Den globala terapin
Ur Arena nr 3/03 – denna text vann Sveriges essäfonds pris 2003
Tredje världen har förvandlats till en mental sopstation för rika. Karolina Ramqvist äcklas av den nykoloniala masskultur vi kallar turism och undrar varför alla blundar för sanningen: hela den fattiga världen är i dag en olycklig hora som gör allt du vill.
Så snart invånarna i Västeuropa har några dagar ledigt störtar de iväg till andra änden av världen, de flyger runt halva jordklotet, de beter sig bokstavligen som rymlingar från ett fängelse. Jag klandrar dem inte; jag står i begrepp att göra detsamma.
Det tredje kapitlet i Michel Houellebecqs omdebatterade roman
Plattform börjar på resebyrån Nouvelle Frontières kontor i Paris. Huvudpersonen Michel ska just bestämma sig för en rundresa ur sortimentet – en ”Dricka rom, dansa salsa” med 16 dagar i Kuba eller en ”Tropic Thai” med 15 dagar i Thailand:
”Mina drömmar är medelmåttiga. Liksom alla invånare i Västeuropa vill jag resa. Ja, det finns ju hinder, språkbarriärer, illa organiserade allmänna kommunikationer, risker för stöld och lurendrejeri; för att säga det rakt på sak: det jag egentligen vill är att idka turism. Man har de drömmar man har; och min dröm är att i all oändlighet gå från ’Passionsresor’, till ’Färgstarka ställen’ och ’Nöjesliv à la carte’ – för att ta respektive tema i Nouvelles Frontières tre kataloger.”
Man kan inte klandra västeuropéerna. De måste turista. Världsturistorganisationen WTO uppskattar att om tjugo år kommer turisterna att uppgå till 1,6 miljarder personer som spenderar mer än två biljoner dollar per år. Turismen är världens största industri och den mest lysande affärsidén i modern tid: den säljer drömmar och känslor och möjligheter för en person att för en tid vara vem och var han eller hon vill; att stiga in i bilden, i reklamen. Det som driver Houellebecqs turister är sex. Hans tes är att de sönderkonsumerande västerlänningarna inte längre kan finna glädje i sex – bara i
förförelsen. Som alla andra turister i tredje världen fascineras Michel av dess oförmåga och hopplöshet. På barerna i Patpong och Havanna ser han västerländska män och kvinnor som är lika patetiska som han själv och den marknadsekonomiska analysen ter sig glasklar för honom: de måste åka utomlands för att kunna älska, de måste köpa den ”oförstörda” sexualitet som är det enda de fattiga har kvar att sälja.
Plattform har upprört många, kanske för att det varje år faktiskt reser ett okänt antal män till öst- och sydliga länder för att köpa barn och kvinnor. Men vad boken visar är hur absurd turismen är över huvud taget. Hur den vidrige sexturisten är en tillgång för turismen eftersom allt annat framstår som socialt hållbart vid sidan av honom. Michel Houellebecqs turister betalar prostituerade för att få knulla. I verkligheten betalar vi flygbolag och researrangörer för att få en upplevelse som
kanske kommer att inkludera något sådant. Förutom en renodlad sexturism i mer eller mindre acceptabla former finns dels en allmän baktanke om ett sexuellt möte på resan och dels en idé om att en resa kan lappa ihop våra sexliv. Eller snarare att landet vi kommer till kan göra det med sin speciella atmosfär. Det sexuella hänger ihop med en massa andra känslor som turismen och länderna kan erbjuda: frihet, spänning, lycka, kontroll, lyx, skönhet. Upplevelseindustrin har blivit lösningen på den rika världens andefattigdom. Livet är aldrig lika kännbart som när man reser. Aldrig upplever man så mycket. Aldrig blir man så stor.
INGEN VILL SE IMPERIALISMEN
När
Plattform kom till Sverige beskrevs den som en ”omdebatterad” bok, och äntligen trodde man att vår mest absurda masskultur skulle börja ifrågasättas: detta att vi tar för givet att kunna resa på semester till de länder vi en gång exploaterat och stympat, och dessutom förväntar oss att bli välkomnade med öppna armar. Nu var det inte Jamaica Kincaid eller någon annan gammal kvinna från något fattigt litet land som talade, det var en vit medelålders man från Europa. Allt var med andra ord möjligt.
Men debatten om
Plattform handlade inte om
Plattform – utan om hur Houellebecq framställde kvinnor och araber. Eftersom nästan alla kritiker undvek att läsa texten som det den var – en uppgörelse med den privata imperialismen och en helt oromantisk historia där den tredje världen ställs mot den första – såg man en sorts okontrollerad chauvinism som ansågs ”avslöja” författaren. Med något enstaka undantag blundades för det internationella perspektiv som utgör romanens grundintrig och där
hela den fattiga världen är prostituerad, en olycklig men pragmatisk hora som gör allt du vill att hon ska göra. I P1:s
Bokfönstret satt tre litteraturkritiker och en kulturjournalist och diskuterade den i ett helt program utan att en enda gång nämna ordet ”turism”. Som om man skulle gå och se Lukas Moodyssons
Lilja 4-ever och efteråt vägra tala om trafficking.
Men förträngningen har sina förklaringar. Resande och semester har under de senaste fyrtio åren blivit en grundläggande rättighet i vår del av världen. Det är resan och/eller semestern som får hela den industriella ekvationen att gå ihop, det är målet man sätter upp för att klara arbetet och vardagen. Turismen har vuxit, tämligen oberörd av konjunktursvängningar, naturkatastrofer, statskupper, oroligheter och krig, och den manifesterar vår definitiva överhöghet: vi måste få rymma från våra fängelser lite då och då. Att andra ska få göra detsamma är inte lika givet. Tvärtom är själva förutsättningen för vår turism att andra länder är fängelser på riktigt. För att vi ska kunna resa som vi vill krävs att de som bor i länderna vi reser till stannar kvar. Att murarna runt Europa upprätthåller det system där de inte har något annat alternativ än att jobba i den servicesektor där hemma som är den arbetsmarknad turismen genererar. Vem skulle städa det hotellrum som du använt för din rekreation om hon inte var tvungen?
I globalismens tidevarv vill européerna så gärna vara världsmedborgare. Världen står till vårt förfogande, vi har tillgång till dess minsta skrymslen och där kan vi göra saker som vi aldrig skulle drömma om hemma. Som turister befinner vi oss i ett internationellt undantagstillstånd. Vi påverkas inte av de omständigheter som befolkningarna lever under. Liksom en gång storstaden, blir världen en plats där man kan förverkliga sig själv utan att behöva förändra det egna samhället.
Samma natt som jag skriver det här går dokumentärserien
Caribbean Uncovered –
Ocensurerat på svenska – i repris i TV4. Teamet filmar när en kvinna från en mindre stad i England sitter på sängen i det rum på
Hotel Hedonism i Montego Bay, Jamaica, som hon delar med sin make. Hon försöker bestämma sig för om hon ska ha en röd latextrosa med bh till eller en nätbody med string på sig på kvällens pyjamasparty. Pyjamaspartyt är en del i Hedonisms koncept, vilket alltså handlar om njutning och utsvävning, en Edens lustgård, heter det i reklamen. Man kan checka in som ensamstående, som par eller som partnerbytare. Där finns nudiststränder och pooler avsedda för olika akter, till exempel en oralsexpool. Man kan ha sex med tio personer på samma helg mitt framför ögonen på personalen och alla andra gäster. Om man inte är gäst men ändå vill ta del av the action kan man betala inträde för en dag. Hotellchefen säger på
Caribbean Uncovered att ord som ”vågat” och ”barnförbjudet” är underdrifter här:
”Du kommer att träffa gäster som du tycker om, och gäster som du inte tycker så mycket om”, förklarar han för en ung kille som söker jobb.
Kvinnan bestämmer sig till slut för en spindelnätsbody. Klär hon sig så hemma i England också? frågar reportern.
Nej, aldrig.
Berättaren:
Men i Jamaica är allt tillåtet...
Precis som under kolonialismen, den period som skapade länder som Jamaica genom att utrota ursprungsbefolkningarna och ersätta dem med afrikanska slavar, är de sydliga före detta kolonierna en dumpningsplats för sådant som aldrig skulle få plats inom ramarna för livet i Storbritannien. Den jamaicanska befolkningen – vars majoritet ser till exempel anal- och oralsex som enorma tabun – kan bara klaga genom att skriva insändare i tidningarna. Turismen är landets viktigaste inkomstkälla.
TURISTER ELLER AVFALL
Under 1990-talet började allt fler u-landsregeringar se turistnäringens betydelse för att skapa arbetstillfällen, skatteintäkter och ett inflöde av utländsk valuta. Att tillhandahålla en plats för i-landsbefolkningarnas fysiska och själsliga rekreation är, även om det i grunden handlar om samma sak, ett bättre alternativ än att till exempel slutförvara eller återanvända deras avfall. Kampen om turisterna har trappats upp. I teorin är turismen en positivt laddad väg, en strategi där landet visar upp sig som det vackraste, trevligaste och bästa. I praktiken blir det nästan alltid något annat. I praktiken blir turismen det som en gång för alla understryker att nord är rikt och syd är maktlöst och så ska det förbli.
–
When I grow up I want to become a tourist, sa Fatou, 12 år, när tidningen
Colors intervjuade honom i Gambia.
Dit kommer årligen omkring hundra tusen besökare, varav ungefär hälften är britter som reser charter. De flesta gambier är väl förtrogna med turistens privilegier och hennes behov. När jag läser om Gambia på internet hittar jag en e-postväxling där signaturen ”Jonna” undrar om det är ett bra ställe att åka till på sin bröllopsresa. Hon får två svar. Det första lyder:
Det finns härligare, klarare vatten på andra ställen (temp. va’ OK) och människorna vill bli lite för kamratliga ... man nedslås lite av fattigdomen. Naturen var karg trots sin grönska. Det var inte den frodiga, saftiga grönskan utan mer torra. Seychellerna är ett hett tips från mig. Korallrev, palmer, klart varmt vågigt vatten, mycket fräscha o vildväxande exotiska frukter.
Den korta informationen i det här e-postmeddelandet ringar in hela turismens grundläggande krav och fantasier. Världen är ett smörgåsbord där det bara är att välja och vraka. Jakten på det autentiska, som det ser ut i våra hjärnor, leder vägen. Under de senaste tio åren har den medelmåttiga drömmen om paradiset blivit verklig för betydligt fler än förut. Platser som tidigare inte existerade mer än som kryptiska namn på en karta och dåliga nyheter på teve har öppnat sig för besökare och om man sparar är det inte omöjligt för en vanlig familj att köpa en tvåveckorscharter till Thailand, Gambia, Azorerna eller Dominikanska Republiken.
Den här nya situationen är ett av de centrala problemen i Alexander Garlands roman
The Beach, inte för att hjälten Richard ser den som en fara för ekologiska eller sociala system, utan för att hans eget sökande efter den perfekta stranden givetvis försvåras av alla andras närvaro. Ett riktigt paradis är alltid tomt och ju fler som ger sig ut för att finna det desto längre måste man leta. När
The Beach skulle bli film fick produktionsteamet skövla och ändra om i vegetationen och flytta in palmer för att skapa sceneriet. Att den västerländska fantasin om den perfekta stranden är just en fantasi blev tydligt, liksom det befängda i idén om att dessa vackra platser är orörda och saknar invånare. Att stränderna bara finns till för den turist som modigt lämnar den vanliga massans inslagna fåra och kommer för att upptäcka dem.
KUBA SOM KONSERVATIV DRÖM
Forskaren Kevin Meethan skriver i sin bok
Tourism in Global Society om hur autenticiteten måste avslöjas och betraktas som något som skapas och återskapas i ett beroendeförhållande – lika mycket för att tjäna till att upprätthålla politiska eller ideologiska positioner som för att servera rätt stämning till turister. Ett exempel på resmål där turistens och den bofastas drömmar krockar är Kuba. Upplevelsen när resenären kommer till Havanna är fantastisk, som att komma till Paris och upptäcka att varje parisare verkligen har en baguette under armen och basker på huvudet. Alla förutfattade meningar infrias av miljön; gamla kläder, veteranbilar, nedslitna fasader, cigarrer och inte minst musiken och den mer eller mindre prostituerade ”flickan i Havanna”. Kuba är en kulturell kliché – ”dricka rom och dansa salsa” – och en känsla av déjà vu. Fattigdomen är för den utomstående betraktaren estetisk, ”värdig” och romantisk – det kan man se på allt från guideböcker till fotoreportage som görs om Kuba i Europa. Det som tillfredsställer fotografen och turisten är samma saker som betecknar befolkningens problem. Kulturkonservatismen som skapar det Kuba som till exempel svenskar älskar så är ett sätt för diktaturen att kuva opinionen. Om man lyckas stänga ute allt som påminner om att fyrtio år har förflutit sedan revolutionen förefaller det som att det fortfarande är 1959 och Batista just har störtats. Som om Che Guevara levde och Fidel Castro fortfarande var en hjälte.
I Jamaica har turismens komplicerade förhållande till autenticitet korrumperat en av de viktigaste nationella rörelserna, rastafarireligionen. Rasta var en av de ”äkta” jamaicanska företeelser som fascinerade när charterturismen tagit fart. Hotellen i de första turistorterna började betala fattiga rastas, rent-a-dreads, för att sällskapa gästerna eller hänga runt på området. Från att ha varit sedd som en politiskt viktig – eller farlig – rörelse förändrades bilden av rastafari till den grad att de flesta utlänningar och också många jamaicaner i dag ser rasta som en löjlig kliché. Om man sedan betänker att rastafarianism på 1970-talet sågs som en väg mot politisk ening och resning i Västindien, Centralamerika och Afrika verkar det kanske inte konstigt att det är turismen som tillintetgjort rasta. Man borde fundera på vilken religiös eller politisk rörelse som vi i dag förvandlar till en souvenir eller inredningsdetalj – och förstås vilka konsekvenser det kommer att få.
I förordet till William F Theobalds antologi
Global Tourism skriver Francesco Frangialli, ordförande i världsturistorganisationen WTO:
”Trycket på nationella och lokala regimer att snabbt utveckla sin potential att möta efterfrågan och få del av turismens fördelar gör det viktigare än någonsin att noga planera för och överväga utvecklingens inverkan på människor och miljö.” Man har tidigare inte riktigt tagit på allvar turismens förmåga att bryta upp och vända upp och ner på grundläggande strukturer i ett land och skapa enorma värdeförskjutningar. När ett land görs om för turism är det plötsligt inte längre den producerande marken i inlandet som betingar ett högt värde utan strandtomterna, som tidigare slumpades bort.
Pierre L. Pearce skriver i
Global Tourism att i tredje världen och i fattiga samhällen leder direktkontakt mellan turister och lokalbefolkning ofta till splittring, exploatering och sociala problem. Han nämner som exempel Seychellerna – som i reklamen kallats för ”kärleksöarna” på grund av sin traditionellt fria syn på sexualiteten och därefter sett en våldsamt stigande förekomst av könssjukdomar – och Thailand och Filippinerna där narkotika- och sexhandeln utvecklats för att möta efterfrågan från västerlänningar som tenderar att utöka sina drog- och sexköpsvanor när de besöker andra länder.
Akademikerna i
Global Tourism sätter, som många andra, sina förhoppningar till ekoturismen, en småskaligare turism som ska verka i samklang med miljön, se till att turisten lär sig något om landet hon besöker och att den ekonomiska förtjänsten kommer samhället till del. Med facit av turismexplosionen i hand finns ett stort behov av att hitta fram till en
god turism. I USA arbetar
Future Forests med att möta turistflygets inverkan på miljön med trädplantering. När man köpt en flygbiljett kan man uppge detaljerna för
Future Forests och få veta hur många träd som måste planteras för att kompensera för just den flygningen. Sedan betalar man dem för att plantera dem och ”neutralisera” koldioxidutsläppen. I Sverige finns
Den gode turisten, vars slogan skulle kunna tala för oss alla när vi klamrar oss fast vid fortsatt resande:
”Det handlar inte om att avstå – utan att göra saker på ett annat sätt.”
Så är det. Det handlar aldrig om att avstå. Även när vi vet vad det är frågan om och vad som står på spel måste vi fortsätta. Vi kan inte mista våra resor, rätten att få gå omkring och betrakta allt från sidan, att få uppleva allt utan att det är på riktigt. Det är turistens privilegium. Förutom att undantagstillståndet erbjuder oss att spräcka tabun som inte skulle kunna spräckas hemma ger det oss en otrolig, nästan övernaturlig blick som innebär att vi kan se det vackra i allting. Vanligtvis komplexa bilder av vår omvärld blir i turismen till klyschor. Förtryck blir spänning och misär blir skönhet. Framför våra ögon blir fattigdomen en kliché som lockar i lika stor utsträckning som stranden, djungeln eller baguetten under armen. Vi lämnar vårt skenande, förvirrade överkonsumtioiland blivit resmålet framför andra för i-världens stora medelklass beror på att man där inte märker någon ovilja eller ens påflugenhet mot turister. Svenskar som reser till Phuket eller Krabi beskriver invånarna där som
ödmjuka, vänliga och
värdiga. ”Det är inte ens jobbigt på marknaderna”, säger de. Det här beror förmodligen på att Thailand aldrig varit en europeisk koloni, att det inte finns något kolonialt perspektiv. Den helt svindlande tanken att ”först kom ni hit och plundrade – och nu kommer ni för att vila upp er” existerar inte.
Men i Gambia vill människor alltså bli lite för kamratliga. Det är alltid människorna som blir problemet när turisten kommer till tredje världen: en dålig stämning, en känsla av att något är fel, av skuld eller rädsla, av att aldrig få vara i fred, av att vara öppen måltavla för gliringar, tiggeri, våld eller stölder. Människorna ingår som sagt inte i bilden av semesterparadiset. I SVT:s
Packat och klart intervjuas Ingegerd och Ann som är i Gambia för sjuttonde respektive artonde gången. De sitter tillsammans i bikinis på stranden och berättar om killarna som hänger där:
– Det svider ibland, men då får man säga ifrån att man vill vara i fred. Efter några år känner de igen en så de går inte på oss utan på förstagångsresenärerna.
– Och dem känner de igen? frågar reportern.
– Ja, det där har de öga för: Det är helt otroligt men så är det.
Vidare berättar SVT:s reportage om en välkommen lösning på problemet: Wingresors Hotel Sunwing har blivit ”Fort Sunwing”, en enskild anläggning där alla som inte är gäster måste betala 210 kronor för att få komma in.
Relationen mellan besökare och invånare är en av turismforskningens viktigaste frågor. Killgängen som
Packat och klart berättar om finns i alla fattiga turistländer och är de som mest riskerar att falla offer för de nya sociala problem som turisterna skapar. De tillhör en generation som vuxit upp med turismen inpå knuten och spenderar sina dagar på stranden där de säljer tjänster eller väntar på någon som kan ta dem med sig hem. För att förhindra att de dras in i kriminalitet, prostitution och drogmissbruk har man i Gambia startat tidningen
Concern, som säljs av dem som hänger på stranden och avser att ingjuta stolthet i den unga befolkningen. Det första numret av
Concern innehöll en ”banbrytande intervju” med en av killarna.
Resebranschen inser förmodligen att om konflikterna mellan turister och invånare inte minskar kan det betyda slutet på turismen. För värdarna innebär den att servera, betjäna och underhålla. Det som ekoturismen eftersträvar – guidning och undervisning – är en mikroskopisk faktor och om målet är att minska semesteraspekten till förmån för kunskapsaspekten blir ekoturismen ett svårt projekt. Den kommer lite sent. I en före detta fiskeby i ett jamaicanskt landsbygdsområde där det bildats ett starkt råd för ekoturism, mördades för ett par år sedan en man som var ombud för en grupp fiskare och unga som protesterade mot uppförandet av en mur på deras strand, en mur som skulle skydda turisterna mot den kriminalitet de själva fört dit och som hindrade fiskarnas arbete. Man skar halsen av honom och satte huvudet på en pinne intill stranden. Att de som gjorde det fick betalt av hotellägarna är självklart för alla i kommunen. Det är också självklart att de inte kommer att åtalas.
Den kristne filosofen Augustinus kallade världen för en stor bok, ur vilken den som aldrig lämnade sitt hemland bara läste en enda sida. Fortfarande tror den privilegierade medelklassen att de reser för att skaffa sig kunskaper och att de på så sätt bidrar till turismens viktigaste positiva effekt, som sägs vara fred. John F Kennedy, Mahatma Gandhi och FN förklarade i början av sextiotalet att folkmassornas resor mellan länder och kontinenter var en revolution för förståelse och i Västeuropa har det givetvis fungerat så; efter lite resande blev det lätt för svenskarna att rösta ja till EU och börja önska sig det kontinentala, en gemensam valuta, en gemensam röst mot den övriga världen och helst av allt ett gemensamt väder och gemensam cafékultur. Men i ett större sammanhang förutsätter fredstanken att man inte ser ett kolonialt perspektiv och en skuldfråga. Den är också tecken på ett stort mått av självgodhet. Det är ju bara ett folk som reser, och om vi i begreppen förståelse och fred lägger någon form av ömsesidighet – hur skulle då turismen kunna leda dit?
Kunskapstanken är också mycket överdriven. När svenska forskare intervjuar unga travellers som spenderat långa perioder i Asien och Indien säger de i nio fall av tio: ”Jag lärde mig så mycket om mig själv.” Landet man befinner sig i är en backdrop – vald för att där är billigt, varmt och spännande – och den verkliga resan sker inombords. Enligt Pierre L. Pearce i
Global Tourism finns det två sätt att se på hur erfarenheten påverkar turisterna. Å ena sidan sägs resandet alltså bygga tolerans och förståelse för ”det andra”. Å andra sidan är det som Aldous Huxley uttrycker det i sin
Along the Road: Notes and Essays of a Tourist 1925:
”Vi reser inte för att vi skall kunna vidga och berika vårt medvetande, utan för att vi på ett behagligt sätt skall kunna glömma att det existerar.” För att vara lyckad ska turistens tillvaro vara fri från existentiella bekymmer. Det är, som i frågan om Gambia, ”nedslående” att se fattigdomen i det andra landet, men eftersom man är på semester – och eftersom fattigdomen är själva förutsättningen för semestern – är det inget man kan fördjupa sig i.
Saken är att någon gång måste det ta stopp, såvida inte ekoturismen segrar över semesterturismen och gör det möjligt för fler att resa och såvida det inte blir lättare att få visum till Schengenländerna i Europa. För att turismen ska kunna bli större – omfatta fler människor – krävs att världen förändras, men om världen förändras kommer turismen att bli omöjlig på många håll. Om man får möjlighet kommer man att välja att arbeta på en skola eller ett sjukhus i stället för på ett hotell, speciellt i de forna kolonialländerna.
Ett brett ifrågasättande av neokolonialismen kommer att starta i turismen. De unga männen på stränderna i länder som på sextiotalet gjorde uppror och blev ”självständiga” är både ett hot mot turismen, eftersom turisterna ogillar dem, och mot samhället, eftersom de provocerar dem som ser sig själva som hederliga arbetare. Turismen har förvandlat miljontals unga män till slackers. De ser aldrig sina besökare göra något annat än att ligga på stranden eller driva omkring och undrar följaktligen: varför ska jag jobba när de inte gör det? Och varför ska jag jobba med något som är mycket mer slitsamt och inte ens tjäna en tusendel av vad de gör? Naturligtvis är det då bättre att råna någon; någon som sedan åker hem till sitt eget land och ”inte gillar” det hon var i. Fastän situationen nu är sådan att hon i själva verket kanske borde vara tacksam att inte hotellet sprängts i luften.
TURISMENS ORÄTTVISOR
Västeuropéerna blir allt mer uttråkade och allt mer fåfänga, vi måste äta mer och mer psykofarmaka och resa allt längre bort och det är förmodligen sant som Michel Houellebecq skriver i
Plattform att vi inte längre är intresserade av sex utan av förförelse. Vi vill ha det oförstörda. Vårt resande blir en hetsjakt, ett letande och skövlande för att hitta fram till platser som Khao Lak i Thailand, som Icas tidning
Buffé tipsar om som
”äkta Thailand, fast på chartervis” och lovprisar eftersom lokalbefolkningen där
”ännu inte blivit trötta på turister”. De platserna blir färre och färre.
I u-landsturismen möts skriande frågor om resursfördelning på ett mycket konkret plan. Varför får du lämna ditt land men inte jag, trots att mitt land är farligt att vistas i för mig? Varför har du rätt att älska det som är dåligt här, att äga ett sådant överflöd att du kan kalla andras nöd för rikedom?
Det är sådant turisterna sysslar med. ”Det är så fattigt därnere...” säger vi, men låter oss förstå att fattigdomen inte spelar så stor roll. Fysiskt kommer vi närmare resten av jordens befolkning men inte mentalt. Exotismen är turismens moder och den gör det möjligt för oss att stå mitt i de allvarligaste brott mot mänskligheten, och ändå inte bli berörda.
I
Plattform leder turismen snarare till krig än till fred. Bara namnet på resebyrån i boken – och i verkligheten –
Nouvelles Frontières, bär tung symbolik.
Nya gränser. När vi förvandlar oss själva till vagabonder flyttar vi fram våra gränser. Vi tänker att vi utvidgar vårt medvetande men med tanke på hur lite vårt resande uppenbarligen påverkar oss intellektuellt – och politiskt – kan man sluta sig till att det handlar om en privat imperialism och enfaldig, fysisk expansion. För det är ju så att om en människa reste till Kapstaden för att lära sig något om Sydafrika och lyckades med det skulle hon inte kunna leva vidare som vanligt när hon kom tillbaka till Sverige. Ingen skulle understå sig att som svenska Sida hävda att turismen – eller positionen som skatteparadis – är ”enda chansen” för enskilda utvecklingsländer. Man skulle heller inte godta ett europeiskt Schengenfort eller att det reproducerade sig i världen i form av reseföretagens fort och borgar.
Det har blivit populärt att ifrågasätta allinclusives och resorts. Turismen är en ständigt föränderlig arena och på samma sätt som man föraktat den stora grupp som inte har brytt sig ett dugg om autenticitet, amerikanarna som vill ha ketchup till allt och svenskarna som beställer köttbullar med lingonsylt på Kreta, börjar man nu att förakta dem som låter sig bussas till en inhägnad anläggning på stranden där allt de kan tänkas behöva finns tillgängligt för dem. All inclusive-turisten är nästan lika arketypisk och lätt att ogilla som sexturisten. Men om vi var i närheten av en socialt hållbar turism, om myten om resan som en bildning och inte en flykt var det allra minsta sann, så skulle vi se att den goda turismen inte kan existera förrän alla har möjlighet att bli turister.
Karolina Ramqvist
Karolina Ramqvist är frilansjournalist och författare. Hennes senaste bok heter More Fire (Modernista).
Publicerad: 2003-10-03
Köp Magasinet Arena
Läs mer om Magasinet Arena i katalogen
Fler artiklar knutna till Magasinet Arena
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
