Ett olöst mysterium

Ur MIN RYMD 2007


Frösön 1977. Det är en varm sommardag och undertecknad är på väg hem vid halvsjutiden på kvällen. Jag kommer farandes på min cykel på Hornsgatan, som ligger två kvarter ovanför Frösö båthamn, och då jag rutinmässigt ser ner till höger i en korsning hinner jag registrera något nere i vattnet som jag inte kan förstå vad det är jag har sett mellan husen på tvärgatan. Jag gör en tvärgir och har åter synfältet öppet nedåt sjön inom några sekunder. Där finns ingenting. Men jag vet att jag precis har sett någonting svart nere i vattnet nere i båthamnen, så jag cyklar ner och tar mig en titt. Ingenting i vattnet. Inte en båt, ingenting. Jag noterar dock att några människor en bit bort samtalar upphetsat. Tyvärr cyklar jag inte fram till dem och frågar om de har sett något (norrländsk blyghet) utan sticker hem och berättar om min upplevelse för min mamma hemma på Bergsgatan.

40 minuter senare återvänder jag till båthamnen, som ligger bara ett kvarter från mitt hem, och jag hinner bara dit så händer det. Jag noterar två tjejer som hojtar och pekar på något från sin position längst ut vid strandkanten intill fotbollsplanen. De befinner sig mindre än 100 meter från mig och då jag tittar åt det håll de pekar åt så kommer ett okänt djur och simmar åt höger till rakt utanför min position. Jag cyklar snabbt åt det hållet ut över bollplanen fram till strandkanten, som är byggd så att det stupar rakt ner i vattnet, och mindre än 10 meter ifrån mig simmar det här djuret förbi. Storsjöodjuret.

Det är ingen tvekan om det. Hjärtat rusar. Sjön ligger spegelblank framför mig och djuret simmar förbi mig i en hastighet som motsvarar en joggares och jag följer efter det vid strandkanten. Det jag ser är stort, två till tre meter långt. Jag ser det som måste vara ryggen av ett mörkt djur och jag ser en större del på en till två meter och sen är det en halvmeter vatten och sen ser jag en mindre framdel, en hals eller nacke? Hjärnan vill veta mer och jag plockar upp en sten och kastar den mot djuret men missar. Jag vill så gärna se det titta upp, se hur det ser ut. Då dyker det plötsligt och jag har iaktagit det (mestadels) på nära håll då det simmat mellan 120 och 150 meter. Jag stannar kvar en stund vid sjön och kan notera att folk ute i en nöjesbåt cirklar runt runt precis som om de också letar efter något vid vattnet. Deras båt befinner sig ett par hundra meter närmare bron till och jag kan bara gissa att de har sett något också. Efter en stund sticker jag hem och berättar exalterat om händelsen. Min mor tycker att jag ska ringa till Länstidningen och berätta om det och då jag ringer och säger (nåt i stil med) “Jag vill berätta att jag just har iaktagit Storsjödjuret nere vid Frösö båthamn” hör jag att jag har en journalist från västsverige på tråden. Jag kan höra hans tvekan och hur han upprepar det jag just sagt till någon i bakgrunden. Denne någon hör jag ryta “Ge hit luren!”. De skickar över en medarbetare och då vi träffas har jag varit nere vid sjön och ritat en teckning på plats som tidningen får. Det går i tryck dagen efter (har kvar klippet, men vet ej korrekt datum).

Så ja, det finns någonting i den här sjön, i Storsjön, som vi inte vet exakt vad det är för någonting ännu så länge. Det jag såg var ingen älg (det jag såg var hårlöst och huden tycktes hellre vara valaktig), ingen mal (det är inte bevisat att några sådana finns i sjön även om det sägs att det ska göra det i folkmun), ingen stock som lossnat från sjöbottnen, det var inga fåglar på rad (som på håll kan påminna om pucklar) och det var inget gasutsläpp från bottnen som kan producera bubblor och vågskvalp. Jag såg någonting annat, någonting som folk har sett i den här sjön i tusen år. Det jag såg den där dagen för 30 år sedan då jag var 16 år var helt enkelt en rikskändis tillika doldis som i folkmun fått namnet Storsjöodjuret. Och det var en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv.

Sätter fart på fantasin

Samma dag hade någon av traktens två morgontidningar (eller kanske båda?) rapporterat att flera människor sett Storsjöodjuret vid Frösö sjukhusområdet nere vid en brygga som ligger där. Min lillasyster Maria och en kompis till henne tyckte att det var spännande så de hade cyklat dit och suttit och spanat på den där bryggan i timmar just den här dagen, och blev förstås grymt besvikna då de kom hem och fick veta vad som skett hemmavid då de varit borta i samma ärende men på fel ställe.

Sedan dess har jag talat med många människor om det här och är man ärlig och öppen själv så får man ofta igång en dialog där ny information dyker upp. Jag har nu träffat på säkert ett dussin människor som har erkänt att de har sett Storsjöodjuret själva, jag har fått höra deras historier och jag har fått veta att många här i trakten också känner folk som har sett något. Få av dessa har dock rapporterat sin upplevelse, så vi talar alltså om ett stort mörkertal.

Men varje sommar kan vi se notiser om att någon eller några har sett någonting i lokalpressen, och då och då även på tv. Den 29 april 1992 såg 13 ögonvittnen Storsjöodjuret vältra sig i vattnet ute bland isflak mellan Frösön och Rödön. De ringde media och det blev stor cirkus och Karin Strandberg, ett av vittnena, tecknade inom en timme en skiss på vad de hade sett som de alla höll med om stämde. Sedan dess har hon också målat djuret som tavla eftersom hon målar på fritiden. Nu slumpar det sig så att jag var granne med Karin på den tiden och jag kände henne väl då det här inträffade, så jag fick hela storyn, mer än vad media fick, och jag kan intyga om att vi talar om en person med hög integritet här. Folk har misstänkliggjort deras upplevelse, men tro mig, det är rent skitsnack. De här människorna såg verkligen det de säger sig ha sett den där dagen.

Den 10 augusti 1983 fångade Carina Johnsson och Karl Gustav Larsson djuret på en bildserie från sin båt. Paret iaktog något som for fram i vattnet med hög fart från Brunflohållet mot Östersund till, och kunde närma sig ca 400 meter och ta bilderna på ca 50 meters avstånd innan det plötsligt dök och försvann. Tre av bilderna är tryckta i informationshäftet “Storsjöodjuret” från Jämtlands Läns Museum (ständigt i nytryck). Denna utgåva om Storsjöodjuret har baserat sin information och sina slutsatser på 153 observationer av sammantaget ca 400 vittnen (min utgåva från 1986 ska det tilläggas, det lär ha ändrats lite med tiden kan man tänka sig?). Det finns statistik på observationer från 1635 fram till idag och präster, riksdagsmän och annat hederligt folk har under ed lämnat sina vittnesmål för eftervärlden.

Risker med att vara ärlig

Det är inte lätt att tala om något sånt här, och jag har stött på historier som kastar helt nytt ljus på hur det tydligen kan vara. En person berättade för mig att ett vittne denne person kände fått höra av sin fru att det skulle bli omedelbar skilsmässa om vederbörande kontaktade media och gick ut med sin historia offentligt. Ett annat vittne blev enligt vad jag har hört från någon som själv var med så chockad av sin upplevelse att vederbörande gick in i en tillfällig psykos. Jag skulle kunna gå in djupare på det men jag tycker att det borde komma ifrån de som upplevde det själva. Men de psykologiska aspekterna är mycket intressanta, och jag minns ju själv den där personen på LT som röt “Ge hit luren!” till sin tvivlande kollega. Vi norrlänningar är inte kända för att vilja göra något väsen av oss (undertecknad undantaget då, kan det månne tyckas...), och att tala om något som kan riskera att framkalla andra människors hån och spe är förstås inget som ligger högt på listan över saker som är förmånliga för rykte och värdighet. Men att tiga är nödvändigtvis inte heller alltid guld, vilket de mer modiga tagit till sig. De som kan stå för sin upplevelse. Det borde ju alla trygga norrlänningar kunna göra, men...

Storsjön har en rik historia. På 1880-talet kom sjöfarten igång på allvar på sjön och det är kanske ingen slump att statistiken sköt i höjden på antalet observationer på 1890-talet med flera hundra procent. Två av de större båtarna trafikerar Storsjön än idag. S/S Östersund och S/S Thomée. S/S Östersund byggdes i Oskarshamn 1874 och fraktades upp till Sundsvall sjöledes och fraktades med häst i mindre delar vintertid till Östersund där båten monterades ihop och sjösattes. Gick i Trafik på Storsjön till 1963, mot slutet med namnet Las Vegas, då den såldes till skrotning, men en ideell intresseförening, Föreningen Bevara Ångaren Östersund köpte loss den, renoverade den och sedan 1989 är den åter i trafik. S/S Thomée byggdes på Motala Mekaniska Verkstad 1875 och fraktades till Revsund där den monterades ihop och sjösattes 1880. Gör dagliga turer till Verkön och Andersön från hamnen i Östersund mellan juni och september varje år.

Dessa ståtliga ångbåtar från en svunnen tid tillhör nu det pittoreska som gör Östersund och Storsjön till det det är. Det är härligt att sitta nere vid båthamnen och äta en glass och se S/S Thomée, med det vackra Frösön och sjön i bakgrunden, lämna bryggan med sin maskin som avger sitt så karaktäristiska dunkande ljud och med en och annan tutsignal som säger “Nu far vi”. Och det är naturligtvis minst lika kul att ta sig en tur. Vid denna hamn ligger numera även ett vikingaskepp förtöjt då och då sommartid, en påminnelse om bygdens långa historia.

Historiskt land

Storsjön är Sveriges femte största sjö och på slutet av förra istiden för 9000 år sedan var sjön knuten till havet. Den ligger dock numera 292 meter över havet och är 456 kvadratkilometer stor. Den får sitt vatten från Indalsälven, Ytterån, Hovermoån och Billstaån och sjöns djup är upp till 74 meter. Sjön reglerades 1938, strax före kriget. Trakten har varit befolkad sedan järnåldern och har en lång och intressant historia. Jämtland har tillhört Norge periodvis och hela 10 blodiga krig om området har utkämpats, och därför är det ingen slump att trakten kring Storsjön har flest antal skansar och borgar i hela Sverige. I Storsjön ett par tre stenkast från Östersund ssidan reser sig den angränsande tillika magnifika ön Frösön som ligger på motsatt sida av ett smalt sund. Där låg Frösö skans som belägrades och intogs av norrmän 1644, 1657 och 1677 efter belägring och manfall. En historieskatt som många jämtlänningar själva inte har en susning om idag. Men den som är intresserad i ämnet bör läsa “Krutrök över Jämtland” (recenserad i SLICE 2004) av Erik J Bergström.

Att något fanns i Storsjön har det alltid talats om. Kyrkoherden Morgens Pedersen i Herdal tecknade ned några skapelselegender som gick i folkmun 1635, och på den berömda runstenen, som numera står på Landstingets gård intill det röda kyrktornet på Frösösidan av bron mellan stan och Frösön, kan man tydligt se att den visar upp en orm som biter sig själv i svansen. En Häradshövding nedtecknade år 1685 att det ryktades att det låg ett stort ormhuvud begravt under runstenen och att stenen skulle skydda befolkningen vid sundet vid överresa så länge den stod kvar. Efter ett krig, då stenen välts, såg befolkningen till att den restes igen, då det ryktades om mycken spökerier i vattnet. Bäst att inte reta de högre makterna i ofredstid.

Folktro? Ingen tvekan. Men någonstans kommer det ifrån. Mot slutet av 1800-talet hade intresset höjts till oanade höjder och 1894 bildades ett bolag vars mål var att döda ett exemplar av djuret. Den svenske kungen, som då var Oskar II, tyckte att företaget var så intressant att han satsade pengar i det. En febril aktivitet utbröt under sommaren och på vintern stod ett skjul på en brygga strax norr om bron klar där man placerade en norsk harpunerare på vakt. Med elektriskt ljus hoppades man locka till sig djuret och man placerade ut en jättelik fångstsax på platsen. Senare flyttade man alltihopa till olika platser vid Storsjön där Storsjöodjuret siktats, men något napp blev det aldrig. Andra privata företag av liknande natur genomfördes under samma period, och en norsk valfångare anställdes en period för att göra jobbet av en förmögen dam. Han lär ha haft anledning att svära över sitt öde därute på isen, då kylan kom in med vinden från fjällvärlden över sjön. 1901 gjordes ännu ett försök med fångstsax, denna gång med grisar och kalvar som lockbete (!), men inte heller denna gång hade man lyckan med sig. Men vid ett tillfälle så flyttade sig den tunga saxen två kilometer och man fann något som påminde om fjäll på den. Myterna kring detta djur började uppnå legendstatus.

Första rapporten från luften

1949 kom den första rapporten från ett flygplan, då trafikflygaren Hans Borgsén och en medpassagerare iaktog ett stort djur som simmade i sjön nere på Brunfloviken. Han slog av planets motor och svepte över det på 100 meters höjd och man rapporterade att djuret var ca tre meter långt och att det hade tre pucklar och en ovanlig kropp. Men redan 1935 målades en tavla av Harald Millgård där vi kan se ett möte mellan ett sjödjur och ett flygplan, men historien förtäljer inte varifrån konstnären fick sin inspiration. Att det legat en flygplats, både med civilt och militärt flyg på Frösön, kan ha bidragit. Men kan någon ha sett något i sjön redan före 1949 från luften? Då jag gjorde lumpen, just på militärflyget på Frösön, berättade en stamanställd polis att han talat med folk då han var ung på basen som sett Storsjöodjuret från luften, så det bör finnas historier även om de inte är rapporterade. Allting man hör kan ju inte bara vara nys även om en del kan vara det. Och det är klart att folk som befinner sig i lågflygande flygplan har ypperliga tillfällen att se vad som händer på sjöns yta.

Turistnäringen har mjölkat legenden om djuret till det yttersta. Man var med om att driva igenom att djuret fridlystes av Länsstyrelsen den 22 januari 1986, vilket naturligtvis blev omtalat långväga och bra för turismen kan tänka. Men säg det goda som varar. För ett par år sedan upptäckte betongbyråkraten Nils-Olof Berggren (JO) att Länsstyrelsen i Jämtland haft alldeles för kul på jobbet för 20 år sedan och upphävde efter en tid fridlysningen den 25 januari 2006. Jämtlands president, Evert Ljusberg, svarade i en pressrelease att han ämnade “Kulturminnesmärka JO”. Jo jo, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Och även om fridlysningen varit ett jippo så kunde det ju inte skada något heller, till skillnad från idag då fältet åter ligger öppet för jakt för den som så önskar.

Ekolod och bananer

1968 fångades något i djupet på ekolod första gången, då en fiskare noterade något som var sex meter långt och en och en halv meter brett på 20 meters djup. Fiskaren rapporterade vad han sett, men ville förbli anonym. I oktober 1993 berättade Ture Lindström från Brunflo att han sett en ekolodsremsa från samma sommar där ett sex meter långt objekt kunde urskiljas. Utslag som dessa har gett upphov till ett slanguttryck, “bananer”. Men de är väldans stora...

Men skam den som ger sig. Den 16 augusti 1998 genomfördes en genomsökning av delar av Storsjön med ett större antal båtar som skannade av sjön med hjälp av ekolod. Loch Ness experten Adrian Shine var på plats och media hoppade högt av glädje. Storsjöodjuret såg ingen hoppa högt över vattenytan dock.

Nytt millennium, nya möjligheter. År 2000 restes nämligen ett antal (åtta tror jag) Storsjöodjursobservationsplatser runt sjön, ännu ett genialiskt påfund från turistnäringen. Inte för att jag bryr mig, men man ser folk som har med sådana här saker att göra på tv ibland och de anstränger sig alltid att le lite ursäktande då de säger “Det är klart att Storsjöodjuret finns...blink, blink”. Det vore ju aningen roligare om någon kunde våga vara lite mer säker på sin sak och utan någon skam. Någon som faktiskt sett det borde kanske ha de där jobben, blink, blink...

Kusiner i Norge?

Intressant är också att många sjöar i Norge har liknande fenomen, så kanske har detta att göra med inlandshöjningen? Nya arter upptäcks alltjämt på vår jord, till och med på landbacken. Vad är det som säger att vi hittat allt i varenda sjö som finns världen över i ljuset av detta faktum. Svar; ingenting. Det ligger öppet. Odjur har rapporterats från 60 norska sjöar så fenomenet är tydligen mycket större än i Sverige hos våra trevliga grannar i väster. Men de har samtidigt inget djur som har lika stor ryktbarhet som vårt.

Så vad kan tilläggas om det här i nuläget? Tja, med dagens teknik då varenda sjuåring springer omkring med mobiltelefoner som har fotokapacitet så lär det inte dröja länge innan fler bilder dyker upp från Storsjöns stränder, eller från någon båt. Om det här djuret, eller rättare sagt om den här arten, klarar av att fortplanta sig även framledes så kommer vi förmodligen att få allt mer bevis på dess faktiska existens med tiden. Hade jag haft en kamera eller en modern mobiltelefon med mig den där sommardagen vid Frösö båthamn för 30 år sedan så hade det funnits bra bilder. Det kan hundratals människor säga. Så oddsen är goda. Men frågan är om vi vill veta exakt vad det här rör sig om? Är det inte lite spännande med ett olöst mysterium också? Men visst, det vore onekligen spännande att en dag få veta exakt vad det här handlar om.

Just nu kan jag bara säga; jag vet att något finns, jag har själv sett det. Min berättelse i början på den här artikeln är sann. Take it or leave it.

Michael Eriksson (MIN RYMD/SLICE)

Not. Ett faktafel som kröp in i artikeln har fixats i denna text av redaktören så att det är korrekt. Det kan dessutom vara kul att veta att kvällstidningarna skrev om en observation samma vecka som MIN RYMD skickades ut i början på juli månad. Bra timing!

Publicerad: 2007-08-16


Läs mer om MIN RYMD (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till MIN RYMD (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA