Höj ribban!

Ända sedan det blev känt att årets essäpris inte skulle delas ut över huvud taget har vi undrat vad som egentligen låg bakom juryns beslut. Det har spekulerats i om det var frågan om ett taktiskt utspel eller om tanken var att provocera fram fler nomineringar.

Därför ringde vi upp en av de tre jurymedlemmarna, kulturskribenten Magnus Haglund, som just nu arbetar på en egen bok med titeln "Lyssnare – en essä om ljudkonst", och det visade sig att han faktiskt tycker att svenska kulturtidskrifter borde skärpa till sig på essäfronten.

– Juryns beslut var tänkt som en markering, säger han. Det här är en principiell fråga. Essän är en väldigt, väldigt viktig uttrycksform – där kan den litterära förnyelsen äga rum, men det återspeglas inte alls i de tidskrifter vi har.

Han berättar att det kom in många tidskriftsex till juryn, men endast ett 20-tal nomineringar, och att man inte kunde enas kring någon av texterna.

– Det är bekymmersamt att inte den här uttrycksformen har högre status, säger han. Essän är underpriviligierad och det har delvis med pengar att göra. En kvalificerad essä kanske kräver en månads arbete, vilket skulle motsvara ett arvode på 40.000 kronor. En kulturtidskrift kan på sin höjd betala en tiondel av den summan.

Men ekonomin är sekundär när det gäller bristen på bra essäer i tidskrifterna, menar Magnus Haglund. För att närma sig essän måste man tänka essäistiskt - och tidskrifterna borde kunna göra det mycket mer. Det handlar om att kombinera olika uttryckssätt, om att bryta upp gränsen mellan det journalistiska och det akademiska. Som den tyske filosofen, litteraturvetaren och konstkritikern Walter Benjamin gjorde, till exempel; han blev tvungen till det för att försörja sig.

– Han var en essäistisk person, och hans essäer är fortfarande viktiga eftersom de ifrågasätter verklighetens former.

Fler förebilder inom genren är W. G. Sebald och Iain Sinclair. Magnus Haglund framhåller också skolan kring de amerikanska tidskrifterna The Believer och McSweeney's.

– Där finns ett nytt slags essäskrivande, där det handlar om att sätta något på spel; ett risktagande, ett konstnärligt äventyr. Många av nomineringarna till årets essäpris var inte essäer utan debattartiklar. De prövar inte verklighetens former utan förhåller sig reproducerande till den.

Magnus Haglund menar också att den klassiska essän hör ihop med en borgerlig bildningstradition och att kulturklimatet i dag ser annorlunda ut. Vad betyder nedläggningen av Artes för essän, till exempel?

– Men det är ändå viktigt att fortsätta kämpa i motvind, säger han. Det är mitt och juryns budskap till tidskrifterna: Kom igen! Höj ribban! Publicera fler kvalificerade essäer!

Publicerad: 2006-10-24