Oj, vad den tån var öm…

Svar till David Karlsson.

Det hade varit klädsamt om David Karlsson, i sin position som ordförande för referensgruppen, skulle ha levt upp till sina egna förmaningar när han bemöter min kritik av stödformen och den jävstyngda referensgruppen. Han skulle kunna gått in i sak och svarat, eller rent av korrigerat mig, om jag nu inte har belägg för min kritik. Istället påstår han att mina argument tryter, varmed jag påstås höja rösten, och så personifierar han mig med »kampanj«, »retoriken«, »nyliberal«, »populistisk«, »personangrepp«, »arg«, »debattunderhållning« etcetera. Det berättigade i denna bild av mig och min kritik lämnar jag helt och hållet åt läsaren att avgöra.

Det är trist att David Karlsson inte presterar bättre. Inte för min personliga skull utan för de som läser och följer denna debatt. Det är också trist eftersom David återkommande säger sig önska diskussion och debatt. Ja, jag (och andra) har försökt, om än utifrån annan utgångspunkt och annat synsätt än vad David har. Men inte ens som ordförande för en referensgrupp kan man styra en diskussions färd och vågor. Kanske är det problemet, att jag har avvikit från en rådande ordning och stött mig med den uppfattning h-a-n har hävdat offentligt under mer än t-i-o år. Jag börjar starkt att tro det eftersom han tillskriver mig att jag »förhånar de tidskrifter som är beroende av statligt stöd samtidigt som han är arg för att han själv får för lite.« Visa mig, David, en enda stavelse där jag sagt att tidskriften Komma får för lite bidrag. Ge mig ett enda bevis på att diskussionen handlar om det. Gör det, eller ät upp dina egna ord »När argumenten tryter, höj rösten!«

Jag vidhåller att stödformen, som inte genomgått några egentliga förändringar på fyrtio år, måste uppdateras och hamna rätt i tiden. Dessutom vidhåller jag behovet av tydligare regler för jävsfrågor. Det är av stor vikt att ordföranden för referensgruppen, liksom dess övriga ledamöter, i största möjliga mån måste stå fritt gentemot kulturtidskrifter. Är jag verkligen den ende som ser problem i att referensgruppens ordförande är föredetta redaktör för den tidskrift som i tid och kronor räknat är den största bidragsmottagaren? Är jag verkligen den ende som ser problem i att en ledamot är redaktionsmedlem för en av de tidskrifter som också tillhör de största bidragsmottagarna? Ska jag, och de som delar denna kritik, nöja oss med att Kultursverige är litet och att ni växelvis går ut i korridoren när beslut tas? Kanske får vi finna oss i att detta är vad som menas med »strikta regler för jäv« eftersom ni inte ens ser eller reflekterar över problemet. Vad som än är fallet tycks jag åtminstone ha trampat på en öm tå.

Till sist några konkreta förslag som kan vitalisera och bidra till en mera samtidsrelaterad stödform:
· Tidsbegränsa bidragen. Ett tidsbegränsat bidrag – på låt oss säga tio, femton år – skapar både trygghet samtidigt som det bidrar till rörlighet och förnyelse inom stödformen.
· Hårdare krav på utgivningsförpliktelser, d v s har man sökt för sex nummer och bara klarar av fyra bör det kunna avläsas i kommande bidragsfördelning.
· Tydligare krav vad gäller jäv. Ett grundkrav måste, trots allt, vara att redaktionsmedlemmar inte kan delta i referensgruppen. Varför inte, till exempel, ragga personer till gruppen bland föredetta redaktörer för nedlagda tidskrifter?
· En annan idé vore att införa ett grundbidrag som sedan kan byggas på med differentierade nivåer. Det kan visserligen medföra att något färre tidskrifter ges möjlighet till stöd, samtidigt som man slipper potter i nivå med »frimärkspengar«.
Och kanske viktigast av allt: Ta till vara på att en diskussion nu satts igång. Oavsett åsiktsskillnader är det bra med diskussion och debatt, då lär säkert ännu fler idéer och förslag dyka upp. Kanske rent av att David Karlsson sitter och ruvar på några förslag? Vem vet?

I övrigt hänvisar jag till dessa artiklar:
Grädde till några få, smulor till resten
Vitalisera tidskriftsstödet – fyra konkreta förslag
Starta ny tidskrift?

Peo Rask

Publicerad: 2006-04-05