Paletten tror på konstens kraft

Göteborg. Avenyn korsas av Vasagatan, sväng första tvärgatan till höger. Där ligger konsthögskolan Valands elevdrivna gallerier: Rotor 1 och 2.

Vid dörröppningen till Rotor 2 bygger några tjejer ett landskap av jord och vatten, på betongväggen projiceras en film. Ett närgånget foto på ett sönderklippt finger, gul plast är fasthäftad på blek björk och blivande konstnärer dricker vin ur plastmuggar. På bordet vid fönstret står en låda med nya numret av konsttidskriften Paletten.

Paletten grundades 1940 av Göteborgs konstnärsklubb, med syftet att säkra kontakten mellan lokala konstnärer och allmänheten. Under ledning av Gunnar Wallin samlades en rad framstående Göteborgskonstnärer i den första redaktionen. Successivt vidgades tidskriftens fokus och kom att innefatta konstscenen även i övriga Sverige och Norden, ofta med internationella utblickar.

Sedan mars 2006 är Sophie Allgårdh redaktör för Paletten. Hon går förbi jordlandskapet på galleri Rotor 2 och fram till fönstret. Med snabba rörelser plockar hon upp ett gäng nytryckta exemplar av Paletten ur lådan och lägger dem på bordet bredvid sig. Det är ett tjockt dubbelnummer på temat Göteborg. Nu, sextiosju år sedan starten, återvänder Paletten till sin födelsestad.

– Göteborg glöms alltför ofta bort i konstdebatten, vilket är märkligt med tanke på hur mycket bra konst som faktiskt finns här. Biennalen, Högskolan för fotografi, Valand. Det är mycket som händer hela tiden.

Sophie berättar engagerat om Göteborgs konstscen och dess svenska och internationella utlöpare. Hon stannar upp vid Mandana Moghaddam.

Mandana Moghaddam föddes 1962 i Iran. Med bas i Göteborg har hon utvecklat ett intressant konstnärskap som kretsar kring kommunikation och isolering, ofta med brännande politisk udd, som exempel hennes serie installationer Chelgis. Namnet kommer från en gammal persisk saga och kan på ett ungefär översättas till ”flickan med de fyrtio flätorna”. Föga förvånande är just hår en viktig komponent i Moghaddams konstnärskap. I samband med Göteborgs internationella konstbiennal visas nu den fjärde upplagan, Chelgis IV (Hedjle), för svensk publik.

– Under en period ställde Mandana Moghaddam ut frekvent i både Teheran och Göteborg, och för två år sedan blev hon utvald att representera Iran på Venedigbiennalen. På grund av det förändrade politiska läget i landet har även inställningen till hennes konst förändrats. Från att tidigare ha hyllats har den nu förbjudits helt och tidigare verk har förstörts. Speciellt hennes arbete med kvinnohår uppfattas som väldigt provokativt. Som första svenska tidskrift ville jag särskilt lyfta fram Moghaddam, både utifrån ett svenskt och ett iranskt perspektiv.

Sophie menar att porträttet på Mandana Moghaddam är karakteristiskt för Paletten. Med konstnärerna i fokus försöker Sophie leda tidskriften utanför allfarvägarna och locka till nya infallsvinklar.

– Inom samtidskonsten finns det ibland en uppfattning om att politiken är ful och konsten fin, vilket jag inte alls håller med om. Konsten står inte fri från det övriga samhället – konsten är snarare ett uttryck för samhället, ett sätt att kommunicera och gestalta. Med Paletten söker jag konst som driver en fråga, som vill någonting.

Sophie berättar att hon försöker öppna upp för polemik och aktuell samhällsdebatt, och exemplifierar med det föreliggande numrets diskussion om doktorandstudier i fri konst. Men det aktuella motsätter sig inte en historisk förankring. På tidskriftens baksida är en bildserie med sex konstnärsporträtt ur Paletten nr 3 från 1940 återtryckt.

– Det är gamla gubbar med långa målarrockar, penslar och pipor. Konst är måleri och konstnärerna är djupt begrundande. Vid en första anblick känns det väldigt mossigt, men de brann ju verkligen för konsten! Det var krig i världen och de startade en konsttidning – de trodde verkligen att konsten kunde förändra! Det är någonting vi vill bevara och utveckla, säger Sophie. Tron på konstens kraft.

Samtidigt som det ska vara politiskt brännande, som hos Moghaddam eller i debatten om konstforskning, eftersträvar Paletten också en lustbetonad känsla i mötet med konsten. Det ska vara ett lätt anslag och välskrivna och ordentligt genomarbetade texter, vilket är en process, inte minst då konstnärer framför allt är tränade i att kommunicera i bild. Enligt Sophie är fördelen det inifrånperspektiv konstnärerna kan erbjuda, vilket även utmärker Paletten från mycket annat som skrivs om konst.

– Det är extremt svårt att skriva om konst, att omvandla ett mångfacetterat och spännande konstverk till läsbar text. Det är ett väldigt komplicerat översättningsarbete som kräver massor av tid och kraft. Ofta löper man risken att fastna i antingen beskrivningar av verket eller rent personliga spekulationer, säger Sophie suckande.

Men även om översättningsarbetet från konstverk till text ofta är svårt, är det en spännande utmaning. Det största problemet för Paletten – i likhet med en mängd andra tidskrifter i samma storlek – är distributionen. Paletten vill nå en större läsekrets, men är fortfarande för liten för att kunna distribueras i Pressbyråer över hela landet.

– I Sverige saknas ett distributionsnät för små och mellanstora tidskrifter. Vi försöker jobba väldigt mycket utåt genom att anordna debatter, utställningar och screenings, och på sätt även sälja fler tidskrifter. Det har gett resultat. Men vår största utmaning är utan tvekan att få Paletten att synas mer.

Ett tydligt exempel är kvällens evenemang på Rotor 2. I samarbete med lokala konstnärer försöker Paletten arrangera releasefester i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Några konststudenter går fram till bordet där nya numret av Paletten ligger uppdukat. De bläddrar i tidskriften, pratar och sippar vin från plastmuggarna.

– Sista året har upplagan vuxit med över tjugo procent och jag hoppas att vi når fram till ännu fler läsare. Min målsättning är att den ska vara självklar hos alla bildlärare, konststudenter och i fikarummen på alla konstinstitutioner. Konstscenen växer samtidigt som dagstidningarna drar ner på konstkritiken. Med Paletten försöker vi fylla den luckan, och jag hoppas att alltfler upptäcker det, säger Sophie.

Lokalen fylls långsamt med folk och Sophie hälsar på några av kvällens utställare, skriver upp konstnärernas namn och verkens titlar, svarar i telefon och diskuterar tema för kommande nummer av Paletten.

– Det är fantastiskt att jobba med en tidskrift, men det tar otroligt mycket tid, säger Sophie och skrattar.

Jonas Lennermo

Publicerad: 2007-10-23