Europeisk blick på kulturen

Eurozine är både ett nätverk och en tidskrift i sig; en sajt där artiklar från Europas viktigaste kulturtidskrifter publiceras på flera språk. Nyligen blev svenska Fronesis medlem i nätverket, den femte svenskspråkiga i ordningen. Vi har länge velat göra en intervju med Eurozines chefredaktör, Carl Henrik Fredriksson, och efter en preliminärbokning på årets bokmässa, en stressig höst och en del funderingar kring vilka frågor vi skulle koncentrera oss på lyckades vi till slut samla ihop oss för ett telefonsamtal till Wien.

Eurozine har funnits sedan 1998, men historien går länge tillbaka än så, så vi börjar från början: Grunden till såväl nätverket som sajten är the European meeting of cultural journals, en konferens för europeiska kulturtidskrifter som har hållits sedan 1983. Det första mötet var ganska informellt; då deltog ett tiotal västeuropeiska tidskrifter och man diskuterade distributionsproblem och andra gemensamma frågor. Sedan fortsatte man att träffas en gång om året och i mitten på 90-talet hade det hela vuxit till att omfatta närmare 40 redaktioner från både öst och väst.

Eftersom det inte fanns någon organisation bakom hotade nätverket att falla sönder, och då föddes idén om att skapa ett centrum, en gemensam samlingspunkt på internet. Många var skeptiska till det nya mediet, men en liten kärna ville rädda nätverket och Carl Henrik Fredriksson, som deltog som representant för Ord&Bild, tillhörde den. Tillsammans med redaktörer från de österrikiska tidskrifterna Wespennest och Transit grundade han Eurozine, som fick sitt huvudkontor i Wien, mitt emellan öst och väst. Med Eurozine som bas gick så nätverket in i en ny fas och i dag omfattar det 62 tidskrifter från 33 länder. De svenskspråkiga tidskrifter som ingår är, förutom Ord&Bild och Fronesis, Arena, Glänta och Ny Tid.

Eurozine har alltså ingen relation till något officiellt EU-organ som många tror. Däremot drivs sajten till viss del med bidrag från EU, men även privata sponsorer, företag och stiftelser finns med bland finansiärerna. Och the European meeting of cultural journals hålls fortfarande varje år i olika europeiska städer.

Hur fungerar det, vilka tidskrifter bjuder ni in till mötet?

– Det hela är en ganska saftig apparat, bara resekostnaderna för inbjudna föredragshållare och hotell och middagar för alla inbjudna kostar mycket pengar, säger Carl Henrik Fredriksson. I år var vi över 100 deltagare i London och det är på gränsen till vad vår ekonomi tål. Som det ser ut i dag kan bara våra partnertidskrifter delta, plus det tjugotal tidskrifter som Eurozine samarbetar med men som av olika ekonomiska eller politiska skäl inte kan bli ordinarie medlemmar. Vi brukar också göra så att vi överrepresenterar från det land där konferensen hålls. I år var det alltså många brittiska tidskrifter med.

Hur väljer ni ut partnertidskrifterna?

– Många vill vara med i Eurozine, men vi har varken organisatoriska, praktiska eller finansiella möjligheter att ta in fler medlemmar. Vi har haft intagningsstopp tidigare, men nu har vi släppt in fem nya det senaste halvåret. Jag hoppas på fem nya nästa halvår också, men vi får se ...

Så du skulle egentligen vilja ha lite fler medlemmar?

– Jag skulle vilja ha med många, många fler!

Vi har också spekulerat i om det är så att ni helst tar in vänstertidskrifter ...?

– Iakttagelsen är inte falsk. Kulturtidskrifter är en relativt radikal genre; de flesta befinner sig per definition till vänster om mitten och det speglas förstås hos Eurozine. Men vi har ingen uttalad politisk hållning. Tyska Merkur finns med som partner, och den kan betraktas som en konservativ publikation. Och franska Esprit kan väl sägas vara katolsk-liberal. För att ta ett par exempel. Tidskrifter som befinner sig för långt ut på högerkanten kommer dock att ha svårt att ta sig in, men detsamma gäller för tidskrifter långt ut till vänster.

Bör partnertidskrifterna röra sig inom det europeiska fältet, ha blicken riktad utåt, eller kan även det provinsiella vara intressant för Eurozine?

– Det är en jättebra fråga. Ett problem är ju att det som skrivs för en europeisk, internationell, läsekrets ofta blir karaktärslöst, utan färg, anonymt. Det produceras massor av sådana förment "europeiska" texter och dem tycker jag man ska akta sig för. Samtidigt kan de extremt lokala referenserna ställa till problem, eftersom man måste förklara sammanhang, historia, litterära hänsyftningar, underförstådda överenskommelser ... Det blir en kompromissväg. Men vi försöker! Även om det i slutändan blir svårt att ge stort rum åt det verkligt provinisiella. Jag läser ofta och gärna Komma eller Provins i Sverige, men man stöter på en del praktiska problem om man vill introducera dem för folk i till exempel Turkiet.

Hur ser du på svenska kulturtidskrifter jämfört med övriga Europa?

– Det finns en väldig mängd kulturtidskrifter i Sverige som är bra; toppen är så otroligt bred med tidskrifter av mycket hög kvalitet. Jag skulle kunna tänka mig massor av svenska tidskrifter som Eurozinepartner: 00TAL, Lyrikvännen, Axess, Pequod, OEI, Site ... det finns minst tjugo stycken som skulle platsa. Men resurserna räcker inte till och dessutom kan vi inte överrepresentera ett land på det sättet.

Så Sverige är lite i särklass när det gäller kulturtidskrifter?

– Inte lite heller. Den bredden i toppen är helt unik. Och jag är alldeles säker på att det är effekterna av det statliga tidskriftsstödet som visar sig där. Systemet har fungerat – det kan det inte råda något som helst tvivel om, och just därför är det en skandal att man har tillåtit att tidskriftsstödet har urholkats på det sätt som har skett. Även stödet till infrastrukturen – tidskriftsverkstäderna till exempel – tror jag har varit väldigt betydelsefullt. Det finns inget som ens liknar det ute i Europa.

Och vad finns då i Europa som inte finns i Sverige?
 
– Tidskrifter med en tätare periodicitet, som London Review of Books, tyska Die Zeit, norska Morgenbladet, danska Weekendavisen. Jag har funderat mycket på varför den typen av publikationer inte finns i Sverige. Det kan bero på att dagstidningarnas kultursidor – i alla fall historiskt sett – har skött sin uppgift ganska bra. Men det är inte hela sanningen. Den publicistiska viljan saknas. Kanske blir det för dyrt.

Vilka är dina egna favorittidskrifter?

– Jag gör nästan inget annat än läser tidskrifter, även sådana som inte är Eurozinepartner. Förutom Ord&Bild, Arena, Glänta, Fronesis och Ny Tid läser jag gärna 00TAL, OEI, Lyrikvännen, Pequod och Site. Jag läser naturligtvis webbtidskrifter också; Alba har jag till exempel följt sedan starten. Och Salongen är ett kanonställe, som från sin tyska utsiktspunkt visar svenska läsare att det pågår en oerhört intressant estetisk diskussion också i länder som Ukraina eller Polen. Vad gäller ickesvenska tidskrifter så är österrikiska Transit en ständig följeslagare. Den ser tråkig ut men publicerar omvälvande analyser av Europas samtid. Jag lär mig väldigt mycket när jag läser den. Jag försöker prenumerera på så många tidskrifter som möjligt, för jag tänker som så, att om inte jag prenumererar, vem ska då göra det? Senast beställde jag en prenumeration på Kritiker – jag hoppas mycket på den, som ett komplement till OEI vad gäller estetik, litteratur och inte minst litteraturpolitik.

Till sist måste vi passa på att ta upp essäfrågan också – du verkade engagerad i ämnet när du talade med David Karlsson på bokmässan ...

– Ja, jag reagerade spontant: "Vad bra! Nu blir det diskussion!" Och jag tolkade juryns beslut som en markering, en provokation riktad mot tidskriftsredaktionerna, men också mot priset som sådant. Det är förstås en ära att vinna, men en prissumma på fem tusen ... Symboliskt sett är det inte särskilt lyckat. Det handlar ju om en genre som tar tid i anspråk. Fem tusen är vad en frilansjournalist får för en kort text i en dagstidning, och sådana skriver han eller hon massor av på en månad. Ett essäpris borde vara på åtminstone femtio tusen. Även om essäpriset är ett utmärkt initiativ tror jag att den löjligt låga prissumman faktiskt kan tolkas som en förolämpning.

Du tycker alltså att juryn gjorde rätt i att inte dela ut priset?

– Jag tycker att det var bra med en markering. Säkert kommer tio gånger så många att nominera till essäpriset nästa år, så oavsett vilka motiv juryn hade så kommer det att ge resultat. Men visst finns det texter att nominera och en jury borde förstås leta efter texter själv också. Karolina Ramqvists Den globala terapin var till exempel en lysande essä och självklart fanns det prisvärda texter även i år – det råder inget tvivel om det.

Så du är inte orolig för den svenska essän?

– Njä.

Njä?

– När Göran Rosenberg startade Moderna Tider hade han som policy att betala ut riktigt höga arvoden – de låg kring 15.000, tror jag, och texterna var inte jättelånga – och han fick riktigt bra skribenter och riktigt bra texter på det sättet.Tidskriften blev attraktiv att skriva i. Det skrivs bra essäer i Sverige, men man ska inte underskatta de materiella villkoren. Man ska inte underskatta vad som är på väg att hända, att tidskrifter som knappt har råd att betala hyran inte kan betala rimliga arvoden till sina skribenter – det är ett faktum som kommer att få betydelse på lång sikt. Därav mitt njä.

bilden: Carl Henrik Fredriksson på bokmässan i Göteborg med årets kulturtidskrift, Lyrikvännen

Publicerad: 2006-12-22


Läs mer om Eurozine i katalogen
Fler artiklar knutna till Eurozine
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK