Mannen med Stockholms säkraste musiksmak

Detta har hänt:

Det är Stockholm 2006. AIK har just kommit upp i Allsvenskan efter en ettårig sejour i Superettan. Tidningen Expressens dåvarande chefredaktör Otto Sjöberg har tagit sitt publicistiska ansvar och satt Natalia Kazmierska på att bevaka derbyt mellan AIK och Djurgården på Råsunda.

Natalia sträckte på sig från pressläktaren och skrek "debattmutta!" åt kollegan Mats Olsson när denne för femtielfte gången klagade på att mazarinerna hade kladdigare fyllning under Hamrén, stämningen kändes hotfull och Moström passade dessutom bättre in i Norlings gåtfulla argentinska uppställning av mittfältet än den där Pavey.

Natalia lyssnade uppmärksamt på musiken ur Råsundas högtalare... Hon hade hört att AIK-supportrar var ett gäng obildbara busar som endast spisade hårdrock, men det här... Det lät som... inre baren på Riche eller gamla rockbaren på Berns - fast med mera attityd. Lite råare. Lite farligare... Mera edge än yta... Vem var det som spelade? Hon kände hur hettan steg innanför kinderna. Att fotboll kunde vara så här... intensivt. ”Jävlar!” Hon måste träffa den där DJ:n... Men först skulle hon se matchen. Och lyssna på mer musik i pausen. Efter matchen... Vem vet?

Natalia flämtade till... Mannen i båset hade spelat DEN låten. Hon trodde att hon var ensam om den. Vem var han? Vem var Råsunda-mannen med Stockholms säkraste musiksmak? Hon reste sig från sin plats på svaga ben och började gå mot båset... Hon hade redan glömt allt utom Haynes forcering av 3-1 i 89:e minuten, explosionen på Norra, Östra, Västra... Ja, överallt utom på Södra där ensam bengal efter Djurgårdens reducering till 1-2 sakta slocknade... AIK var bättre än sex. Särskilt sex med Per Hagman.

Efter matchen stod Natalia utanför en orange dörr i den gråa Råsunda-betongens innandömen. Hon skulle egentligen vara på presskonferensen, men först skulle de intervjua jon-nånting om Djurgårdens kräftgång. Natalia hade sett själv med egna ögon vad som hade utspelat sig på planen. Hon skulle ändå hugga den där Markus Karlsson när han kom ut ur duschen för den sedvanliga "hur känns det"-intervjun som hörde till den här typen av knäck. Först skulle hon emellertid ta reda på vem mannen med Stockholms säkraste musiksmak var... Hon tog tag i handtaget och kände att hennes handflata var lätt fuktig. Hon slickade sig om munnen och tryckte till

Inne i det tomma rummet stod en CD-anläggning på autorepeat. Endast ett tomt CD-fodral skvallrade om att en man med säker musiksmak nyss hade spelat just DEN där låten som Natalia trodde hon var ensam om. Men, nu visste hon att det fanns någon annan i Stockholm som kunde lyssna och förstå. Borta på den norra läktaren viftade grupper av unga män och tappra flickor med flaggor och halsdukar. De verkade vilja stanna kvar för evigt på läktaren bland musiken framför de stretchande AIK-spelarna på innerplan.
-"Letar du efter någon?". En tunn man stod i dörröppningen.
-"Jag..." Hon letade efter ord. "Han som spelade? Var det du?"
Den tunne mannen skrattade till.
-"Hahaha, nej..! Det är inte jag..! Jag sköter restauranten."
-"Men, vem? Hur ser han ut?" Natalia bet sig i läppen. Hon kände att hon började tappa sin professionella distans där inne i Råsunda-betongen. Hon höll på att sugas in i ett svart hål. Det var fysiska krafter i rörelse som hon inte kunde stå emot.
"-Clean. Det är väl det enda jag kan säga."
-"Var är han?" Hennes röst lät närmast lite kraxig.
-"Han drog i en taxi med några polare för fem minuter sen? Varför?"
-"Hans musik... Du vet... Han spelade DEN där låten. Och matchen... Jag måste beskriva det här i en krönika."
-"Mmm, du vet jag brukade hänga på Studio 54..." sa den tunne mannen. "Det är samma känsla av rå styrka, stil och klass. Du tappar andan varje gång.”
”Studio 54?”
”Ett ställe i New York. Ett diskotek. Ur-diskoteket med Bianca&Mick, Andy, David, Vitas Gerulaitis, Jack. De mest galna och udda människor du kan tänka dig. Jag hängde där när jag bodde i New York på 70- och 80-talet.” Han lyfte ett CD-fodral. ”Här. Ta den här."
Natalia fick ett CD-fodral med "Awayteam IV" i handen. Visserligen fanns ett spår med Babyshambles, men resten var hårdvispat guld som simmade i champagne blanc des noirs.
"Awayteam". Natalias tankar började skena iväg mot bortamatcher. Och mannen med Stockholms säkraste musiksmak. Men var fanns han. Och vem var han?

Mannen med Stockholms säkraste musiksmak satt i en taxi på väg till Tranan. Han var euforisk efter 3-1-segern mot ärkerivalerna från fel sida Djurgårdsbron. Mannen med Stockholms säkraste musiksmak var däremot född på rätt sida. Han hade friidrottat med Fredrikshof. Han hade spelat fotboll för Norrtull. Han hade burit det svartgula punk-attributet runt halsen med stolthet på Ahlströmska och Östra Real. Han hade varit på Jarla-teatern när The Ramones spelade och publiken kravallade.
På mobilen kom det sms hela tiden där strategin för resten av kvällen lades upp. Det var middag och champagne på Sturehof. Mera champagne på Riche. Någon annan ville äta middag (med champagne) på PA. Champagne på Berns. Champagne på Centro. Champagne!
Tyvärr raderade han i all hast ett sms från den tunne mannen på Restaurant Råsunda.

"Derek Boateng! Vilken jävla hjälte! Vilken jävla match!" Nyckelsekvenser vevades om och om igen i hans huvud när taxin åkte över Solna-bron mot Stockholm och kvällens firande. För sitt inre såg han folkmassan på Västra nedanför speakerbåset. Han var tillfreds med tillvaron. Tillfreds med sig själv. I halvlek hade han spelat DEN där låten. Och det kändes som han på något sätt hade regisserat nederlaget för Ulf Elvings och Glenn "Disco" Schillers favoritlag personligen. Ändå fanns det en hake någonstans. En liten detalj. När han hade spelat DEN där låten så hade han skymtat ett ansikte där nere i folkmassan. Eller hade han sett fel?

Ute vid Råsunda och Parkvägen 2A stod Natalia och väntade på en taxi. När den kom klev hon in utan ett ord.
"Var du på matchen" frågade chauffören med sedvanlig taxi-logik. "Vem vann?"
" AIK." Natalia kunde inte hålla tillbaka ett leende.
”Vart vill du åka?”
"Till stan, tack! Riche!"

När Natalia klev in genom dörren till Peppar - dit hon hade omdirigerat taxin i sista stund efter sms från pojkvännen - så stod hon ansikte mot ansikte i dörren med en man som hon trodde sig känna igen - men ändå inte... Deras blickar möttes en aning för lång stund, och sedan var ögonblicket förbi. Inne på Peppar så hörde hon hur de spelade DEN där låten igen; det hårdvispade guldet som simmade i champagne blanc des noirs, och det kanske var därför hennes hjärna hade spelat henne ett spratt. Peppar var egentligen inte hennes ställe, men hennes pojkvän hade messat henne att han var där med en polare som hade varit på matchen. Inne i lokalen var det fullt med supportrar, och det gick ganska enkelt att etablera vilka som var vinnare - eller i djurgårdarnas fall - förlorare.

Hennes pojkvän satt längst in med en typisk förlorare. En långhårig irländsk liten gnome som på något magiskt sätt lyckades sätta rockklubbar och restauranter i konkurs med en alltid sviktande fingertoppskänsla - oavsett hur fördelaktigt hans utgångsläge var från början. Hon suckade och läste ett sms från redaktionschefen som efterlyste krönikan från festen på Råsunda. En perfekt ursäkt att lämna pojkvännen och dennes långhårige vän i fred. Kanske hon skulle gå förbi Riche efter knäcket?

Ute på Torsgatan var mannen med Stockholms säkraste musiksmak redan om hörnet på väg till Tranan och en av flera segerfester. I huvudet hade han DEN låten som han hade prackat på barkillen på Peppar. Nån sms:ade att det var tjafs i Kronobergsparken. Mannen med Stockholms säkraste musiksmak kunde inte bestämma sig för om hans intuition ledde honom till, eller från, sitt öde. Han bestämde sig för att det var bäst att bara gå på. "Que sera sera" som AIK-klacken brukade sjunga när en match stod och vägde.
"Fan, Karlbergsvägen med sina breda trottoarer och träd är nog det närmaste Stockholm kommer X arrondissementet i Paris" slog det mannen med Stockholms säkraste musiksmak. På väg mot Odenplan gick han i kapp små grupper av supportrar. Han skymtade en och annan svartgul halsduk.

Gordon "Greppet Direkt" Stewart stod som vanligt i garderoben till Tranan och hälsade igenkännande på honom. Inifrån baren pumpades hög musik bland en kompakt massa av folk och stämningen var hög bland de närvarande. I gången stod en sammanbiten ung man i anonym Carhartt-parka och messade med någon. "Först en snabb öl på Tranan och sedan middag på Sturehof". Han skulle bara möta upp Gurra, Chrille och Jake. Feffe var i Marrakesh. Att döma av klädseln på en del yngre herrar och kvinnor hade folkmassan blandats upp med invånare från Vasastans trendiga bostadskolchoser. De sippade på vinglas innan de skulle iväg till olika middagar med varandra i nya och lika bedövande tråkiga kombinationer. Han fick syn på halva Wannadies och Jan Gradvall.

Samtidigt satte sig Natalia ner hemma på Torsgatan med sin laptop och började skriva på krönikan medan hennes kropp fortfarande bevarade minnet av vibrationerna, DEN låten och dånet på Råsunda. "AIK..." började hon.

På Sturehof drog mannen med Stockholms säkraste musiksmak i sig en rejäl klunk champagne. Man skulle inte sippa på denna dryck. Nä, rejäla klunkar som gav smaklökarna ordentlig möjlighet att bedöma vinet var det bästa sättet att dra i sig det flytande guldet. Han hade i och för sig spellistan klar, men det fanns en svag förnimmelse att han kanske hade glömt något. Ett svagt bakgrundsljud som trevade efter hans disträa sinne. Han började långsamt repetera spellistan för sig själv, men hela tiden fanns den där förnimmelsen kvar. Märkligt.


Nutid: Stockholm, september 2010

Natalia betraktade sig själv i hallspegeln på väg ut genom dörren till Tvärbanan. En grå kavajkostym fick henne att se respektabel ut - inte som en 30-någonting som sköt upp tonåren. Den borgerliga klädseln balanserades av henna-färgad välcoifferad frisyr och röda läppar. Hon såg ut som sin by-line i Aftonbladet - lite som en fransk socialist. Hon tittade sig omkring i trerummaren i Hammarby Sjöstad. Den var dyr, men de hade råd om de inte gick ut för ofta och höll budgeten. Å andra sidan hade de nästan alltid middag hemma, eller så var de bortbjudna. Det fanns inte längre något behov av att gå ut. Inbjudningarna till olika klubbar och premiärer, ej sällan från Carl M Sundevall, hamnade allt oftare olästa i papperskorgen. Hon fick syn på den flaska vinäger inne på golvet i köket som hon och den äkta maken hade odlat sedan mars. Odlade man vinäger förresten? Det var vin som stod och surnade i vart fall. En dag skulle det bli vinäger.
I posten låg ett brev från Spy bar med kort till Gubbrummet. I ett annat låg en inbjudan till ”Suite d’Amour” på nya Lydmar. Hon stoppade ner dem i lådan i hallbyrån och funderade över om hon skulle ta ett graviditetstest. I vilket fall skulle hon till sin gynekolog om två veckor för ett rutinbesök. Hon kanske kunde ta det då? Hon suckade, öppnade dörren till farstun och gick ut.

Mannen med Stockholms säkraste musiksmak visste inte vad han skulle tro eller tycka. Från busshållplatsen skymtade han ett öde Årsta torg. Han var desorienterad. Han kände sig utsupen och utknarkad trots att han var nykter och ej nyttjade droger. Han var välklädd till det yttre. Sedan kvällen innan bar han snusbruna Clark’s, byxor från Richard James, bälte från Gucci, en Tattersall-mönstrad skjorta, en second hand sidenscarf och en safari-kavaj från Holland&Holland där det diskreta AIK-märket satt på vänstra slaget. På axeln hängde en tennisbag från Fred Perry med gårdagens skivor från spelningen på Lydmar. Han hade dessutom packat ner tre stycken 90 minuters blandkassetter. Mannen med Stockholms säkraste musiksmak skulle åka på en bortamatch till Trelleborg med en blandning av personal och gäster från gamla Folkhemmet på Renstiernas gata. Bussen var en Scania från 1965 med för den tiden lyxiga lädersäten som kunde justeras i tre positioner. Däremot saknade den såväl CD-spelare som plug-in för en ipod. Därför hade han mixat ihop tre klassiska blandkassetter. Han var särskilt nöjd med slutet på kassetterna där han efter en minutiös planering fick in maximalt med musik innan bandet var slut. Nånstans därborta låg funkis-huset från 50-talet som han just hade lämnat utan frukost. Han började undra om det var värt alla lögner och bedrägerier. Hon hade sett sårad ut när han lämnade på morgonen. Igen. Dessutom var han sen till Slussen där bussen till Trelleborg och alla andra väntade. Han mådde fysiskt illa och frös.

Tunnelbanan från Farsta kom in på Gullmarsplan och det fåtal människor som var uppe vid åtta en lördagsmorgon gick ombord. Natalia hade egentligen tänkt gå förbi redaktionen, men i sista stund hade hon ändrat sig och gick ner i tunnelbanan mot stan. Hon slog sig ner på de blåa sätena i vagnen. Snett mittemot henne satte sig en man i khakigrön jacka och scarf med en bag. Hans blick verkade vara någon helt annanstans, och det verkade vara något bekant över hans utseende. Ett ansikte från hennes förra liv i Stockholms klubbvärld?
Mannen med Stockholms säkraste musiksmak hade köpt en cola i Pressbyrån och gick igenom musiken på blandkassetterna låt för låt i huvudet. ”The Fall: Theme from Sparta F.C, Graham Coxon: Bittersweet Bundle of Misery, Died Pretty: Stoneage Cinderella, Gregory Isaacs: Take a Dip, The Buzzcocks: Ever Fallen in Love, The Leather Nun: Gimme, Gimme, Gimme (Live at Old Grey Whistle Test)... borde han ha tagit ”F.F.A” istället? Varför hade han slängt med Paul Weller: No Tears to Cry (Live from Jools Holland Later)?”.

”Du håller på AIK?” En kvinnlig röst från fjärran samtidigt som tunnelbanan svävade över Skanstullsbron och påbörjade inflygningen ner mot tunneln till Skanstull.
”Va?” Ett fullständigt naturligt svar för en man med Stockholms säkraste musiksmak när denne gick igenom innehållet på tre 90-minuters blandkassetter mixade av honom själv.
”Märket på din jacka. Du håller på AIK?”
”Åh det? Javisst. Självklart. Och du?”
”Jag? Jag var på en match för... det måste ha varit... AIK vann och det var fantastiskt. 2005? Nej, 2006! Våren 2006. Jag gjorde ett knäck för Expressen. Min första och enda sportkrönika.”
”Vad trevligt! Det var verkligen en fantastisk match. Även för att vara ett derby.”
”Det jag faktiskt kommer ihåg var att musiken var oväntat bra. Högtalarna var skit. Men musiken var oväntat creddig. Initierad för att vara på en Fotbollsstadion.”
”Hur menar du?”
”Nämen, jag kanske hade vissa fördomar om fotbollspublik. Att det skulle vara enklare.” Tåget stannade till vid Skanstull, och Natalia stirrade in i det beige-gula kaklet.”
”Det är lugnt jag förstår. Du hade väntat dig Queen och Markoolio.”
”Kanske. Du ser den där skylten som det står ”Skanstull” på? Typografin är särskilt framtagen för tunnelbanans skyltar på den tiden.”
”Åh, intressant. Det visste jag faktiskt inte.”
”Så var det med musiken på Råsunda. Den var genial. Jag kommer särskilt ihåg en låt.”
”Vilken då?”
”Det var en... jag vet faktiskt inte vad den heter, men om jag skulle välja en låt för att beskriva hela kvällen så var det DEN låten.”

Tåget var nu på väg i tunneln mot Medborgarplatsen. Mannen med Stockholms säkraste musiksmak tog in ögonblicket och bestämde sig för att hålla sig lugn.

När passagerare gick av och ombord på Medborgarplatsen betraktade de dem under tystnad med artiga blickar. Dörrarna slog igen och tåget satte sig i rörelse mot Slussen.

”Du, det låter konstigt, men jag känner faktiskt igen dig.” kom det från Natalia.
”Jag ska av vid Slussen”, kom det nästan simultant från mannen med tre 90-minuters blandkassetter i sin tennisbag. Han besvarade hennes fråga. ”Kanske från en klubb någonstans. Eller Råsunda?” undrade mannen med Stockholms säkraste musiksmak samtidigt som han tog en kassett och smög ner i sin ficka. Han log snabbt. Hon log tillbaka. De tittade på varandra och log förläget.
”Jag ska på en bortamatch med AIK i Trelleborg”, fortsatte han. ”Vi är ett gammalt gäng som åker i en Scania-buss från -65. Vilken klubb tror du det kan ha varit?”
”Bortamatch? Kul. Är det några tjejer med?”
”Tre stycken. Hardcore.” Han växlade till det andra ämnet. ”Kan det ha varit Riche istället? Eller Berns?”
”Ja, mycket möjligt.” Hon pratade snabbt och forcerat samtidigt som tåget kom in på Slussen. Båda reste sig och mannen med Stockholms säkraste musiksmak lät Natalia gå före mot dörren.
”Du ska av här också?”
”Ja.”
”Men inte för en bortamatch” Bortamatch? Idiot? Vad sade han?
”Nä, jag ska promenera ner till Gamla stan och ta en kaffe.”
”Trevligt. Gamla stan är underskattat.”
Tåget stannade till vid perrongen och de klev av. De gick uppför trapporna till Södermalmstorg.
”Lycka till med matchen idag.”
”Det kan behövas. Vi har en inkompetent styrelse, de flesta nyckelspelarna är sålda och en ny tränare. Trelleborg har Tom Prahl.” Han blickade bort mot Gamla stan.
”Det var trevligt att talas vid.” Hon sträcktre fram en hand. Mannen med Stockholms säkraste musiksmak tog Natalias hand med ett fast, men inte alltför hårt grepp. Med den andra armen strök han henne lätt på överarmen samtidigt som han lät en 90-minuters blandkassett försvinna ner i hennes handväska.

Kanske just DEN låten fanns med på kassetten?

forts.

JF Sander

Publicerad: 2010-11-08

Köp Tattersall
Läs mer om Tattersall i katalogen
Fler artiklar knutna till Tattersall
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA