I morgon, om ett år

ur Nutida Musik #3 2009

Vill du köpa lösnummer eller prenumerera på Nutida Musik? Skicka ett mail till: nutidamusik@nutidamusik.se

I morgon, om ett år
Opera av The Knife och Hotel Pro Forma
september 2009, Det Kongelige Teater, Gamle Scene, Köpenhamn
 
Vart är operakonsten på väg; "idag, imorgon, imorgon om en miljon år"? Så, med ett citat ur libretton, kunde man ställa frågan efter att ha bevistat en praktiskt taget utsåld föreställning på Det Kongelige Teaters Gamle Scene i Köpenhamn. Den danska teaterparadoxen Hotel Pro Forma (ett teaterkompani utan teater och utan egna skådespelare) och den svenska electronica-duon The Knife gör opera inte om men som Charles Darwin. I morgon, om ett år är opera om evolution som en fundamental livsform men också ett redskap för att förstå inte bara arternas uppkomst utan också människans väsen, och kanske till och med ge oss en aning om vart hon som art är på väg. Samtidigt är det ett verk som ställer frågor om de former som ligger bakom dess egen uppkomst: en metaopera i evolutionistisk bemärkelse.

På vilka sätt kan då operan som form förändras, utvecklas för att överleva? Personligen kan jag se två riktningar: antingen ett fördjupat musikaliskt utforskande av dramatisk text (en riktning som har sina paralleller i samtida teater), eller den kanske mer uppenbara vägen i vår tidsålder: ett bejakande av de möjligheter som ny teknologi erbjuder, för att luckra upp gränserna mellan konstarterna och skapa nya rum där digital teknologi kan förnya såväl scenografi och dramaturgi, som musikskapande och koreografi. Operan är mänsklighetens längsta dröm om allkonstverket. Kanske är vi nu nära att få se denna dröm förverkligad.

Kirsten Dehlholm och Ralf Richardt Strøbech har sedan 1986 arbetat med hotellet som metafor för en nomadisk form av teater. Hotel Pro Forma återfinns ständigt i nya miljöer och i tillfälliga möten mellan konstnärer och konstformer i en utforskning av ett fält mellan performance, teater och installationskonst. Inför sitt senaste projekt uppsökte de den svenska duon The Knife, syskonen Olof Dreijer och Karin Dreijer Andersson. Dessa kontaktade i sin tur Berlinbaserade Mt Sims och Planningtorock som samarbetspartners i arbetet med libretto och musik till föreställningen. Koreografin av Hiroaki Umeda och de sex dansarna har också en central roll i föreställningen. I samma motto är scenografin (av Strøbech) och Jesper Kongshaugs ljusdesign essentiell för verket.

Vad är då nytt under solen i I morgon, om ett år? Verket beskrivs av upphovsmännen som uppdelat i fyra delar som alla tar utgångspunkt i olika perspektiv på Darwins verk och liv. Av dessa delar (eller scener) är den första den mest komplexa och består i sig av sju olika delar med olika musikaliska material. Texten i libretton utgörs av prosapoem med anknytning till Darwins verk. I den första scenen har varje del sitt eget poem med olika teman. Trots att en av de tre solisterna, Laerke Winther, är skådespelare är praktiskt taget all text sjungen. Den andra scenen fokuserar på Darwins förlust av den tioåriga dottern Annie. Här har mezzosopranen Kristina Wahlin en central roll i en aria med en melodik som närmar sig opera från 1900-talets mitt. Den tredje och fjärde scenen har en annorlunda form och består vardera av två delar där alla utom den avslutande delen av scen fyra är mer utsträckta.

Det är inte i relationen mellan text och musik som denna opera bryter ny mark. I det vokala lutar sig The Knife genomgående mot existerande konventioner. Därmed inte sagt att denna mixtur av Philip Glass, electropop och återklanger av klassisk opera skulle sakna attraktionskraft, tvärtom! Men denna Darwinopera har andra moment som pekar vidare, mot möjliga former av framtida överlevnad. Jag finner dessa moment både i musiken och i scenografin men även i samspelet mellan koreografi och scenografi.

Musiken: Olof Dreijer gick in i arbetet som en klassisk elektronmusiktonsättare och reste till Amazonas för att sampla ljud av växter och djur. Men det är inte i arbetet med konkreta ljud som den elektroniska musiken i operan firar störst triumfer – skalpellen modulerar inte materialet med samma precision som Trevor Wishart eller Natasha Barrett – utan det är det oförvägna experimenterandet med syntetiska klanger som imponerar. Särskilt i den första scenen är spelet mellan olika referenser bakåt i den elektroniska musikens historia och råa syntetiska loopar oupphörligt fängslande.

Scenografi och koreografi: Medlen är välkända och etablerade. En halvtransparent duk täcker större delen av scenen och skapar ett dubbelt spelrum för sångare och dansare. Det är i skärningspunkten mellan scenografi och koreografi som föreställningen utvinner sina mest berusande ögonblick. De arbetar båda utifrån modeller hämtade från sfären kring Darwin: organiskt växande, rörelsemönster från djur och hur de kan transformeras. I det renodlat koreografiska arbetet kunde man ha föreställt sig en större dynamik, det är snarare själva sammansmältningen av konstformerna som fascinerar.

Scenografin, som är densamma i scen ett och två, markerar ytterligare en avdelning i verket. När scenografin förändrar rummets struktur inför scen tre skiftas musiken från korta formdelar till mer utsträckta skeenden. Här ser jag en Akilleshäl i verket som i grund och botten är ett musikaliskt problem. I tredje aktens första del tar för första gången akustiska instrument över ljudbilden. Här byggs en expanderande rytmisk väv av en, i mina öron, alltför konventionellt behandlad klassisk slagverksensemble (varför dessa pukor?). Sången ligger här i ett föga effektivt register, man saknar särskilt Jonathan Johanssons annars så vinnande falsettsång. I scenens andra del tar elektroniska rytmer över och föreställningen är återigen på fötter. Men, när denna andra del når sitt slut inställer sig nästa fråga: om avsikten är att skapa större strukturer än i de föregående scenerna, varför inte överlagra de olika materialen? Start och stopp i musik kan vara ett svårhanterligt problem och vare sig regi eller koreografi förmår hitta en lösning här. När sedan scen fyra inleds med ny processbaserad musik som uttryckligen söker arbeta med överlagring – också som uttalad metafor för evolutionens princip – förstärks för mig frågan om inte operans andra hälft skulle kunna återföras till ritbordet. Kniven skär inte tillräckligt djupt i de material som musiken sammanför. För all del, verkets epilog, operans första electropoplåt knyter samman det hela till en ganska övertygande helhet. Men med en förnyad djupdykning i verkets material kunde Imorgon, om ett år bli vad den faktiskt utlovar: en hittills felande länk i operaformens framtid.

Stefan Östersjö

Publicerad: 2010-02-04