Jämställdhetspolitik i 50 år

Ny familjelag, nytt skede i kampen
Med familjelagen inleddes ett nytt skede, kampen för tillämpning av lagen, för jämställdhet i familj och arbetsliv. 1975 antog Kuba också genom folkomröstning en ny grundlag med former för val till beslutande församlingar i kommuner, län och nationellt. Den nya nationalförsamlingen stiftade lagar för breda tvärsektoriella program för sexualupplysning, forskning och folkbildning för att bryta ner sexistiska föreställningar.
Kontrollen över den egna kroppen var ett viktigt framsteg. Det startade med reproduktiv hälsa och fri abort 1965 och fortsatte med att frigöra kvinnors sexualitet från de religiösa normer som stigmatiserade kvinnligt sex innan äktenskapet.
Med den allmänt höjda utbildningsnivån, där kvinnorna snabbt kom ikapp männen, och samarbete mellan fackliga centralorganisationen och kvinnoförbundet gick kvinnorna från lägre kvalificerade jobb, lägre status och lön till en feminisering av den högskoleutbildade arbetskraften.

Ekonomisk kris, jämställdheten backar
90-talets överlevnadspolitik efter sovjetblockets sammanbrott, med starkt växande utländsk turism, marknadsinslag i varuhandeln med mera, medförde nya ekonomiska skillnader. Krisen ledde också till en viss tillbakagång i jämställdheten, eftersom det allt svårare hushållsarbetet fortfarande huvudsakligen låg på kvinnorna. I mötet mellan ett fattigt land och rika turister dök prostitution också upp igen, dock varken i form eller omfång tillnärmelsevis jämförbar med 50-talets.
Utbyggnaden av daghem nådde en höjdpunkt i slutet av 1980-talet men bromsades av 90-talets svåra ekonomiska kris. Samma sak hände med annan utbyggnad av samhällsservice med syfte att göra det lättare att förena arbete och familjeliv. Det lade ytterligare en börda framför allt på kvinnorna.

Centrum för sexualupplysning
Trots bristen på material och pengar innebar grundandet av Cenesex, Centrum för sexualupplysning, 1989, att arbetet för sexualupplysning och sexuellt likaberättigande fick en ordentlig skjuts framåt. Under 90-talet skedde också ett skifte från kvinnoperspektiv till genusperspektiv inom forskning och upplysning. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller identitet fick allt större uppmärksamhet och utvecklingen gick från ett beteendevetenskapligt synsätt i AIDS-prevention till en bildningsmodell med genusperspektiv.
Efter det svåra 90-talet har framgångarna kommit allt snabbare på 2000-talet. Allt fler män tar mer plats i omsorgen om barn. Deras närvaro märks på daghemmen, i skolorna, på sjukhusen och på alla de platser där barnen vistas och träffas. Rätten till föräldraledighet med lön gällde bara mödrar fram till 2003. 2006 ökade längden till 12 månader som blev delbara mellan föräldrarna. Sex av månaderna får de full lön, och därefter 60 procent. Men praktiken släpar efter, ännu är det få män som utnyttjat denna möjlighet.
Genom att kvinnorna tagit allt större andel av de kvalificerade jobben – över 60 procent av den högskoleutbildade arbetskraften - har de allt oftare blivit de som tjänar mest i familjen. Deras bidrag till hushållsinkomsten har också haft en betydande effekt på maktrelationerna inom familjen. År 2008 genomförde tidskriften Bohemia en stor studie om vem som fattade de viktigaste besluten inom familjen, såväl bland högutbildad som traditionell arbetarklass, och i både land och stad. När kvinna och man var för sig fick frågan om vem som fattade de viktigaste besluten inom familjen svarade 63,6 procent av männen och 66,2 procent av kvinnorna ”tillsammans”.

Forskning visar framgångar och problem
Forskning om hur långt Kuba kommit, hur det har gått till kom igång på allvar på 90-talet då kvinno- och genusinstitutioner inrättades på flera universitet. Under 2000-talet har teoribildningen utvecklats starkt, rapporterna duggat tätt och problematiseringen av återstående hinder fått allt större genomslag. Samhällets föreställningar om att vara kvinna respektive man har förändrats. Många egenskaper som i kulturellt bestämda stereotyper ansetts ingå i att ” vara man” eller ”vara kvinna”, har brutits upp. Men forskningen har också synliggjort hur de patriarkala strukturerna visserligen försvagats men ännu finns där. Och det är särskilt inom hemmet och på det politiska beslutsfattandets område.
Likalön för lika arbete har varit en princip från tidigt 60-tal. Men ändå visar det sig att kvinnornas inkomster är 2 procent lägre i genomsnitt i arbeten av samma komplexitet, yrkeskategori och lönegrupp. Det härleds både till deras fortsatta hushållsansvar och högre frånvaro för att ta hand om sjuka barn och andra anhöriga. Snedfördelningen av hushålls- och omsorgsarbete leder också till lägre kvinnligt deltagande inom vissa arbeten och i beslutfattande. Det leder till starka spänningar i försöken att få arbets- och familjelivet att gå ihop, särskilt när barnen är små. Därtill kommer att det också är kvinnorna som bär upp en stor del av aktivismen i folkrörelserna på grannskapsnivå.
Ändå har kvinnor tagit icke-traditionella arbeten i besittning och deras andel i högre beslutsbefattningar både i näringsliv och politik ökar sakta med säkert. Samtidigt finns det självklart några som håller fast vid mer traditionella livsstilar, för utvecklingen innebär inte att alla kvinnor förändras, och inte alla män.

Psykiskt våld uppmärksammas
Ett av könsmaktsordningens tydligaste uttryck världen över är det fysiska våldet. Det förekommer i större eller mindre omfattning, mångfald och allvar beroende på en rad faktorer som graden av strukturellt våld i ett givet samhälle, kvinnors utveckling och deras deltagande i landets ekonomiska, politiska, sociala och kulturella liv, förekomsten av socialt och individuellt medvetande och respekt för kvinnor, deras rättigheter och värdighet.
Fysiskt våld mot kvinnor, inom och utom familjen, är inte vanligt på Kuba, som det är i övriga Latinamerika, men det förekommer. Den kvarlevande patriarkala ordningen tar sig dock mer uttryck i psykiskt våld. Ett samhälle grundat på solidaritet, jämlikhet, respekt för människors rättigheter och värdighet blir mindre våldsframkallande. Lagstiftning, folkbildning, praktik för lika rättigheter och möjligheter gör att kubanskorna kunnat uppnå sådan utveckling, deltagande och självuppskattning att överseende med fysiskt våld blivit sällsynt. På samma sätt gör det organiserade, aktiva grannsamarbetet det lättare att upptäcka och ingripa i fall det skulle förekomma.
Olika studier konstaterar också att när anhöriga utövar våld mot kvinnor på Kuba är det framför allt på det psykologiska planet, genom skrik, hot, förolämpningar, förödmjukelser som i regel inte betraktas som våld och därmed stannar inom familjens privata sfär. Detta hade länge ignorerats och betraktats som ”normalt” men sedan FMC på allvar började uppmärksamma frågan har medvetenheten ökat både i samhället och i lagstiftningens tillämpning.

Seglivade sexisiska stereotyper
De sexistiska stereotyper som präglar den kommersiella mediebranschen runt om i världen påverkar sinnena också på Kuba. Dels finns de i viss mån kvar inom medierna, framför allt inom teveunderhållningen. Dels tränger de på utifrån, tevesåpor och musikvideor både från USA och Brasilien inpräntar också kvinnan som underordnat objekt. Sådan är också den internationella marknad där kubansk musik ska hävda sig.
Det nya håller på att göra sig gällande men lever fortfarande sida vid sida med det gamla, och fortfarande finns ett avstånd mellan de jämställda idealen och praktiken. I många sammanhang, såväl i familjen som institutionellt, råder fortfarande manligt strukturerade kraftfält. Men patriarkatet har börjat vittra sönder. En allt större andel kvinnor och män föreställer sig mer jämställda och mindre hierarkiska förhållanden sinsemellan, och mer ömsesidiga.

Andelen kvinnor i arbetslivet
Antalet kvinnor och män är praktiskt taget lika, men kvinnorna har högre medellivslängd med 80 år, männen 78 år. 80 procent av männen förvärvsarbetar, av kvinnorna 60 procent. De utgör 40 procent av arbetskraften och även av alla chefer och arbetsledare. Det kan hänga ihop med att de utgör 63 procent av den högskoleutbildade arbetskraften.
De dominerar med 82 procent av administrativ personal, 71 procent av domare och åklagare, 70 procent av alla lärare, 56 procent av läkarna, 50 procent av forskarna. Å andra sidan utgör de bara 25 procent av egenföretagarna, 21 procent av industriarbetarna, 20 procent av yrkesofficerarna och 18 procent av lantbrukarna.

I politiskt inflytande
Kuba ligger på fjärde plats i världen när det gäller andelen kvinnor i nationella parlament med 43 procent. I länsförsamlingarna är 40 procent kvinnor men i kommunfullmäktige bara 33. Deras andel av ordförandeposterna är dock lägre, särskilt i länsförsamlingarna med 7 procent. I kommunfullmäktige har de 20 procent av ordförandeposterna, men i kommundelsnämnderna 35 procent.

I folkrörelserna
I CTC, fackliga centralorganisationens styrelse utgör kvinnorna 35 procent, på kommunal nivå 56. Av ombudsmännen är 59 procent kvinnor.
I kvarterskommittéerna, CDR, ligger kvinnorepre-sentationen högre centralt med 47 procent i nationella styrelsen, 44 procent på länsnivå och 45 i kommunala styrelserna, mot 44 procent på kvartersnivå.
I Bondeförbundet ANAP är kvinnorna sämst represen-terade, med 27 procent i nationella ledningen. Det är å andra sidan högre än andlen kvinnliga lantbrukare som bara är 18 procent.

Eva Björklund

Publicerad: 2011-04-15

Köp Kuba
Läs mer om Kuba i katalogen
Fler artiklar knutna till Kuba
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT