Med plastöverdrag på skorna

Har ni en fast redaktion eller varierar den med varje nummer?

Det råder delade meningar om detta. Ofta dyker det upp personer som på ett eller annat sätt utger sig för att företräda das DAS, för det mesta är det inte helt och hållet sant. Ibland existerar inte dessa personer på riktigt, det är en tråkig värld, den blir inte mycket ljusare.

Eller vad säger Goll?

(Som brukligt sänder Goll ett helt tomt mail till svar, ibland sänder han flera; kanske är det för att kommunikation bara existerar som myt.)

Profeten: Det är bara två i redaktionen. Det är jag och den andre. That's it. Men sen tillkommer vissa imaginära typer,

Sami: Om man vill kan man angripa problemet med hjälp av den kära vetenskapen. När vi uteslutit dem som omöjligen kan vara med i redaktionen, måste de som återstår vara fullvärdiga medlemmar. Till exempel har jag i flera arbetsansökningar skrivit att jag är redaktör. Därmed måste jag vara med i redaktionen. Men samtidigt vet jag att Profeten, när vi diskuterar viktiga saker, snabbt blir defensiv och börjar hojta att han minsann är redaktör och en väldigt stilig sådan. Av detta kan vi dra flera slutsatser, men låt oss inte dröja oss kvar vid det uppenbara. För övrigt har jag inte ens träffat en bråkdel av dem som utger sig för att vara med i redaktionen och jag tror att endast hälften av dem är en produkt av profetens fantasi. Hur som helst är jag som ni förstår inte kvalificerad att uttala mig i frågan.

Ni kallar er "den medvetna patafysikens oäkta barn" - innebär det att ni inte är patafysiker?

Det betyder givetvis ingenting, det är bara avsett att se lite lagom koolt ut. Det är ett meningslöst påstående. Kanske menade vi bara att vi är oönskade, att ingen bett oss att existera, att många - om de kunde välja - helst skulle vilja att vi försvann, eller åtminstone inte störde dem längre. Men är vi patafysiker? Well, you know... en del av oss är väl det, andra har nog aldrig hört talas om patafysik. Det spelar ingen roll, sådant är av ringa vikt. Det råder delade meningar om det. O.s.v.

- Jo, den går bra. Drar inte mer än nållkåmmasju milen, och gick genom besiktningen utan några anmärkningar.

- Åh, fan.

Profeten: Ni vet... eh, alla som har stoppat upp en eller två fingrar i sin egen navel vet att Patafysiken innefattar allt, och att alla således är patafysiker.

Goll:

Sami: Jaha, jag visste inte att vi kallade oss det. Var står det någonstans?

Den mening i det ointressanta som ni letar efter - har ni hittat den?

Sami: Profeterna har mycket att säga i den här frågan, så jag redigerade bort deras svar (det tyckte de om). Flera i redaktionen lyssnar på hip hop. Naturligtvis sådana där underliga band som ingen hört eller vill höra talas om. De ser rätt plågade ut när de lyssnar. Ingen rytm, ingen melodi, idiotiska rim, men de säger att de gillar det och försöker pracka på oss en massa recensioner. De använder förstås sådana där obegripliga ord som beats… ja, och andra ord som jag inte kommer ihåg nu. Det råder delade meningar om ni ska hitta en mening i detta svar och om ni letar efter den. Det har föreslagits att ni säkert är trista människor som ansträngt drar på smilbanden åt den uppspelta tonen. Andra tror att det är så illa, att ni finner meningen med livet i våra svar. För säkerhetens skull skrev vi därför om svaren.

Ni har haft en flitig debatt i vårt forum i anslutning till ert Jihad-nummer - vad handlar den egentligen om?

Den handlar om oändliga dagar, strålande solsken utanför den smutsiga fönsterrutan, obäddade sängar, ostädade rum, klåda i underlivet, svettringar på tröjorna, solkigt hår, vattniga ögon, fyrkantiga datorskärmar. Den handlar om hur #Jihad! låg färdigt i månader och sedan ändrades i sista sekund, hur vissa alster uteslöts och hur andra tillkom. Stackars Goll. Gollgållgullponken Goll. För att upprätta honom kommer nu hans verk Rasbiologiskt experiment att finnas tillgängligt i anslutning till denna intervju.

Sami: Jag har tyvärr inte följt debatten så noga, jag är en mycket upptagen person. Min telefon ringer flera gånger medan jag går till affären för att köpa mat, som det tar 30 sekunder att laga i mikron, men debatten är säkert mycket intressant och visar på ett tydligt sätt hur vi speglar de breda lagrens frågor. Kärlek , döden, förtryck, glädje besvikelse och allt det där.

Har ni fiender?

Givetvis. Vår extrema hållning retar många, på samma sätt som andra dras till den; att vi dessutom har lånat arbetsmetoder, och en rätt stor summa pengar, från maffian har väl också bidragit till vår, hur ska vi säga, prekära situation. Vi känner oss hotade från alla håll, arbetar ytterst långsamt och ofta i hemlighet för att inte dra till oss onödig uppmärksamhet. Ibland skickar vi ut Profeten för att indriva några manuskript, ibland snor vi dem rakt av. Vid flera tillfällen har medverkande konstnärer och författare inte blivit informerade förrän långt efter att numret kommit ut. De flesta har dock reagerat, vissa reagerar inte alls. Det är svårt att reagera när man är död. Därför tycker vi om döda författare. En gång försökte vi räkna våra fiender, det var en sorglig historia, det slutade med att vi satt uppe hela natten och skruvade sönder elementen för att se hur lång tid det skulle ta.

Är misslyckandet ett eftersträvansvärt tillstånd eller råkar ni bara misslyckas och blir glada över det?

Suck. Vilken tragisk fråga. Hur ofta har vi inte låtit bli att gå upp ur sängen och hållit oss inomhus, hur ofta har vi inte gått i sjukhuskorridorer om nätterna med plastöverdrag på skorna, hur ofta har vi inte legat på knä framför en toalettsits på en offentlig toalett och rengjort vartenda litet skrymsle med våra tungor för att slippa höra så tråkiga frågor. Ville ni föra oss in på avvägar genom att tvinga fram blasé resonemang? Ingen kan sträva efter att misslyckas och misslyckas utan att lyckas; skulle man sträva efter att misslyckas vore man inte fullt ut misslyckad förrän man var riktigt lyckad. Vi glömde väl inget nu, ah, just det. Dessutom har livet den tvivelaktiga förmågan att alltid ordna sig, det spelar ingen roll vad man gör – för det ordnar sig ändå. Om tio år kommer vi sitta där med fru och barn och radhus och så vidare. Det är inget vi kan göra åt det. Visst, man är 18, skär sig, dränker sig i badkar, så där underbart deprimerad, som poeterna, men snart nog har man tio lika tjusiga bälten, ett för varje tillfälle. Är det ett misslyckande? Kanske handlar det om ett förhållningssätt gentemot detta förbannade liv och denna förbannade värld, att tillåta sig att bli upprymd av motgångarna. Minns du det första redaktionsmötet för das DAS? Hur vi gick genom stadens gator och hur våra utsvultna magar skrek efter någonting att äta, men när vi kom in på den enda vegetariska restaurangen så visade det sig att de precis stängt. Varvid vi utbrast: Ah! vilket misslyckande. Vände i dörren och fortsatte att gå, hungriga.

Har ni någon speciell filosofi bakom er layout?

När vi startade dEN aNALOGA sKRIFTEN för 17 år sedan valde vi Samfundet för icke-euklidisk litteratur till att utforma tidningens ansikte. De tillhör de mindre legendariska layoutarna i det här landet och har varit med om att lägga ner otaliga tidningar, som till exempel Ugly. SIEL:s tanke var att layouten skulle vara rörig och missledande, men berikad med allt värdelöst dravel som man ofta inte ser i tidskrifter. Ibland kan layouten vara väldigt snygg, men det är lätt att läsa texterna. Då har layouten inte blivit ett självändamål och det är en dödssynd.

Vi tänker oss att intervjun slutar ungefär här, att bandspelaren stängs av och att vi reser oss upp för att vi blivit hungriga av allt prat. Helena & Bo skakar sorgset på sina huvuden. Vi har varit för öppenhjärtiga, har vi inte? Vi har utelämnat för mycket av vår själ, blottat oss för de hungriga tigrarna. En brinnande ko på en sommaräng.



Publicerad: 2004-06-18


Läs mer om dEN aNALOGA sKRIFTEN (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till dEN aNALOGA sKRIFTEN (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA