Goran Simic

“Poeter är samhällets lackmuspapper” - Goran Simić intervjuad

Dijala Hasanbegović: Skulle ni kunna göra en jämförelse mellan ert liv, som konstnär och människa, i före detta Jugoslavien och i Kanada idag?

Simić: Hade någon för tjugo år sedan spått att jag skulle tillbringa mina mogna författarår i Kanada som emigrant, hade jag ansett honom vara antingen galen eller illvillig. Innan krigets början drev jag tillsammans med en vän boklådan ”Renässans” på den filosofiska fakulteten, publicerade regelbundet i olika tidningar, min dockteater sattes upp på ett antal scener i Bosnien, jag gav ut böcker och njöt av mina barns bekymmersfria uppväxt. De största bekymren jag hade var att inte komma för sent till fotbollen med mina vänner Bukvić, Kazaza, Kike, Prolić, alla konstnärer inom olika konstarter. Dessutom var vi ett bra fotbollslag.

Med samma entusiasm rusade jag efter nya böcker skrivna av kroater, slovener, serber eller bosnier, men även nya översättningar från andra språk. Vi var alltför bortskämda för att lära oss andra världsspråk, av den enkla anledningen att vi hade sådana fantastiska översättare över hela Jugoslavien. Alla höll på med det som var deras passion. Vi hade tur som levde i Jugoslavien efter Tito. Trots dess brister var Jugoslavien ett land byggt efter mänskliga mått. Naturligtvis kan ni påstå att jag romantiserar den tiden, men det huvudsakliga felet jag gjorde var att jag var blind för att nationella flaggor började bli viktigare än federationens, hur arbetslösheten steg och hur nationalistiska organisationer växte monstruöst. När vår diktarkollega Radovan Karadžić via Vladimir Srebrov hälsade och bjöd in mig till ett SDS-möte, bad jag honom dra åt helvete och frågade om jag skulle ta med mig mina barn ur ett blandäktenskap med en muslimsk kvinna. Vem skulle ha trott att Karadžić något senare skulle bli en internationell poet och recitera sina dikter i Haag? Sant, jag är inte så förutseende. Hade jag varit mer förutseende – vem vet då hur jag hade reagerat på att mitt hem skulle komma att likna ett askfat till följd av konstant granatbombardemang? Och att min boklåda blev plundrad, att min bror skulle skjutas till döds av en prickskytt och att min mor, hängiven partisananhängare, skulle dö av sorg redan första krigsåret. Vem vet vad som hade hänt om jag inte hade omprövat mitt beslut att stanna kvar i det härjade Sarajevo? Trots min lokalpatriotism hade jag inte rätt att riskera mina barns liv.

Varför Kanada?

Kanada var inte ett val utan en lösning. Ska jag vara ärlig så blev jag indirekt övertygad av Susan Sontag, som under sina vistelser i Sarajevo blev en nära vän och rådgivare till mig. I samtal med henne undrade jag vart jag kunde ta barnen efter kriget. Jag väntade mig att hon som stolt amerikan skulle förorda USA, men hon föreslog Kanada. Hon hjälpte oss med husrum först i Bari och brevväxlade sedan febrilt med kanadensiska PEN för att sedan vaka över oss till dess att vi anlände i Toronto. Sant, jag som hade engelskkunskaper i nivå med en fyraåring brydde mig inte särskilt om vart jag skulle hamna. Jag hade kunnat åka till Nordpolen, hade det där funnits mänskliga rättigheter. Kanada är geografiskt ett stort land och byggt som en mosaik av många olika sorters människor och nationaliteter som lever tillsammans i frid. Ett sådant land tycktes vara en bra plats för att vila sig från Sarajevos krigsklaustrofobi. Jag reste med familjen och ett par koffertar, med en nyfikenhet och den starka viljan att förbli författare. Det senare tycks ha införlivats i större utsträckning än jag då väntade mig.

Hur var det att som författare att börja om från början ett helt nytt land?

Länder som Kanada är perfekta destinationer för dem som väljer en ny början på livet och hade det inte funnits sådana länder, då hade vår planet varit en än mer ledsam plats. Det som är problematiskt med emigration är att de människor, som likt mig byggt upp en identitet i sitt hemland, tar med ena benet ett steg in i det nya landet, medan de står kvar i det förflutna med det andra benet. Det är en position som gör att man lätt ramlar. Det finns inget land där emigrerande poeter får förtur framför murare, mekaniker eller IT-konsulter. Författare som väljer att fortsätta karriären på att annat språk är givna offer, en oskyddad minoritet likt isbjörnar på Kuba. Det tog inte lång tid innan jag förstå den bittra sanningen att alla mina utgivna böcker var värdelösa, eftersom de skrevs i ett land som splittrades och på ett språk som officiellt slutat existera. Jag var tvingad att konfrontera frågan om min identitet, jag stod framför frågan om min egen överlevnad. Särskilt när jag fick anställning som arbetare i ett magasin i ett varuhus med namnet Holt Renfrew, vilket var beläget precis intill Torontos flygplats. Det ironiska var att de landande flygplanen var fulla av nya emigranter med förhoppningar om ett bättre liv.

När de gav ut vissa av mina dikter i Nederländerna, under namnet Alledagse Adam, hoppade jag på fredag ut ur mina arbetarskor och in i ett plan till Amsterdam för att hinna till marknadsföringen av boken, för att sedan på tisdag ta ett plan hem till Toronto och fortsätta bära kartonger i magasinet. Det enda bra som kom ut ur den erfarenheten var min essä ”Zbogom Muzo – Dobar dan Prada” (”Farväl till musan – god dag till Prada”) som handlade om kapitalismens hyckleri och som sedan faktiskt blev obligatorisk studentlitteratur. Snart, när fler upplagor gavs ut i England och Kanada och när de, som var som jag kände igen sig blev allting på något vis lättare. Jag kunde plötsligt leva på mitt skrivande. Först efter erfarenheten av kapitalismens natur och att det ekonomiska medlet var grundläggande i måttet på människovärde, började jag fatta vilken underbar utopi Jugoslavien var. Det var ett system med ett mänskligt ansikte, lite som en mor som lämnat oss till en elak styvmor. Det känns ibland om om jag har levt ena delen av mitt liv i en saga och den andra i en ballad.

Hur har övergången mellan språken känts av och hur har ni överkommit hindret?

Det finns en hemsk rädsla hos varje författare som lever utanför det språkområde han fötts in i och det är att inlärningen av att ett nytt språk ska gå parallellt med förlusten av modersmålet. Inte heller jag är immun mot den rädslan. Å andra sidan är jag en av dem som håller sig till det pragmatiska rådet: ”när du hoppat i sjön – låtsas inte som att du inte kan simma”. Av dessa anledningar började jag tidigt läsa engelska, för jag hade gått mina vänner på nerverna när jag ständigt bad de översätta text på engelska så jag kunde få grepp om den. Det tog tid för mig att vänja mig vid faktumet att jag alltid kommer att definieras av mitt ursprung, mitt för- och efternamn, samt att den kanadensiska litteraturen även i fortsättningen mentalt kommer att vara kvar i 60-talet, då den självdefinierades, och att det alltid kommer att finnas det där ”vi och de”. Den kanadensiska litteraturen i stort lider av ett identitetskomplex, en följd av den amerikanska litteraturens överlägsenhet, men de kanadensiska författarna har sig själva att skylla därför att de ständigt undviker att definiera kanadensisk litteratur som just kanadensisk. Faktum är att den senaste seriösa kanadensiska antologin kom ut för 20 år sedan.

Jag förväntade mig inte heller att de så lättvindigt skulle placera mig i kategorin kanadensisk litteratur utan några frågor om huruvida jag är en bosnisk eller kanadensisk författare. Som om det finns en precis brevvåg som kan mäta någons litterära värde, som ju i sig överskrider nationella och kontinentala gränser. Det där är djupt rotade samhälleliga anomalier som inte klaffar med resten av ett land som så starkt deklarerar en öppenhet för immigration. Å andra sidan vill Canada Council for the Arts, som i mångt och mycket uttrycker regeringens syn på kultur, inte finansiera översättningar från andra språk. Om någon vill bekanta sig med en ny immigrant är, enligt mig, det bästa sättet att göra genom att bekanta sig med litteraturen som denna immigrant växt upp med. För ett par år sedan skrev hundratals kanadensiska författare på en petition om att immigranternas språk diskrimineras, men den behandlas fortfarande. Jag menar att små språk lämnas att kämpa för överlevnad inom en liten krets immigranter och att en genomsnittlig kanadensare inte är särskilt benägen att gå utanför sitt språkområde. För ett par år sedan, då jag jobbade med Anthology of Canadian Poetry, kände jag ett behov av att skriva en diktsamling på engelska. Jag ville se hur bra jag behärskade språket som jag lärde mig via tidningar, böcker och samtal samt att jag ville undvika ständigt bråkande med dem som översatte mina dikter till engelska.

Drabbas ni av nostalgi och på vilket sätt uttrycker ni en emigrants nostalgi, den som så många av våra författare utomlands kämpar med?

Nostalgi drabbar oss som lever utomlands som mest på fredagar och lördagar, sällan på söndagar. Därför att efter söndag kommer måndag, då måste alla gå tillbaka till jobbet igen och möta sin chef som ju inte brukar ha talang för samtal om nostalgi. Var och en går igenom nostalgi på sitt sätt, men det förstås inte av den genomsnittlige kanadensaren. Till exempel ville några av mina vänner fira första maj med att grilla ett lamm på taket av ett tjugovåningshus. De förvånades över att inom tio minuter kom två polishelikoptrar och brandkåren. De greps och fick betala böter. Några andra bekanta firade första maj i en kinesisk restaurang, där de kom i konflikt med krögaren därför att de inte fick spela dragspel.

När jag drev en restaurang i Toronto dök en gång några nostalgiska četniker upp, vilka i sin tur förvånades över varför jag slängde ut dem för att de sjöng sina nationalistiska sånger. En annan gång kom det en grupp ”riktiga muslimer” som insisterade på att kontrollera om det inte fanns fläskkött i köket. De blev också utslängda. Några ustašer kom inte – de hade redan sina egna lokaler. Alla har sitt sätt att leva ut sin nostalgi, det är en sjukdom utan botemedel. Jag är nostalgisk vad gäller språket, mina vänner och bekanta som jag minns från lyckligare dagar. Därför återvände jag också till Sarajevo. Mitt hjärta är uppfyllt av glädje när jag träffar mina vänner som inte blivit en dag äldre inuti. Hemkomsten botade min nostalgi. Jag tror inte att jag kommer att drabbas av någon nostalgi efter Toronto.

Vilka kanadensiska författare och poeter uppskattar ni särskilt mycket? Hade ni några inhemska litterära förebilder?

Alla vi poeter kan liknas vid en mosaik bestående av sådant vi tycker är bra hos andra poeter och därtill eget lidande som inte kan mätas efter antalet skrivna sidor. Om det är något jag lärt mig av Gottfried Benn, Czesław Miłosz, Primo Levi, W.H. Auden, Jacques Prévert, Bertolt Brecht är att ondskan är evig, hur billigt mänskligt liv är och hur litet steget är mellan offer och förövare. Ingen har kunnat lära mig detta förutom poesin. Oavsett hur mycket jag tvivlar på Leonard Cohens poetiska mission sätter jag honom högt, likaså Okudžava. Hos dem är poesi och musik förenade. Jag får inte glömma Alden Nowlan, den lysande kanadensiska poeten som började som skogshuggare och som dog för tidigt för att bli tillräckligt uppskattad. Jag binder mig inte till författare lika mycket som till dikter. Hade jag gjort det, då hade jag förmodligen kastat vår Abdulah Sidrans böcker i papperskorgen.

Anser ni att krigserfarenheten har inverkat på er poesi på ett särskilt sätt, eller kan allt i slutändan härledas ur universaliteten i poetens erfarenhets? Eller – medvet patetiskt formulerat – föds bättre litteratur ur erfarenheten som historiskt är lidande och tung?

Min krigs- och efterkrigslyrik växte fram ur skriet, och det är kanske den enda skillnaden i en jämförelse med lyriken innan kriget. Under kriget var poesin ett sätt att förlänga sig själv som författare, ett drama i sig. Det är inte konstigt att dikterna som skrevs i Bosnien under kriget är de starkaste i den bosniska litteraturen. Vi har en hel antologi av sorg. Min poesi före kriget var kanske mer ordnad efter litterära konventioner, medan efterkrigspoesin reducerades till ett annat slags enkelhet. Fast i båda perioder skrev jag om den lilla människan som styrs av okontrollerade omständigheter, oavsett om det handlade om urban klaustrofobi, personlig frihet eller skriket efter förändring.

Givetvis har kriget förändrat mig trots allt. Det förde in en sorg i mina dikter medan efterkrigets emigrantliv skapade ett behov av att min poesi skulle vittna om invändiga, själsliga tillstånd hos människor som tagit ett kliv någonstans, in på någon annans tomt, ständigt misstänksamma och alltid medvetna om att det finns blommor som inte kan blomma om de förflyttas från en plats till en annan.

Poeter är samhällets lackmuspapper. En framtida läsare kommer att med hjälp av diktböcker kunna identifiera vår tid klarare än med hjälp av historieböcker där människor existerar enbart som siffror.

Text: Dijala Hasanbegović
Tidigare publicerad på www.radiosarajevo.ba (100526)
Översättning från bosniska: Fedja Borčak & Edhem Borčak
Foto: Don Dixon

Publicerad: 2010-06-14


Läs mer om Benshi (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Benshi (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori ODÖDINGAR



Annons:

Senaste nummer:

2022-07-04
Kritiker 62 2022

2022-07-02
Världshorisont 2 2022

2022-06-24
Signum 5

2022-06-21
Opera 3 2022

2022-06-18
Nordens Tidning 2 2022

2022-06-16
Balder 2 2022

2022-06-15
Sydasien 2 2022

2022-06-14
Akvarellen 2 2022

2022-06-11
20TAL 6 2022
Tidig Musik 2 2022

2022-06-07
KLASS 2 2022

2022-06-05
Lira Musikmagasin 2 2022

2022-05-16
Parnass 2 2022

2022-05-13
Signum 4

2022-05-12
Populär Astronomi 1 2022

2022-05-06
Nio-Fem 1 2022

2022-05-05
SocialPolitik vinter vår 2022

2022-04-29
Opera 2 2022

2022-04-20
Världshorisont 1 2022
Nordens Tidning 1 2022

2022-04-19
Teatertidningen 1 2022

2022-04-18
Haimdagar 1-2 2022
Glänta 4 2021
Balder 1 2022

2022-04-08
Signum 3

2022-04-03
Akvarellen 1 2022

2022-04-01
Tidig Musik 1 2022
Fjärde Världen 1-2 2022

2022-03-31
Medusa 1 2022

2022-03-30
OEI 94-95

2022-03-20
Amnesty Press 1 2022

2022-03-18
Byggnadskultur 4 2021

2022-03-09
Lira Musikmagasin 1 2022

2022-03-05
20TAL 4-5 2021

2022-03-04
Signum 2
KLASS 1 2022

2022-03-03
Sydasien 1 2022

2022-02-23
Opera 1 2022

2022-02-21
Konstperspektiv 1

2022-02-18
Parnass 1 2022

2022-01-28
Signum 1

2022-01-10
Divan 3-4 2021

2022-01-09
Lyrikvännen 4 2021

2022-01-07
Världshorisont 4 2021
Balder 4 2021

2022-01-06
Bild & Bubbla 4 2021

2022-01-05
SocialPolitik höst-vinter 2021
Populär Astronomi 4 2021
Lira Musikmagasin 4 2021

2022-01-04
Kritiker 61-62 2021

Äldre resuméer