Koffertmord på regionteatrarna?
Kan vi lära oss något av regionteatrarnas historia nu när vi står inför genomförandet av koffertmodellen - en stor förändring av kulturpolitiken där den regionala nivån ska få mer att bestämma om, på bekostnad av en nationell kulturpolitik? Det frågar sig Rikard Hoogland.
Förhållandet mellan centralmakten Stockholm och det övriga landet har alltid varit spänt inom teaterområdet. Man kan bara läsa August Strindbergs satiriska skildring i »Nya riket«, om försöken att tubba riksdagsmän från landsbygden till att stödja statlig finansiering av Kungliga Dramatiska Teatern, för att förstå hur djupt rotat problemet är. Då blev resultatet att Dramaten drevs som privatteater under nästan två decennier (1888-1907).
1933 tillsatte den nytillträda socialdemokratiska regeringen en teaterutredning som skulle komma tillrätta med orättvisan, här sattes agendan som har blivit ett mantra i svensk kulturpolitik: allas lika rätt till kulturupplevelser oavsett var i landet man bor. Utredningens lösning var att förstärka distributionen av teateruppsättningar som framförallt skulle ombesörjas av en nystartad teaterorganisation, Riksteatern. Den ansvarige ministern Arthur Engberg ansåg att det var de eviga värdena som skulle spridas genom teatern, törsten efter klassikerna skulle väckas genom att utbildningsnivån höjdes.
Drygt trettio år senare gjordes sociologiska undersökningar av teaterpubliken som visade att teaterbesöken fortfarande var lika klassbundna, kulturpolitiken hade inte lyckats bryta de sociala vanorna. Under 1960-talet skedde flera utvecklingar parallellt inom svensk teater. Riksteatern startade regionala ensembler, de fria grupperna formerades och visade på helt nya sätt att spela teater och möta sin publik på, barnteatern utvecklades.
När Olof Palme sammankallade utredningen Kulturrådet1968 var det inte en samling kulturpolitiker som fick i uppgift att ta fram mål för kulturpolitiken och bland annat hitta lösningar för den regionala orättvisan inom teaterområdet. De som satt i utredningen var en grupp kulturadministratörer och unga konstnärer, de flesta var socialdemokrater eller befann sig längre vänsterut. En tydlig markering var att ordförande för utredningen var den dåvarande rektorn för socialhögskolan i Lund, Paul Lindblom. Det framgår av utredningsdirektiven att man ville något mer med kulturpolitiken än att bara sprida de höga konsterna, hela kulturpolitiken skulle verka för ökad jämlikhet i samhället.
»Drömmen«, Dalateatern 1975, Foto: Ann Christine Eek, Dalateaterns arkiv
Vacker tanke – på papperet
Visioner och organisering strävar inte alltid åt samma håll. Den nystartade fria grupprörelsen var för oorganiserad för att utredningen riktigt skulle ta dem på allvar. Var de verkligen professionella och var det inte bara en dagslända? Förmodligen stördes säkert en del i utredningen av att några av grupperna stod så långt till vänster på den politiska skalan och att de kritiserade socialdemokraterna. Istället fastnade man för förslaget att bygga upp en rad med institutionsteatrar som skulle ha landsting och kommuner som ägare och staten som medfinansiär. Det skulle vara frivilligt för landstingen att driva en teater och entusiasmen var olika från län till län. Även om de nya teatrarna skulle vara institutioner med en styrelse tillsatt av politiker skulle de ändå arbeta i samma anda som de fria grupperna: uppsökande, turnerande, rikta sig till specifika »eftersatta« grupper och prioritera barn- och ungdomsteater. En av grundbultarna var att teater skulle produceras närmare sin publik. Det var en vacker tanke på papperet, det man inte räknade med var lokaltidningarna, politikerna och högröstade väljare. Dessutom blev många av regionteatrarna till en bricka mellan socialdemokratiska och borgerliga styren i de olika landstingen.
En lång räcka av konflikter uppstod för de första regionteatrarna efter att riksdagen fattade beslut 1974 om satsningen. De som drev teatrarna kom från olika teatererfarenheter, ibland var grunden en Riksteaterensemble som omvandlades till en egen teater, andra gånger var det en fri grupp som institutionaliserades.
Bakåtsträvande publik
De nya regionteatrarna försökte uppfylla de nya kulturpolitiska målen och visionerna om vad den nya teaterformen skulle innebära. Teatrarna disciplinerades av den gamla teaterpubliken som ville ha »riktig« teater och inte föreningsteater eller barn- och ungdomsteater. De understöddes av teaterkritikerna i lokaltidningarna och här och var närdes drömmar om regionala Dramatenfilialer. De nationella teaterkritikerna, inte minst i DN, var däremot starkt positiva till regionteaterutvecklingen. Politikerna ställde fram regler för hur teatrarnas organisation skulle vara, landstingen var nybörjare på kulturområdet och hade haft sjukvården som huvuduppgift vilket avspeglades i deras krav. De hade inte minst svårt att förstå att flera av teatrarna ville drivas i kollektiva former, politikerna ville hellre ha en teaterchef som de kunde ställa till ansvar. På flera ställen lade sig politikerna i hur repertoaren skulle se ut. Starkast reaktioner blev det när teatrarna satte upp revyer, det var, enligt politikerna, inte något som de skulle syssla med och de skulle inte vara elaka mot lokala företagare. I Dalarna ryckte till och med Statens kulturråd ut och pläderade för den konstnärliga frihet som de nya kulturpolitiska målen föreskrev, men de lyckades inte tala politikerna till rätta.
Ska man generalisera så hade flera av teatrarna efter fem år dubbelt så många anställda, fast det var fortfarande lika många skådespelare. Så på alla sätt började de bli kopior av större institutionsteatrar bara med sämre ekonomiska möjligheter.
»Fara å färde«, Västernorrlands regionteater 1976, Foto: Okänd fotograf, Teater Västernorrlands arkiv
Färre klåfingriga politiker
Förhållandet mellan regionteatrar och landsting är idag betydligt bättre, även om det fortfarande finns exempel på klåfingriga politiker. Någon gång får vi kanske exempelvis reda på vad som egentligen hände under de senaste åren på Teater Västmanland med sina täta chefsbyten och nedläggningen av publiksuccén »Mig äger ingen«, eller om det tragikomiska spelet kring scenkonsthuset i Sundsvall där politikerna inte vågade bygga nytt när insändarskribenterna mullrade och tackade nej till EU-pengar, trots att de gamla lokalerna var utdömda av arbetsmiljöverket.
Blir det värre eller bättre med regionaliseringen, blir kulturkoffertmodellen ett koffertmord på de regionala teatrarna eller ger det nya möjligheter för teatrarna? Jag tror tyvärr att vi i en del regioner kommer få se nya exempel på konflikter mellan teatrarna och den politiska nivån. Staten kommer förmodligen ha ännu mindre att säga till om när det går snett (trots koffertavtalen). Det finns så många viljor om vad teatern och kulturen ska vara eller användas till. En och samma teater kan inte uppfylla alla dessa önskemål. Teater som hälsokur, teater som regional lyskraft, teater som bygger uppsättningar med sin publik i communityform. En avgörande fråga är vem som kommer driva på utvecklingen, är det politikernas visionsdokument eller teatrarnas inre arbete? Kommer politikerna tycka att det är nödvändigt att ha flera teatrar i samma storregion eller kommer de slås ihop till regionala varianter av Riksteatern?
Citat:
»Starkast reaktioner blev det när teatrarna satte upp revyer, det var, enligt politikerna, inte något som de skulle syssla med och de skulle inte vara elaka mot lokala företagare.«
»Ska man generalisera så hade flera av teatrarna efter fem år dubbelt så många anställda, fast det var fortfarande lika många skådespelare. Så på alla sätt började de bli kopior av större institutionsteatrar bara med sämre ekonomiska möjligheter.«
»En avgörande fråga är vem som kommer driva på utvecklingen, är det politikernas visionsdokument eller teatrarnas inre arbete?«
Publicerad: 2010-06-23
Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
