Kulturimperiet Bas: Halmstad 3 2011: Teddybjörnen Kultursson

Ett år med Kulturimperiet har gått. Kanske en ganska förutsägbar inledning, men nu har vi avverkat det triviala konstaterandet. Dock vill vi passa på att tala om hur uppmuntrande det känns att uppmärksammas som årets mest minnesvärda kulturhändelse, i och med att vi tilldelades Kulturlaxen för 2010 av Halmstads kommun. ”Ett modigt initiativ att någon vågar satsa på en kulturtidsskrift idag”, motiverade Lena Ekman kulturnämndens beslut, och utmärkelsen ger oss än mer mod att fortsätta med vår unika tidskrift. Nu börjar den riktiga ledaren.

Vad är kultur för dig? Är det klassisk skönhet? Förenande folkfest? Guldkant på vardagen? Fina barn med målade ansikten? Studentsångare på valborgsmässoafton? ”O, helga natt” i kyrkan med högtidligt sound? Prisbelönt tonårsband? Besök på prestigefullt konstmuseum med infällt kafé? Berömda ballader med gitarrkomp? Hemstickade raggsockor? Det verkar som om all, absolut all, kultur är positiv och helt fantastisk. Ju mer kultur desto bättre.

Bilden av kulturen som mysfaktor är förhärskande och gullas med så till den grad att möjligheterna att bli tagen på allvar som kulturarbetare undergrävs. Kultursektorn drivs, tro det eller ej, av vuxna människor – de flesta lika drivna som vilka vargar i affärsvärlden som helst, men degraderade till att spela tacksamma idealister trots att de bakom scenen slåss vilt om enstaka köttben. Kultur är ingen lek och när plötsligt alla dessutom öppet ska tränas upp till entreprenörer vet folk knappt vilket ben de ska stå på, eftersom kulturarbetare av tradition behandlas som omyndiga kramdjur med veckopeng baserad på hur välartade de är. Framgångsrika kulturbärare vet dock att utnyttja detta, som smarta barn medvetna om hur söta de är duperar de de vuxna. Liksom alla andra äger de både överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift; de är inte hjälplösa i sig, även om viss form av kultur med intressegrupper som befinner sig i minoritet är utsatt, utrotningshotad och styvmoderligt behandlad.

Kulturetablissemanget är som ett bortskämt barn, en liten ängel som bakom mamma publikens rygg lever jävel. De som lyckas inom kulturen lyckas för att andra misslyckas, och tävlingen går ut på att vara trevligast eller mest stereoyp. Nyhetsbevakande media ställer sällan mot- och följdfrågor, intervjuer och reportage fungerar som reklampelare – alla vet att de blir citerade och når sina kunder. Megafonreferaten duggar tätt i Sveriges dagspress och likt respektfulla marionetter sväljer de ansvariga allt; de kritiska vinklar, som appliceras på i princip alla ämnesområden utom kultur, undviks så ofta det bara går. Visst kan redaktörers urval visserligen tolkas som en kritisk process i sig. Man uppmärksammar helt enkelt det man av olika anledningar tycker ska uppmärksammas och ignorerar det övriga, eftersom man någonstans i bakhuvudet vet med sig att uppmärksamhet i sig är varumärkesbyggande. Har du bara lyckats fånga medias intresse har du som kulturarbetare i nittionio fall av hundra deras penna i ditt våld. Kritiken skuffas undan, de flesta tillhör en gemensam krets och äter från samma bord där alla är måna om att inte smutsa ner och ingen vill vara den tuva som stjälper något kulturlass. Beroendeförhållandet mellan spridningskraftig media och kultursektor är problematiskt, delvis på grund av att objekten i artiklarna och inslagen är desamma som bidrar till reklamintäkterna.

Många håller krampaktigt i snuttefilten som kallas objektivitet, men objektivitet är ju helt ointressant i de flesta fall. Objektiviteten i journalistiken existerar på ungefär samma sätt som Sveriges neutralitet i krig. De som kväver sina subjektiva åsikter i objektivitetens namn är endast sekreterare för andras personliga intressen. ”Den som är vän med alla är icke vän med någon”, sade drottning Kristina och syftade inte på Facebook. Media håller på att urholka sig själv. Om vi nu har gjort kultur till en handelsvara – ska vi då inte behandla den som en sådan? Det är ju ingen slump att intervjuer alltid planeras in lagom till skivsläpp, vernissager, bokutgivningar och turnéstarter och dessutom i alla tidningar och kanaler samtidigt.

Flatheten och profillösheten blir som tydligast när det inte verkar finnas något att säga. Som när SVT:s Kulturnyheterna uppmärksammar Fleet Foxes onsdagen den 4 maj 2011 och fokuserar på hur mycket andra medieaktörer hyllat deras aktuella album. Man läser till och med upp citat från andra journalisters recensioner – men ligger lågt med sina egna ställningstaganden, som till synes medvetet hamnar i skymundan, och håller sig till torra fakta vid sidan av uppläsningen.

Naturligtvis är det bekvämt att bara simpelt copy-and-pastea pressmeddelanden och uttalanden till blänkare på bästa annonsplats. Det vanliga är att vi bara får reda på vad som händer, när och var och vilka som är där. Ingen frågar varför. När fick bygdens barn eller en lokalt arrangerad konsert, show, föreställning eller utställning inte lovord och beröm senast? Kritik hålls på finkänslig detaljnivå och får plats på nåder för att stärka känslan av objektivitet. Om det existerar kultur som faktiskt råkar vara riktigt bra, går det inte att urskilja i media där det går inflation i superlativer, och det är den kvalitativa kulturen som blir lidande om det inte finns något kontrasterande att jämföra med – lite svärta mot allt det lysande vita. Visst kan man hålla en respektfull och sansad ton – nyanser har stor betydelse – men är allt verkligen så vansinnigt bra? Består kulturen verkligen av ett konstant flöde av höjdpunkter och vem drar i slutändan mest nytta av allt detta offentliga applåderande? Antagligen den som minglar och skryter mest. Vad tror du?

Hedvig Jalhed

Publicerad: 2011-06-09

Köp Kulturimperiet
Läs mer om Kulturimperiet i katalogen
Fler artiklar knutna till Kulturimperiet
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA