Djupt älskad av folket

Ur Tubular Press 2007
 
Då SLICE utropade Sickan Carlsson till Årets svensk i 2006-numret var det då rakt inget nedrigt skämt. I brist på andra kandidater så kan man lika gärna ge titeln till Sickan, om inte annat för all den glädje som hon gett oss via sina filmer och för sin sprakande personlighet som alltid funnits där i offentlighetens ljus. Vi på SLICE anser att man gott kan ge Sickan lite välförtjänt cred, en film med Sickan Carlsson blir man nämligen glad av, och det går inte av för hackor.
 
Gårdagens “pilsnerfilmer” ansågs länge vara låg kultur i de finare salongerna. De var visserligen extremt framgångsrika, det vill säga folkliga, då det begav sig, men det var kanske där problemet låg hos vissa kritiker. Det var inte fint nog, inte dystert nog. Man ville inte ta livet av sig sedan man sett ett lustspel på bio. Men den breda massan ville naturligtvis få komma bort från verkligheten då de gick på bio, där har inget skett till denna dag, och ett gott skratt förlänger som ni vet livet. Inget under då att Sickan Carlsson var, i kalla siffror sett, den mest framgångsrika skådespelaren vi någonsin har haft på de svenska biograferna. I årtionden var en Sickanfilm i det närmaste ett givet inslag i Svenssons liv då den dök upp. Folk visste att de skulle lämna biografen med lätta steg, och Sickan Carlsson blev med tiden sedd som en symbol för det ursvenska. Tittar vi på 1900-talet så tillhör hon en av en handfull personer som verkligen har senare generationers respekt. I sällskap med Astrid Lindgren är hon säkert också den mest älskade då folk drömmer sig tillbaka till det som en gång var.
 
Rolig biografi
 
1977 kom hennes klassiska memoarbok, enkelt titulerad “Sickan” (Bonniers). I den berättade hon om sitt liv för Anna Nyman, som fick jobbet att göra en bok av de intervjuer hon gjorde. Det är en av de roligaste böckerna jag har läst om filmindustrin och hennes språkbruk som vårdats och lagts in i boken med stor kärlek och respekt av Anna Nyman, är precis så charmigt som man kan förvänta sig. Sickan var alltid en väldigt jordnära person, och många uttryck är fantastiska. Man blir tvungen att sträckläsa och man njuter av varenda sida, samtidigt som man får en allt djupare respekt för henne som människa ju längre in i boken man kommer. Och om det mesta är roligt och besitter en skyhög mysfaktor, så finns där också hennes besvikelser. De kraschade äktenskapen, tårarna, känslan av att ha hamnat fel och att inte räcka till. Hon berättar om allt och läsaren sugs in i historien och blir till sist nästan lika befriad som Sickan själv mot slutet av boken då man fått insikt i att hon till slut hamnade rätt i tillvaron och blev lycklig. Men hon sade nej till Ingmar Bergman då han ville anlita henne till Malmös stadsteater då det precis krockade med att hon hittat sin stora kärlek, och försvann så från scenen precis då hennes karriär hade kunnat få det blad som hon så gärna alltid (eller länge) velat ha, med roller med mer djup. Sickan valde alltså kärleken framför karriären i slutändan och valde att leva sitt liv något mer i det dolda.
 
Sickan Anna-Greta Carlsson föddes på Högbergsgatan 47 i Stockholm den 12 augusti 1915, i ett område som då låg i närheten av Södra Latin, men som idag är rivet och borta ur stadsbilden sedan länge. Sickan växte upp på samma adress och delade en vanlig tvåa med mamma Siri och pappa Witus, och sin mormor. Fadern, som var en fåordig och konservativ man, var förtjust i skådespelerskan Sickan Castegren och tyckte att Sickan var ett bra namn, och den vägen var det. Men själv tyckte Sickan länge att det inte lät särskilt bra, och hon kallade sig Anna-Greta under uppväxten. Det var ett Stockholm med gasljus, få bilar, spårvagnar och torvtoaletter som tömdes på natten. Då hon var flicka förändrades staden och blev allt mer modern, men hon har minnen av det gamla som sedan så hastigt försvann.
 
Ungdomsvän med Birgit Tengroth
 
Familjen flyttade efter en tid från Söder till Östermalm, där man bodde på Cardellgatan 3 tills mormodern dog. Hon hette Johanna och hon hade varit Sickans nära vän och förtrogne. Då föräldrarna arbetade hade mormor sett till att Sickan fick en bra och trygg uppväxt. Hon var sparsam, man skulle inte hösum-flösa (hennes ord för slösa) och mycket ordentlig. Och hon rökte cigarr som en karl. Sickans bästa kompis hette Birgit Tengroth och hon var en företagsam ung tös som snart skulle dra in Sickan i en strömvirvel som för alltid skulle förändra deras liv. Redan i skolan fick Birgit nämligen rollen i en långfilm, och då töserna var 10 år spatserade de självsäkert och aningen övermodigt  in på Farbror Svens kontor i radiohuset och bad att få vara med i hans radioprogram “Barnens brevlåda”. Sven Jerring tyckte att de kunde få vara med och det gav naturligtvis mersmak. Birgit och Sickan fick två kronor var i gage och Sickan blev så glad att hon sparade mynten i ett gammalt emaljskrin för resten av livet.
 
Då Sickan var 12 fick hon gå på bio för första gången. Det var en barnförbjuden film med Pola Negri i huvudrollen och mamma tyckte att Sickan kunde få se den i hennes sällskap. Filmen skakade om Sickan i grunden och ett djupt intresse föddes. Vid 14 vaknade hennes intresse för pojkar, och hon fick sin första kyss av en pojke efter en besök på en skridskobana. Men det var mycket oskuldsfullt och Sickan visste ännu mycket lite om kärlek (och ännu mindre om sex). Det var inget man talade om. Och fadern gillade inte pojkarnas intresse i sin lilla tös och såg till att hålla dem på avstånd (ett universiellt och tämligen tidlöst fenomen). Föräldrarna ville att Sickan, tids nog, skulle göra ett bra parti och få ett tryggt liv. Då Sickan råkade ut för en blottare i sin trappuppgång, och flydde i panik in i lägenheten, kunde ingen vuxen låta henne prata ut om det. Det som skett var tabu, men lämnade djupa spår.
 
Sickan blir upptäckt
 
På våren 1930, då Sickan var närmare 15 år, blev fadern tillfrågad om det var okej om Sickan var med i hans arbetskamraters revy som skulle sättas upp i början på september på Gröna Lund. Han kunde inte gärna säga nej, och i augusti inleddes genrepen i Typografföreningens lokaler på Centraltryckeriet nära Norra Bantorget. Sällskapet rev av tre föreställningar och Sickan sken som en sol av glädje på scenen av ren skär lycka av att få vara där, och att få sjunga och uppträda framför en publik. Och hon var inte ett dugg nervös. Och det är här hennes liv förändras, ända in i grunden. En teaterälskare uppmärksammar den unga flickans insats och kontaktar Björn Hodell, chefen för Södra Teatern, och tipsar honom i hennes riktning. Nästa kväll bänkar han sig med två andra viktiga herrar i publiken och kan se med egna ögon den råa diamant som blixtrar i strålkastarljuset.
 
Efter framträdandet stegar trion in i logen och erbjuder Sickans mamma - det var så det gick till på grund av Sickans ringa ålder - att Sickan kan få ett jobb i en revy på Södra Teatern med start i oktober. Det var ett enormt erbjudande, och självaste Kar de Mumma bevittnade saken. Men Sickans mamma hänvisade till hennes ålder och att hon inte var klar med skolan än, så de var tvungna att vänta ett år om de var intresserade. Trion kördes ut med slokna öron, men Sickan hade uppmärksammats.
 
Roll i tredje ljudfilmen
 
1931 var det dags för ännu en revy med pappas arbetskamrater som hette “De ä´ typiskt”. Även denna gång hände det saker. Olof Thiel, chefen för det nystartade filmbolaget IRE Film ringde upp och bad Sickan kika förbi för en provfilmning. Filmen skulle heta “En stulen vals” och det var den tredje ljudfilmen som gjordes i Sverige. Sickan fick inte huvudrollen, men väl en liten biroll. Samtidigt hade hennes barndomskamrat Birgit gjort sin fjärde film. Det började att gå bra för töserna från Söder.
 
“En stulen vals” hade premiär 1932 och Sickan var glad ända in i själen. Pappa hade utverkat  ett tillstånd från skolan så att Sickan skulle kunna fullfölja sin dröm, men det resulterade till deras förvåning i att hon fick ett B i “ordning” då nästa betyg dök upp. Skådespeleri och teater ansågs lågt av många, och någon av hennes lärare tillhörde tydligen den kategorin. Men Sickan kände sig kränkt och stegade in på skolan och till sin klassföreståndare och dunkade näven i pulpeten och gav henne en rejäl utskällning. Sen marscherade hon iväg och såg aldrig tillbaka. Hon lämnade alltså skolan väldigt abrupt på grund av denna händelse, men i slutbetyget fick hon ändå ett A i uppförande, så de måste ha förstått hur fel de haft.
 
Hon kontaktade Björn Hodell på Södra Teatern och fick göra en audition, som hon klarade galant. Hon fick med sig ett kontrakt som hennes pappa måste signera för att det skulle bli giltigt och det mottogs med viss svalhet i hemmet. Hon fick som hon ville men pappans sista ord var, “En sak vill jag bara tala om för dig, kommer du hem med barn är dörren där!”. Det var det närmaste sex de någonsin varit i en konversation, och de skulle aldrig komma närmare. Föräldrarnas attityd, som var vanlig på den tiden, hämmade henne och hon klev ut i vuxenlivet vid fyllda 17 tämligen oskuldsfull, och med inställningen att sex kunde vänta tills bröllopsnatten.
 
Sickan blir eftertraktad
 
Sickan inledde sin karriär med ett antal revyer på Södra Teatern, i gott sällskap med bland annat Thor Modéen. Denne var en riktig skämtare och han älskade att skoja med folk och hade alltid grejer från Butteriks som han använde då han var igång. Det var en älskvärd miljö med god sammanhållning och framtiden betydde inte så mycket. Man levde i nuet och man älskade sitt kall. Det gjorde också publiken, som på den tiden strömmade till landets teatrar i en strid ström fulla av förväntan att få bli underhållna.
 
I februari 1933 får Sickan ett brev från Svensk Filmindustri. Det var Vilhelm Bryde, produktionschef på Filmstaden ute i Råsunda som ville träffa henne. Det var snö ute och då Sickan visades in på hans kontor halkade hon och druttade på ändan. Vilhelm (eller Ville, som han föredrog) höll på att skratta ihjäl sig, men han gav ändå Sickan ett så kallat elevkontrakt på tre år och en lön på 250 kronor i månaden, med lönehöjning på 100 kronor om året. Även det här var ett kontrakt som pappa måste skriva på, men den här gången var hennes föräldrar genuint glada för att det gick så bra för Sickan. Nu insåg de att hon kunde försörja sig och att människor tyckte om henne och ville arbeta med henne.
 
Fem filmproduktioner följde mellan 1933 och 1935, “Kära släkten”, “Simon i Backabo”, “Sången till henne”, “Kärlek efter noter” och “Smålänningar”. Sickan filmade på dagarna och gjorde revyer på Södran på kvällarna. I den här vevan funderade hon på att byta efternamn till något mer exotiskt, men det fick pappa att flyga i luften. Och det föreslagna Carlo fick skippas i förmån för Carlsson. Annars hade hon blivit Sickan Carlo, och det rullar kanske inte riktigt lika bra på tungan här i gamla Svedala, så det var nog bäst som skedde.
 
Det här var tidiga dar och Sickans roller var ännu inte lika framträdande som de skulle komma att bli, men på Råsundaateljén hade hon en av de fem stjärnlogerna med sitt namn på dörren. De andra tillhörde bland annat Tutta Rolf och Karin Ekelund, som kom att bli en av hennes bästa vänner. Men nu var Sickan stjärna. Då hennes elevkontrakt gick ut var hon redan etablerad och hennes filmer gick bättre och bättre. Hon hade turen att vara en av dem som ofta nog var med i den tidens största filmer, och samtidigt så gjorde hon revyer (bland annat med Karl Gerhard) som turnérade landet runt. Hon hade ofta små romanser men inget som ledde någonstans. Och oskulden höll hon på. 1937-1938 kom inte mindre än fem filmer, “Klart till drabbning”, “O, en sån natt”, “Ryska snuvan”, “Bara en trumpetare” och “Blixt och dunder”, och nu var hon älskad landet runt och en eftertraktad komedienne. 
 
Krig och äktenskap
 
Vid krigsutbrottet 1939 gifte hon sig med skeppsredaren Gösta Reuter, men hon upplevde att hans värld och hennes var helt olika, och att det fanns en allt för tydlig klassbarriär för att hon skulle kunna bli lycklig. Hon kände att hon och hennes familj inte var fin nog. Sickan stod för bröllopetskostnaden med egna pengar, men det var svärmor som höll i trådarna. Efter vigseln var det middag på Hasselbacken för 120 personer, varav 15 från hennes sida. Den natten förlorade hon oskulden, och blev med barn. Bröllopsresan till Köpenhamn fick avblåsas då det andra världskriget var ett faktum. Då England och Frankrike förklarade krig mot Tyskland efter deras invasion av Polen blev storkriget en realitet.
 
Hennes sista filmer 1939 blir “Landstormens lilla Lotta”, “Rena rama sanningen” och “Åh, en sån grabb”. Den 30 juni 1940 föds Ingegerd, en enorm händelse i Sickans liv. Hon hade aldrig någonsin upplevt en sådan lycka. Men samtidigt var hon djupt olycklig med sitt äktenskap, så då Svensk Filmindustri hörde av sig och sa att inspelningen av nästa film, “Gentleman att hyra”, skulle inledas mot slutet av sommaren kände hon en stor lättnad. Det där var hennes värld. Lilla Ingegärd fick följa med och på fasta tidpunkter skrek regissören Ragnar Arvedson “Tid för amning!” och så fick arbetet ligga nere en liten stund. Efter den filmen följde “I natt - eller aldrig” och “Landstormens lilla argbigga” 1941 och året därpå mötte hon biodirektören Åke Rapp och blev förälskad i honom. Det betydde slutet för hennes äktenskap med Gösta. Men processen dit tog över två år och det var en smärtsam och olycklig tid. Samtidigt gjorde hon en rad med mycket framgångsrika filmer, “Flickan i fönstret mittemot”,“Löjtnantshjärtan”, “Djurgårdsmässan”, “En flicka för mig” och “Gröna Hissen”.
 
Hyllad i Köpenhamn
 
1942 besökte hon det ockuperade Köpenhamn med revyn “Två man om en flicka” med Åke Söderblom och Lasse Dahlquist. Tusentals danskar mötte upp och gav dem, och särskilt Sickan, ett kungligt mottagande vid Köpenhamns huvudbangård. Deras samlade frustration exploderade på ett positivt sätt då Sickan, som blivit älskad i sina beredskapsfilmer, dök upp i levande livet. Det var ett stort ögonblick för dem och ett lika oväntat och oförglömligt sådant för henne. Senare åkte hon även till Finland för att träffa soldater som skadats under striderna med Sovjetunionen. Även här hemma gjorde hon sitt för att hålla moralen uppe hos de inryckta soldaterna som låg vid gränsen. Hennes leende betydde oerhört mycket för många under en svår tid.
 
Men då skilsmässan kom 1944 gick folk i taket. Det passade sig inte att lämna sin make. Folk tisslade och tasslade och hon mottog till och med hatbrev. “Det passar sig inte!” kunde det stå. Men tempot var högt och hon tror att det var det som höll henne uppe. Efter filmerna “Hans officiella fästmö” (1944) och “Flickorna i Småland” (1945) stod hon brud igen för andra gången. Fadern var besviken över skilsmässan och talade inte om det. Hon fick aldrig tala ut om någonting, och vad värre var, hon kände snart att även det här äktenskapet var dömt att misslyckas. Hon var inte lycklig. Åke var, liksom Gösta, en snäll man. Men det fanns ingen passion. Sickan grät för att hon hade gjort Gösta illa då hon lämnade honom, och hon grät för sig själv. Men den här gången ville hon försöka att hålla ihop äktenskapet för sin dotters skull. Hon ville att hon skulle få en hygglig uppväxt och hon ville inte utsätta henne för ännu ett uppbrott. Men Sickan satt ibland i sin bil med tårarna strömmande över kinderna. Hennes stora stöd under de här åren var familjens hembiträde, Margaretha, även kallad Maggan.
 
Storhetstiden
 
Under denna tid, som alltså var tämligen olycklig för privatpersonen Sickan, såg hennes publik bara hennes leende och talang i en rad filmer. Dessa kallades numera för Sickanfilmer i folkmun på grund av deras popularitet, och Sickan vann numera olika omröstningar i vecktidningar som till exempel  Fick Journalen. Under de 10 år som följde kunde hon ses i filmer som “Det glada kalaset” (1946), “Bröllopsnatten” (1947), “Pappa sökes” (1947), “Livet på Forsbyholm” (1948), “Jungfrun på Jungfrusund” (1949), “Skolka skolan” (1949), “Frökens första barn” (1950), “Min syster och jag” (1950), “Puck heter jag” (1951), “En fästman i taget” (1952), “Klackarna i taket” (1952), “Klasskamrater” (1952), “Kronans glada gossar” (1952), “Dans på rosor” (1954) och “Älskling på vågen” (1955). Efter skilsmässan från Åke spenderade Sickan mycket med tid med sin dotter, som ofta fick följa med då mamma jobbade. De semestrade tillsammans nere på kontinenten och lärde känna varandra väldigt bra. Sickan hade ingen man i sitt liv längre, men hon kände sig ganska lyckligt lottad ändå. Hennes karriär var på topp och hon var Sickan för hela svenska folket. Under den här perioden gjorde hon två filmer, “Sjunde himlen” (1956) och “Med glorian på sned” (1957). Så, i november 1957 mötte hon kärleken. Den med stort K.
 
Sölve Adamsson var direktör och skild sedan en tid tillbaka. Han hade varit förtjust i Sickan i många år och de hade träffats vid ett par tillfällen utan att hon visste om det förut. Men vid det senaste mötet, i en skidbacke i Åre på slutet av 40-talet, hade han sagt några ord till henne som hon i hastigheten nästan blev förolämpad av, men det korta mötet hade fastnat i hennes minne. Hon hade aldrig glömt honom. Men då var båda gifta, Sickan med Åke och Sölve på sitt håll. Men han hade ofta sett henne på hennes tidiga morgonpromenader i Stockholm och han hade sett nästan alla hennes filmer, trots att han egentligen gillade westernfilmer. Han var helt enkelt förtjust i henne. 1957 kom chansen, och de två tog den och släppte aldrig taget. Sölve hade lyckan att få en naturlig chans då han var på rätt plats vid rätt tillfälle och med rätt folk. Han lyckades erbjuda Sickan och Ingegerd lift till en tillställning som han visste att de skulle till. Då han väl dök upp, kraftigt försenad, öppnade en ilsken Sickan dörren och... där stod han. Mannen från Åre. Sedan babblade de på nervöst och båda glömde totalt bort taxin som stod och väntade utanför. Ingegerd var måttligt road men senare sa Sölve att taxinotan var den bästa investeringen han någonsin gjort.
 
Lyckan före allt
 
Vid 42 föll bitarna på rätt plats. Den 17 juli 1958 blev det bröllop och den här gången var allting perfekt. Så perfekt att Sickan valde att trappa ner på sitt jobb. Det var många som drog i henne men hon filmade bara sporadiskt. De sista filmerna av den gamla skolan blev “Du är mitt äventyr” (1958), “Fröken Chic” (1959) och “Himmel och pannkaka” (1959). Då hon åter dök upp igen var det som fröken Fanny i Ingmar Bergmans “Lustgården” (1961), då hon äntligen fick göra en roll som var mogen och hade ett större djup. Ingmar var djupt tagen i henne och försökte att locka henne till mer jobb, men hon valde familjelivet före karriären. Efter alla år så förstod Sickan att uppskatta det hon nu hade, och hon tänkte inte förlora det.
 
Sickan Carlsson lämnade filmen då hon inte behövde göra det. När man ser tillbaka på styrkan och kärleken i det beslutet så är det någonting mycket fint vi ser. Och man förstår att hon verkligen är speciell. Att hela hennes liv skulle kunna bli en fantastisk spelfilm. Ett halvt liv i sus och dus, med framgång och tårar, sedan ett liv till mer i det fördolda. Men hela tiden djupt älskad av folket. Och hennes mindre aktiva år var framgångsrika de med, inget tu tal om den saken.
 
Radio med Mumma och Tellemar
 
Efter guldåren sysslade hon med revyer, bland annat med Stig Järrel och Karl Gerhard, men även med radio tillsammans med Kar de Mumma. De hade ett populärt radioprogram som hette “Sickan och Kar de Mumma” i flera år. Mer radio följde då Hasse Tellemar lanserade “Schlagerfrågan”, där Sickan var gäst i gott sällskap med Gösta Bernhard, Sven Erik Vikström och Stig Holm. En tv-serie som hette “Niklassons” sändes 1965. Lennart Hyland såg till att hon var gäst i “Hylands Hörna” tre gånger, 1962 och två gånger 1966.
 
Efter Bergmanfilmen gjorde Sickan ett fåtal filmer till, “Anderssonskans Kalle” (1972), “Anderssonskans Kalle i busform” (1973), “Bröllopet” (1973), “Charlotte Löwensköld” (1979) och “Strul” (1982). Fler tv-serier är “Pappa och himlen” (1981), “Öbergs på Lillöga” (1983, med Stig Grybe) och “Kusiner i kubik” (1992, med Claes Malmberg och Ulf Larsson). Hon bjöds in till “Allsång på Skansen” 1991 och 1995 och mottogs med stor värme av publiken. Inte dåligt vid fyllda 80, då hon var där senast. Men det är lätt att glömma bort att Sickan blev folkkär även på radion tack vare de populära dängorna som hon sjöng in från sina filmer och från revyerna som hon turnérade med. Så sent som 2004 gav Naxos ut en samlingsskiva med 20 låtar från kriget, varav “Jag ska´ sjunga för dig” (som också är skivans titel) är den som är mest känd idag.
 
Eftermälet
 
Familjen flyttade till en lägenhet i Norra Mälarstrand med utsikt mot strömmen 1967, och Sickan, som hunnit fylla 91, bor kvar där än idag. Maken Sölve gick ur tiden 1987, de fick 30 år tillsammans. Sölve hade två söner, Tommy och Trolle, som följt med på resan. Sickans dotter har två döttrar, Elizabeth och Carolyn, och hon är numera stolt mormor till Nicola. Hon har tagit sig en morgonpromenad de dagar hon kunnat hela livet, och det har hon gjort tills för några år sedan då hon började bli ofärdig. Den 7 augusti 2005 visade TV2 en dokumentär om Sickan av Leif Furhammar, för att hylla hennes 90 år på jorden. I samma veva mottog hon även en Hedersguldbagge.
 
Det finns alldeles för få filmer på DVD med Sickan Carlsson (i skrivande stund finns bara “Pappa sökes” från 1947) och det är väl något av en skandal. En av hennes personliga favoriter  då hon tänker tillbaka är “Den sjunde himlen” från 1956 av Hasse Ekman. Hon tyckte att inspelningen, som tog plats på olika ställen i Europa och inte i någon studio, var så rolig.
 
En anonym beundrare uttryckte sig klockrent om Sickans glada skratt en gång i tiden, då han sa att det påminde om “glittret av småfisk, hoppande över en solbelyst vattenyta” och dennes visdomsord får avsluta den här artikeln.

Michael Eriksson (SLICE)

Publicerad: 2007-01-06



Fler artiklar knutna till