningar till alltmer enväldiga teaterchefers fördel och ensemblernas nackdel. Det talas om tystnadens kultur, hur kritiska röster kvävs. Få skådespelare vågar säga ifrån om de vet att de hänger löst anställningsmässigt, är utbytbara. Allra mest talas det kanske om kvantitet framför kvalitet. Men hur effektiv och slimmad kan en teater bli innan den helt tappar bort huvudsyftet med sin verksamhet? Frilansande kulturskribenten och teaterkritikern Anna Hedelius och redaktören Birgitta Haglund har i numrets huvudartikel intervjuat teaterarbetare - med erfarenhet av skådespeleri, regi och konstnärlig ledning – kring dessa frågeställningar. Ulf Friberg, Stefan Böhm, Ingrid Kyrö, Lars Johansson och Anna Takanen ger alla en enhetlig bild av hur företagsandan har brett ut sig på teatrarna i samband med krav på ökad självfinansiering.

Den omdebatterade kulturbonusen, som har införts i Stockholm, är ett exempel på ett system som tycks premiera just kvantitet framför kvalitet. Birgitta Haglund har intervjuat kultur- och fastighetsborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, som inte finner någon motsättning alls mellan dessa två värdemätare. Hon tycker det är viktigt att så många som möjligt tar del av smalare kultur. Det är ett stort problem att så få företag är villiga att sponsra kulturell verksamhet, menar Sjöstedt, och ser det som en utmaning för kulturlivet att fundera över vad detta beror på. Men saknar själv en teori om varför.

Att arbeta som frilansare – vilket numer är en förhärskande norm inom svensk teater både vad gäller regissörer, skådespelare, dramatiker och scenografer – innebär en ständig kamp för att bli vald. Och makten att välja ligger många gånger hos teatercheferna. Lovisa Näslund, doktorand i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, skriver om vilka olika faktorer som påverkar dessa val. Begåvning är bara en faktor, lika viktigt är att ha rätt idé på rätt plats.

Svenska teatrars kräftgångsliknande ekonomi påverkar även situationen för dramaturgerna, vars fasta tjänster, eller arbetstillfällen överlag, blir allt färre. Men vilka är det då på teatrarna som tar över dramaturgernas roll, driver repertoarfrågor och ser till att kursen hålls i den eventuella konstnärliga linjen. Frilansskribenten Ulrika Hallin och Birgitta Haglund har gjort en enkätundersökning kring detta, i Sverige och några andra europeiska länder.

Åsa-Lena Hjelm är med sina 63 år äldst i skådespelarensemblen på Göteborgs stadsteater. Gruppen äldre skådespelare på teatrarna har krympt. Men problemet är i första hand inte att det saknas äldre skådespelare på våra teatrar, förklarar Hjelm i frilansande scenkonstkritikern Liv Landell Majors intervju, utan att det finns få pjäser med äldre roller, även bland klassikerna.

Författaren Astrid Trotzig tar över stafettpinnen i vår nyligen startade serie av krönikor på temat »Jag och teatern«. Följ med på en kväll på Dramaten där paussnacket tar en oväntad vändning. Publikens upplevelser kan, som bekant, skilja sig åt.

»Hela världen i mitt huvud«, av dramatikern och dramaturgen Emma Broström, är en pjäs som vågar diskutera svåra ämnen med sin unga publik – liv och död, sorg och längtan, frånvarande föräldrar, identitetsfrågor och funderingar om Guds existens. Till och med teodicéproblemet. Vi publicerar pjäsen i detta nummer.

Slutligen har vi recenserat böckerna »Det skall åska och blixtra om vår teater« samt »Scandal on stage«.

Birgitta Haglund

Publicerad: 2010-12-31

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR