Kulturimperiet Bas: Halmstad Nr 4 2011: Konstlad identitet

Det står nu en graffitipark på Bastionen i Halmstad. De uppställda trekantsbyggnationerna står som ett uppdukat bord för uthungrade graffitikonstnärer som fördrivits från gatorna med högtryckssprutor och kaustiksoda.

Jag vill absolut inte påstå att jag är någon kännare av graffiti, men jag skulle i alla fall hävda att den hägrande maten är just en hägring. I själva verket är det bara en ostbit, och de som börjat tugga i sig den lilla smulan märker snart att dörren på råttfällan har stängts bakom dem.

Det som har tvättats är inte längre de målade väggarna, utan själva substansen och själen i gatumålandet.

Det som jag verkligen uppskattar med graffiti är att trots hur ytliga, oseriösa eller meningslösa själva verken kanske är, så är den full av vitalitet genom sin positionering. Många konstnärer tar ju det offentliga rummet som scen till en särskild nivå – det kanske mest vedertagna exemplet är nutidslegenden Banksy – men det är inget krav för mig. Inte i det här fallet. Vare sig motivet är obsceniteter, bokstäver eller ett vackert naturlandskap så finns den alltid där – byggnaden det är målat på. Inkongruensen mellan motiv och ”duken” – och därefter spelet med detta antiförhållande – är som jag uppfattar det fundamentet i graffitin. De verk som jag möts av på Bastionen utstrålar däremot bara god teknik och designmässig snits. Det är bara snyggt.

Jag tror inte att de som är verksamma delar min syn fullt ut. Jag skulle gärna sätta en plusum på att de flesta som benämner sig graffitikonstnärer har dragits till största del inte av själva aktionen, utan till stilen och den subkulturella identiteten.

Jag fördömer inte konstnärerna; jag sörjer, helt enkelt. De här ”lagliga väggarna” har all chans i världen att tömma resten av staden på klotter. Varför spreja en busskur och riskera att åka fast istället för att göra dito legalt på Bastionen? Särskilt då det för en gångs skull kanske också blir uppskattat i ”finrummet”.

Graffitikonstnärer, ni är dock inte ensamma. Ni tillhör bara en av de riktningar som har gått samma väg som alla andra. Det är väl vår tid. Hönan har till slut segrat över ägget, häroldstrumpeterna basunerar och proklamationen lyder: Identitet framför innehåll!

Jag upplever det som en följd av ett hårdare konkurrensklimat. Allting ska profileras – allt från kommuner, städer och institutioner till individer. Min födelsestad Halmstad ska, för att ta ett näraliggande exempel, bli marint. Rent historiskt har jag för mig att stadens allra största gärning inom sjöfarten är smuggling. Fiske, handel och färjor har också funnits – med betoning på funnits i imperfekt – men i jämförelse med Göteborg och Helsingborg känns inte Halmstads insats särskilt tongivande. Att ligga längs kusten kan väl inte vara argument nog, då borde ju majoriteten av Sveriges städer dekorera rondeller med ankare och anordna seglingsevenemang.

När det gäller hur vi profilerar oss själva har jag ett annat exempel. Sedan några år har jag upptäckt ett flertal så kallade textilkonstnärer. Begreppet är inte gammalt. Att arbeta med textil är däremot det, materialet har figurerat i installationer och skulpturer under hela nittonhundratalet, på samma sätt som dagens verk gör. Trots detta verkar det nu krävas ett tillagt prefix till titeln. Missförstå mig inte, detta är ofta välmeriterade och välutbildade konstnärer, och själva konstverken är absolut inte dåliga, men jag upplever denna vässade profilering som överdriven. En vidare iakttagelse som jag har gjort är att alla textilkonstnärer jag hört talas om uteslutande har varit kvinnor. Schismen mellan tjejer och killar i valet av slöjdämne på högstadiet har flyttat in i konsten. Föga överraskande får man leta med lupp efter några träkonstnärer, och några kvinnliga sådana får man väl dessutom se i stjärnorna efter. Det är ju inte särskilt lukrativt att spela på sin manlighet.

Det handlar om marknadsföring och märkesbyggande. Att använda sig av det innehåll som finns tillhanda för att att skapa en identitet är inte aktuellt. Vi är alla nämligen så väldigt lika, genom centraliserad politik och hamsterhjulsliknande aktiviteter på internet. Den enda utvägen är att hitta på något artificiellt.

Dimridåer kan så klart vara effektivt om man vill nå framgång. Säg valfritt konstruerat begrepp tillräckligt ofta och det har snart blivit vedertaget. Om man är först till kvarn kan man säkert överleva på det innan man drar vidare till nästa grej.

Något ihåligt går dock inte att utveckla. Jag tänker fortsätta hävda att innehållet måste gå före identiteten.

Joakim Jalhed

Publicerad: 2011-08-21

Köp Kulturimperiet
Läs mer om Kulturimperiet i katalogen
Fler artiklar knutna till Kulturimperiet
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA