En kameleontisk och föränderlig genre

Hur står det egentligen till med den svenska essän? Den frågan fick vi lust att utreda efter att årets essäprisjury inte lyckades finna någon tillräckligt bra text. Vi började med att intervjua Magnus Haglund i juryn och sedan ställde vi några frågor till Cecilia Verdinelli-Peralta på Ord&Bild. 

En annan som har åsikter om genren är Stefan Jonsson, kritiker på Dagens Nyheters kulturredaktion och författare till bland annat De andra och  Världen i vitögat – tre essäer om västerländsk kultur. Vi ringde upp honom och bad honom ge sin syn på saken. 

Hur skulle du vilja definiera en essä?  

– Det intressanta med en essä är att den håller sig till det faktiska, det som kan påvisas som pålitiligt och existerande – till skillnad från till exempel en roman – men att den ändå delar den fiktiva prosatextens gestaltning, röst och berättelse, eller montage av berättelser. En essä upptäcker nya sidor av det verkliga; den skulle kunna definieras som en roman som inte hittar på. 

Stefan Jonsson menar att den goda essän till sin natur är ideologikritisk, med ett gammalt ord; nu säger man i stället att den är en berättarform som undergräver andra dominerande berättarformer, att den monterar om världsbilden och slår upp ett nytt fönster genom att kritisera eller undergräva den befintliga. 

Men han menar också att det finns en annan definition, en där det helt enkelt handlar om en uppsats eller längre artikel. 

– Definitionen är omstridd och oklar och ser olika ut i olika sammanhang. Dessutom skiftar den beroende på vilka publiceringskanaler som står till buds. Och här är det förlag och tidskrifter som styr – vad de frågar efter och vad de har möjlighet att publicera. Vi har att göra med en kameleontisk och föränderlig genre som förvandlas beroende på hur författaren anpassar sig efter möjligheterna till publicering. Essän har ju också förändrats genom historien, från Montaigne och framåt, precis som lyriken och den berättande prosan har förändrats.  

Stefan Jonsson säger att han grubblar mycket på definitionsfrågan när det gäller de texter han själv skriver i sina böcker; han tycker att de ligger och flyter någonstans mellan journalistik, kulturteori och detektivarbete. Han håller i princip med Magnus Haglund om att man bör hålla fast vid en sträng definition av essän och menar att man också kan ringa in en essä genom att tala om vad den inte är: roman, uppsats, reportage, debattartikel etc. 

Tyckte du juryn gjorde rätt i att inte dela ut priset?  

– Jag har ju inte sett urvalet som juryn hade att ta ställning till, men när det gäller ett sådant här pris kanske det är bättre att ha en bred och tolerant definition av vad som är en essä. Man bör väl dela ut ett pris om man har en tävling. 

Svenska kulturtidskrifter som Stefan Jonsson gillar är exempelvis Glänta, Ord&Bild, Arena, OEI, Bang och SITE. Han läser också gärna den tyska tidskriften Lettre International. 

– Den publicerar aktuella och angelägna essäer i en tradition som går mot det reportagemässiga och där brännande ämnen behandlas. I den anglosaxiska världen och med utlöpare i Sverige finns också en annan stark tradition: här ska essäer gärna behandla tidlöst litterära eller etiska spörsmål. Men visst har vi flera riktigt bra essäister i Sverige som var och en funnit sin egen form: Sven Lindqvist, Anders Ehnmark, Jan Myrdal, Nina Burton, Madeleine Gustafsson, Ingmar Karlsson och Ronny Ambjörnsson för att bara nämna några – det råder ingen brist på god essälitteratur, men det som hamnar i tidskrifterna är ofta kapitel som sedan kommer att ingå i böcker, delar av det pågående arbetet. Det är få som har tid och råd att sätta sig ned och skriva denna typ av krävande text enbart för en kulturtidskrift.  

Publicerad: 2006-11-30