Dra ner brallorna på sig själv

Ur Teatertidningen # 4 2010

Visserligen är han livrädd för att sjunga inför publik, men det är lite av rockstjärna över Michael Jonsson när han intar scenen. Han har samma aggressiva på-tårna-energi. Birgitta Haglund har träffat en skådespelare med integritet, som helst går sin egen väg.

Vi ses på Skeppsholmen i Stockholm en varm försommardag, med bröllopsyra i luften och VM-fotboll på TV. Michael Jonsson berättar att han under sin välbehövda ledighet hittills har sett varenda match, tre om dagen. Det är drygt två år sedan han avslutade sin utbildning på Teaterhögskolan i Stockholm. Sedan dess har han haft fullt upp. Idag är han kontraktsanställd på Stockholms stadsteater. Där har han bland annat medverkat i »Fem gånger Gud«, »Harper« och »Ön«. Men den mest omskakande rolltolkningen är nog den i »Shopping and fucking« (eller »Shopping & F***cking« i Stadsteaterns stavning) där han spelade en utsatt, destruktiv ung kille, som säljer sin kropp och inte väjer för att iscensätta sin egen död. »Han ger pojken en genial blandning av naivitet, otålighet och traumatisering«, skrev SvD:s recensent Lars Ring.
– Jag får ofta spela de där udda filurerna, säger Michael Jonsson. Men jag gillar det, de ligger mig varmt om hjärtat.

»Shopping & F***cking«, Stockholms stadsteater,
med Björn Bengtsson och Michael Jonsson.
Foto: Petra Hellberg

Hur närmar man sig en udda filur?
– Ja, man måste nog vara ganska udda själv, skrattar han. Det handlar väl om att hitta något som slår an i en själv.
Intensitet och androgyn utstrålning är ett par av Michael Jonssons kännetecken på scen. Det finns ofta en vibrerande energi i hans gestaltningar, något knivskarpt och omutbart. Idag börjar han känna sig varm i kläderna. Han vågar ifrågasätta mer, både andras idéer och sina egna. Den här Falkenberggrabben, som inte har kvar minsta västkustmelodi i dialekten, verkar hysa genuin tilltro till sin egen förmåga. Vilket inte hindrar att han gärna lyssnar på andras synpunkter.
– Jag får en väldigt klar bild av en roll eller en situation när jag börjar arbeta med ett manus. Sedan möter jag en regissör som har en helt annan idé. Ur mötet mellan dig själv, regissören och medspelarna händer den där tredje saken, som man inte hade kunnat sitta hemma och tänka ut. Och det blir inte längre jag och min roll, utan vi och den här historien.
Som skådespelare gäller det att stå på sig, men samtidigt inte heller vara rädd för att ge med sig, testa nytt. En del av att vara professionell tycker han är detsamma som att klara av processen att omvandla någon annans idé om en rolls uttryck och göra den till sin egen, på sitt eget sätt. Utan att förlora sin egen idé.
– Istället för att ta bort kan man addera på, och låta bli att bli kränkt ifall någon till exempel säger att sådär har du alltid gjort. Kan du göra något annat? Och känna att det ligger en utmaning i det, som utvecklar dig som skådespelare.
Michael Jonsson är van att driva sin egen agenda och visste vad han ville ha ut av sin utbildning. Under studietiden gjorde han två praktiker istället för en – »Körsbärsträdgården« på Uppsala stadsteater, och »Sex. våld. blod. äckel« på Teater Tribunalen. Där drog han bland annat ner skratt som viktoriansk, kyskt tillknäppt adelsdam med lustarna pockande under den svarta klänningen.
Han medverkade aldrig i »Barndomsprojektet«, Teaterhögskolans och Dramatiska institutets samarbete, eftersom han på grund av sina två praktiker ändå skulle ha gått miste om en stor del av projektet. Istället fick han egen undervisning av lärare som han valt själv. Hela sista halvåret var han på resande fot och arbetade med Clowner utan gränser.

Och skolan godkände det här?
¬– Ja, jag tror det var för att jag kom med en så pass stark idé. Jag hade en bra formulerad plan på vad jag ville göra istället. Och för mig handlade det väldigt mycket om att ta ansvar för min egen utbildning och göra det som gynnade mig mest i förhållande till att gå denna utbildning.
– Det var inget karriärdrag från min sida, att jobba utomlands ett halvår istället för att medverka i en slutproduktion. Jag trodde snarare att jag gjorde mig själv en otjänst. Men det var det som kändes bäst att göra just då. Det är viktigt för mig att inte hamna i: Jaja, nu gör jag det här för att jag måste det. Då tror jag att jag kommer tröttna.
Inga av Michael Jonssons kompisar i Falkenberg, där han växte upp, höll på med teater. Men han bestämde sig på ett tidigt stadium att det var skådespelare han skulle bli. Långt senare, när han besökte Berlin med sin klass på Teaterhögskolan, såg han »Snödrottningen« i regi av Frank Castorf på Volksbühne och blev helt knockad.
– Det var en föreställning som dekonstruerade teatern. Vi satt fyra timmar utan paus. För varje grej som hände tänkte man att okej, nu kan de inte hitta på mer. Men de överträffade sig själva hela tiden med nya, galna upptåg.
Michael Jonsson anser att teater i mångt och mycket handlar om situationer.
– A möter B på scen och så uppstår det något. Det är själva essensen. Det är det som folk betalar för att se. Vi är alla i samma rum och vi vill bli berörda på ett eller annat sätt.
Oavsett om man talar om fjärdeväggenteater eller frontalteater är målet att det ska hända något mellan skådespelarna på scen och mellan dem och publiken. Skådespelarteknik i all ära, men för Michael Jonsson är detta teaterns grundämne. Och han tycker det är intressant att söka dessa riktningar och situationer i de texter han arbetar med. Analysen. Vet man inte vad man har för riktning på scen, eller vilken situation man befinner sig i, spelar det ingen roll hur välartikulerad man än är.

Det gäller väl att hela tiden försöka hitta nuet på scen, det är ju det man vill se som publik. Men hur åstadkommer man det?
– Det kanske låter fjantigt, men man går in och drar ner brallorna på sig själv.
– Det handlar om att få publiken att känna igen situationen, antingen den är pinsam, rolig… att visa att det kan ske här uppe på scen också. Då kan man känna sig trygg där ute i salongen.
Något annat som kännetecknar Michael Jonsson som skådespelare, bortsett från intensiteten och androgyniteten, är hans fysiska uttryck. Man får känslan av att han skulle kunna göra en bakåtvolt när som helst. Vilket han också kan. Clowner utan gränser gav viss erfarenhet i akrobatik. Han mötte denna internationella, ideella organisation på en kurs under studietiden och har under flera år rest och arbetat med dem - mestadels tillsammans med cirkusartister. Han vet att han behärskar de fysiska uttrycken och ser det som en trygghet, att kroppen inte begränsar honom.
– Jag har alltid varit fascinerad av Buster Keaton och Charlie Chaplin.
Av deras totala kroppskontroll och deras bredd.
– Men också av det ordlösa skådespeleriet, att man inte alltid behöver prata sönder allting. Just det där att försöka kombinera det fysiska uttrycket och den talade teatern. För mig blir det ultimat.
Hos Clowner utan gränser har han övat upp sin förmåga att fånga situationen, improvisera, ta in publiken.
– Som clown har man en stor frihet på scen, samtidigt blir ansvaret mycket större. Om du tar risken att balla ur totalt måste du också vara beredd att betala priset. Det kanske går helt fel, konsten ligger då i att kunna ta det misstaget och vända det till något positivt, så att man kommer vidare. Och det gäller all teater, man måste alltid våga ta det steget ut över kanten. Sedan ser det olika ut i olika föreställningar. Men alltid våga utmana sig själv, sin medspelare och sin publik. Hålla föreställningen på tårna hel tiden.

Vad anser du är teaterns uppgift?
– Jag tycker att teatern ska vara den fjärde statsmakten, om media är den tredje så ska teatern vara den fjärde.
Han refererar till Shakespeare och Molière, som provocerade genom att framföra en politisk åsikt på ett underhållande sätt. Och kommenterade sin samtid.
– I det blir teatern en slags maktfaktor.

Men är svensk teater verkligen det idag? Lever inte teatermänniskor lite i ett reservat där de själva tycker att de påverkar, men kommer politikerna och tittar på föreställningarna? Vilket genomslag har teatern i samhället i stort?
– Teatern kan absolut bli ett reservat, samtidigt tror jag att man får nog aldrig tänka så. Jag tycker att man måste sträva efter att teatern ska vara en kommentar till sin samtid och jag tycker att den är det i mångt och mycket. Den ska vara en röst i samhället och samtidigt ha ett underhållningsuppdrag. Skådespel och bröd åt folket. Jag vill och måste tro det annars får jag nog tänka om lite…
Michael Jonsson har hittills mest synts till i biroller. Förutom då han axlade huvudrollen som prinsen i Teaterhögskolans slutproduktion »Yvonne – prinsessa av Burgund«, av Witold Gombrowicz som för övrigt är en av hans favoritdramatiker. Mycket för Gombrowiwicz »absurdistiska touch«. Nu skulle Michael Jonsson gärna iklä sig en huvudroll igen. Kanske som Gustaf III.
– Vi har samma storlek, så jag skulle kunna gå ner på Livrustkammaren och hoppa i hans bröllopssvid. Eller varför inte Richard III? Det skulle också vara en intressant roll…
Men till hösten väntar inte Shakespeare utan Pirandellos »Sex roller söker en författare«, på Stockholms stadsteater, i bearbetning och regi av Alexander Mørk-Eidem. En regissör som Michael Jonsson har samarbetat med tidigare och som ofta brukar lyckas förena just underhållning med vassa samtidskommentarer. I Pirandellos klassiska metapjäs håller en skådespelartrupp på att repetera när det plötsligt dyker upp sex personer, de säger sig vara roller som söker en författare. Michael Jonsson spelar en av dessa sex – sonen i familjen.
– Den pjäs som repeteras i pjäsen är i Alexanders översättning ersatt med hans egen uppsättning av »Tre systrar«. Familjen från originalmanuset är kvar, men kommer in i repetitionen av »Tre systrar« istället. Han tar metanivån ett steg till och kommenterar sin egen uppsättning.
Vi börjar prata om den sexuella trakasseridebatten som fördes under våren, en ständigt aktuell fråga.

Hur ser du på detta?
– Hela trakasseridebatten var väl jättebra att den kom upp till ytan. Ingen människa ska behöva känna sig trakasserad, sexuellt eller på någon annat sätt, på sin arbetsplats eller i livet överhuvudtaget.
Om statistiken kring trakasserierna sedan inte stämde tycker Michael Jonsson är mindre viktigt, poängen är att det pågår.
– Om det är en människa som utsätts för det, så är det en för mycket.
Han tycker det är bra att medierna skriver om det, det sätter press på teatercheferna att agera, men samtidigt tycker han att det blev ett gotteri i kändisars uttalanden på löpsedlarna.
– Vi måste istället komma överens om att det är såhär det ser ut nu och det här måste vi göra något åt.
Slutligen, hur ligger det till med honom och musiken?

Har du sjungit i något band?
– Haha, jag får leva den myten. Nej, jag ska vara helt ärlig med dig. Det där är en av mina big issues, med musiken.

Hur då?
– Jag älskar att sjunga men jag är också livrädd för det.
Vilket blir lite ironiskt med tanke på det solosångnummer han levererade i »Puntila/Matti«, på Stockholms stadsteater, där han gav järnet i en aggressiv, desperat utlevelse värdig vilken rockstar som helst.
– Jag är väl som alla andra, jag skulle vilja vara rockstjärna egentligen.
Han säger att han inte behärskar sin sångröst på långa vägar, men han vet idag att han överlever på energin och intensiteten. Kanske är det också hemligheten bakom hans närvaro på scen, förmågan att gå från högspänning till nolläge.
– Nu ska jag dra en dum liknelse, du behöver inte skriva ner den, men det är precis det där som balettdansare är så sjukt bra på. Att gå från avspänning till att stå på tårna. Jag jobbar väldigt mycket så.
Och många andra skådespelare med honom, kommer vi fram till. Det har inget att göra med stora känsloutbrott eller yviga gester.
– För att uttrycka det enkelt kan man säga att det handlar om angelägenhetsgrad.

Birgitta Haglund

Publicerad: 2010-10-22

Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR