Intervju med Santiago Sierra

Ur Hjärnstorm # 98

Förändrar man ljussättningen en aning så går det plötsligt att kika in bakom de ekonomiska och moraliska kulisser som gör västvärlden till en så bra plats att leva på. Den spansk/mexikanska konstnären Santiago Sierra har arbetat med samhällskritiska aktioner sedan 1990-talet. När Sierra disponerade Spaniens paviljong på Venedig­festivalen 2003 lät han placera några stadiga karabinjärer vid entrén med order att bara släppa in besökare med spanskt pass. På Tate Modern i London 2002 lät han en grupp på nio hemlösa kvinnor stå med ansiktet mot en mur under en timme och bli betraktade av publiken. Ansiktena mot väggen påminner om placeringen som åläggs elever som ska stå i skamvrån. Kvin­n­orna fick ersättning för sin insats motsvarande vad en natt på härbärget kostar. Den kränkande låga arvodesnivån blir på så vis en del av verket.

Våren 2009 ställde Santiago Sierra ut på Maga­sin 3 i Stockholm. Bland annat visades verket Banankompaniet upplyst av dieselgenerator som var en strålkastare uppmonterad på Magasin 3:s terrass. Strålkastaren projicerade en ljusstråle på Banankompaniets byggnad (bananlogotypen) på andra sidan hamninloppet. Avsikten med verket var att fästa uppmärksamheten på bananarbet­arnas arbetsförhållanden. Monumentalast på utställningen var de tjugo ”antropometriska” klossarna gjorda av mänsklig avföring av lågkastiga människor vid renhållningsanläggningen Sulba International i New Delhi. Utställningens kanske mest kompromisslösa verk var klistermärket NO som delades ut till alla besökare så länge lagret räckte. NO är en del av Sierras NEJ-kampanj med start i Stockholm och Madrid 2009.


Banankompaniet upplyst av diesel-generator av Santiago Sierra

Vid tiden för vernissagen i februari upprättades en kontakt och det bestämdes att Hjärnstorm, som enda tidskrift i Sverige, skulle få göra en intervju med konstnären. Men när Sierra hade tagit del av frågorna bröts kontakten och några intervjusvar returnerades aldrig. Svaren i det som följer är därför fabricerade av frågeställaren.

B.L: Vid samma tid som din utställning öpp­nade på Magasin 3 uppmärksammades ett par examens­projekt gjorda av två studenter vid Konstfack. Politik­er gjorde populistiska utspel i tidningarna, och allmänheten upprördes – kanske främst på grund av att elevernas arbeten riktade sig emot skatte­finansierade verksamheter – sjukvården och kollektivtrafiken. Ett av verken som visade en graffitikonstnär som spraymålade en tunnel­banevagn och kulturministern förklara­de att det ”inte var konst”. Ditt verk Banankompaniet upplyst av en dieselgenerator, som vill uppmärksamma bananarbetarnas arbetsvillkor, uppmärksamma­des däremot inte alls av samma journalister. Är det en erfarenhet du haft tidigare, att konstaktioner som riktar sig emot medborgarnas gemensamt finansierade verksamheter uppmärksammas mer än de som handlar om till exempel orättvisa arbetsvillkor eller etisk särbehandling?
S.S: Journalistiken i kvällspressen exploaterar företeelsen ”Jag är kränkt”. Det spelar ingen roll om artikeln handlar om bortsprungen kattunge eller konst eller kulturministern. Allting man stoppar in i skitrännan kvällspressen kommer ut brunt. Stoppar man in privatlivet kommer det ut brunt. Stoppar man in konst kommer det ut brunt. Konsten däremot är en plats där människor plockar fram sin innersta känsla, intuition eller övertygelse och manifesterar den. Det är ett tecken i tiden att den konst som provocerar i Sveri­ge idag är den som riktar sig emot gemen­samt finansierade verksamheter. Kanske blir det så för att människor tycker att det kollektiva ansvaret är problematiskt?

B.L: De av dina verk som berör mig mest är de där jag har lättast att identifiera mig med indivi­dens utsatthet. Verket på Tate Modern 2008 och som består av nio uteliggare som står mot en vägg samtidigt som konstpubliken betraktar dem är ett. Vilken är lösningen på det moraliska problem som uppstår när uteliggarna accepterar att stå vända mot en vägg i en timme mot minimibetalning?
S.S: Det finns ingen lösning på det moraliska problemet.

B.L: Har du själv någon gång varit utsatt för en bestraffning som gick ut på att du under viss tid varit tvungen att stå med ansiktet vänd mot en vägg?
S.S: Nej.

B.L: I ett annat verk från 2000 låter du tatuera ett 160 cm långt streck över ryggarna på fyra prostituerade heroinister. De fyra kvinnorna fick varsin injicering heroin som betalning. Vilken är lösningen på det moraliska problem som uppstår när de prostituerade accepterar att bli tatuerade i utbyte mot heroin?
S.S: Det finns ingen lösning på det moraliska problemet.

B.L: Har du själv någon gång fått betalt i narkotika för utfört arbete?
S.S: Nej.

B.L: Jag hörde en intervju med konstnären Edi Rama, som var en av initiativtagarna till demokratiprocessen i Albanien på 90-talet, och som nu varit borgmästare i Tirana i många år. Edi Rama anser sig kunna integrera det politiska arbetet med konstnärlig autonomi och ser sitt borgmästarskap som en form av politisk aktivism; ja rent av som den högsta formen av konceptkonst. Har du någonsin arbetat för förändringar i den mer etablerade delen av politikens rum?
S.S: Nej.

B.L: Dina verk problematiserar bland annat transporter. Anser du det vara en kvalitet i sig att stoppa upp och hindra? Eller måste aktionen på något sätt lyckas förvränga de samhälleliga och ekonomiska koordinater som är beroende av att transporten äger rum för att bli lyckad?
S.S: Syftet med aktionen är att stoppa upp och hindra. Syftet med aktionen är att blottlägga de samhälleliga och ekonomiska koordinater som är beroende av att transporten äger rum.

B.L: På pressvisningen på din utställning på Magasin 3 i februari lade jag märke till att du bar kläder med en stor Adidas-logotyp på. Är kläderna med Adidas-logotyp ett sätt att fästa uppmärksamheten på arbetsförhållandena hos företaget Adidas?
S.S: Nej, Adidas-logotypen är ett uttryck för min egen klädsmak.

B.L: Du beskriver ibland din konst som att du skickar ut ett budskap och sedan kommer ett svar ifrån samhället. Vilka särskilda företeelser i Sveri­ge tycker du förtjänar att uppmärksammas med sådana budskap?
S.S: Precis som alla medborgare i väst tar svenskarna varje dag beslut som ytterst leder till att en miljard av världens innevånare svälter. För övrigt betyder Sverige ingenting för mig som land beträffat. Precis som alla andra länder är Sverige en ideologisk konstruktion med politiska effekter.

B.L: Har strålkastaren på bananen fått några kon­sekvenser; för banankompaniet eller för banan­arbetarna?
S.S: Nej.



NO-klistermärken © Sierra


Svaren i ovanstående intervju är fabricerade av frågeställaren. Svaret som handlar om att hindra trafiken som ett sätt att blottlägga samhälleliga och ekonomiska mekanismer är hämtat ifrån en autentisk intervju med Santiago Sierra. Svaret som handlar om att Sverige bara är en ideologisk konstruktion med politiska effekter är också hans ord; fast då handlade det om Spanien – Sierras förra hemland. Svaret på den första frågan om studentprojekten är ett försök att relativisera konstdebatten i Sverige våren 2009. De enstaviga, upprepande svaren ansluter till Sierras Nej-kampanj med start i Stockholm och Madrid 2009.

Björn Larsson

Publicerad: 2009-06-28

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN