Oskuld, arsenik och annan stimulantia

Ur Subaltern #1-2 2011

Vad händer med mitt funktionella, sociala jag när läsningen smyger fram Claras och Adolf Fredriks barn i världen, den omyndige Gustav IV Adolfs halvsyskon och barndomsvän, Tintomara? Det gäller en människohemlighet och teatervarelse som på sätt och vis formulerat sitt liv i lönngången upp till slottet.

Det är inte 1834 intalar jag mig, och skyller på detta när mina tillkortakommanden i läsakten blir alltför störande, ja, förolämpande. Boken utkom då. Och 1792 ägde mordet rum, ja, många mord. Gustav III och maskeradbalen och allt det där, till exempel. Självklart måste även Tintomara dö, dödas, mördas, där finns ju inget kön att tvångssocialisera subjektet med, ingen historia som någon vill klara av att förstå, inget svar på framkastad lust. Det gäller ett monster.

Alla älskar Tintomara, det är en hatisk kärlek – som rycker spastiskt av självbevarelsedrift. Det räcker med att titta så slår mysteriet ihop sina käftar. Så många har gått förlorade, så många har försökt desarmera Tintomara, dumt nog med oresonlig hängivenhet, orimlig fixering, de dödar sig själva, varandra.

Den romantiska virvelvindens centrum utgörs av en konfliktrik kvintett, där Tintomara spelar (eller är till sitt väsen) en evig bordunton för de andras splittrade försök till en kärlekens kontrapunktik: Amanda, Adolfine, Clas-Henrik och Ferdinand rör sig snirklande och hackigt fraserat, liksom tvekande men hårt i tvära kast kring en älskad ton utan att kunna förändra den, nå den, spegla den, de är inte ens förmögna att låtsas komplettera den.



Arnulf Rainer Zentralgestaltung


Efter kungamordet håller sig Tintomara gömd klädd som ung man hos en friherrinna i närheten av Kolmården. I Kolmårdens djupa skog avslöjar och avslöjas Amanda och Adolfine: deras passion gentemot androgynen gör dem svekfulla och hatiska inför varandra, och sanningen, då den ständigt återkommer i våg efter våg, berövar dem växelvis förståndet. Deras pojkvänner Ferdinand och Clas-Henrik måste också älska det oskyldiga monstret, det måste alla, det är en förödelselag. Män och kvinnor går under. Vi går alla under. Våra liv blir vackra och tragiska på det sättet.

Alla älskar Tintomara, det är en hatisk kärlek.

Särskilt en replik ur Drottningens juvelsmycke har noterats och spritts. Jag trodde nyss att den inte hade någon röst, att ingen person satt fast i andra änden. Men så värkte det till familjeledes. Det är Tintomaras mamma som berättar om det vita, att det vita är två: oskuld och arsenik. Du har oskulden, låter hon Tintomara veta, moderskroppen nedsjunken och fastgjord i deras skillnad och avslutar med att fastslå sin egen vitnad som giftets, en dramatisk tillgång. Skall hon, skall jag (vi) därför nyttja arsenikutgången?

Alla älskar Tintomara, det är en hatisk kärlek. Plågad av detta tillstånd kan man uppenbarligen som läkare slå fast att kroppen T är en kropp som existerar i form av delar, älskade sådana, en ytligt sett professionell och könsbestämmande kärlek vidlåder dem. Dessa delar skymtar under anständigt tyg vars centrum är ett titthål. Men det hjälper inte att delarna är delar, de blir inte mindre svårförståeliga för det. Jag hatar dem.

Två herrar hetsar upp varandra med denna information (styckad till repliker), irrande i trånga stockholmsgränder, organiska håligheter. Deras lärda och vetenskapliga upphetsning måste strax lämnas ifred, innan den klåfingrigt börjar fumla även efter våra kön, dessa kön som alltid tvingas in i fnittrigt hard to get-modus när uppmärksamheten sviktar (vår orörda, rena uppmärksamhet skall svikta).

Men denna formella glädje i styckandet som hyllningsprincip är begränsad och bedräglig. Den döljer osäkrad sorg.

Att sörja är ett starkt behov, som genomsyrar även det dumma, stumma våldet. Kroppen T är perfekt för detta smärtsamma: att skänka form åt brist. Tintomarakroppen skulle alltså rymmas innanför och fylla ut, måste man tro, och de där traumatiska konturerna kring dödshålet i världen och i den egna kroppen skulle inte längre finnas om […], för dödshålet skulle inte finnas, om då kroppen T som sagt [...] Men man kan bara bevittna den kroppen och kanske ta på den; hur skulle den kunna infogas, ”återbördas”, det vore den mest meningslösa av sexualakter. Därför är kroppen T också dödens kropp: det är omöjligt att erfara något annat än absolut brist när man lärt sig att den finns (och någon av oss måste dö).

Kroppen T får i verkligheten inte finnas.

Man anar ett regelverk avsett att framhålla det som är i samklang med sin ”egentliga natur” som nittonhundrataligt pappamammigt heterosexuellt, och det ickeheterosexuella (ickepappamammiga? alltid? irl?) pressas därmed ut ur oss alla mot tillvarons marginaler med hjälp av vänligt förstånd och hycklad harmoni (dessa diktaturernas nattliga boskapsvagnar). Samma lag reglerar dessutom vad heterosexualitet får lov att vara, vilka sorters kön (två) och människor (män) man generellt subventionerar inom detta fält (de elaka, osynliga trollen förhalar förändring, utbildar bort potentialitet, producerar entydiga identiteter, skapar statisk retorik, drar upp riktlinjer för reproduktionsindustrin), och allt i världen rättar sig, försöker rätta sig, tar livet av sig genom att försöka rätta sig […] Och ja, det är sant: allt som finns finns i det heterosexuella, båda sorterna: vi och de.

Vad bör man sätta upp för mål för sitt sex och sin kärlek? Kursen omfattar såväl praktiska övningar som enklare teori (levnadsregler). Lättanvända mallar för positiv återkoppling i vardagstänkandet erbjuds till den som vill ta ännu ett steg närmare ett sant och förverkligat liv. Medtag partner.

Heterolagens (könsdikotomins) stora och trygga bedrägeri går sönder inför Tintomara; patriarkens fejkade tvåsamheter speglas och förstörs i städad löjlighet. Kroppen T visar utan illvilja att driftlivet inte handlar om komplementära storheter och riktning mot lydig trevlighet och lugn och ro (det där är vad kultur och fostran föreslår). Målet för kåt längtan är inte fridfull och konstant fulländning efter genomsjungen, sammanfogande duett, denna hycklade jämbördighet; refrängfragmentet ”tillgång och efterfrågan” blir inte bättre av att sjungas så ofta och så falskt. Inte ens när queerkonvertiter gör det.

Men hör du inte vad du säger vad jag säger jag hör inte vad jag säger hör du inte vad jag säger jag hör inte vad du säger men hör du inte vad du säger?

Tintomara förstår inte krav på eftergifter. Det är bara själva ingentinget som kan fylla ingentinget, det är död och det är panik och kärleken härmar den rörelsen, fiktiv, ömklig, för evigt skild från kroppen T som inte delar dessa själviska sår, sjuka behov, driften att i all underdånighet äga. Allt blir tillkortakommanden i jämförelse med detta T. Och alla (haha!) fattar nu att yin och yang är något annat, att plus och minus inte finns, att du och jag inte kan bytas mot skugga och ljus, att vi inte älskar varandra, inte nödvändigtvis, inte på grund av de lagar historien uppfunnit åt naturen, och att vi är många redan innanför vår enskildhets hud.


Eller, inte alla, det är långt ifrån alla som fattar, bara jag som läste boken en gång. Och Tintomara dör till slut, blir dödad av att man låtsas döda, man låtsas och tror sig skona, varför låtsas, vad finns det för mening, bakom en låtsad önskan finns en önskan och kroppen T blir dödad för att man dödar den, inte för att man skonar den, hur skulle det vara möjligt att skona kroppen T, den måste dö, det händer hela tiden.

Anna-Maria Ytterbom

Publicerad: 2011-08-15

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK