Starta ny tidskrift?

Läs först det här!

Ur Komma nr 3/05


Säg att du vill starta en tidskrift och skiter i 1970-talet, den synen på tidskrifter, prototypen för en kulturtidskrift, kulturrådet, referensgruppen – javisst går det. Nya tidskrifter startas ju. Fast bäst vore om du hade varit med redan då DÅ det begav sig – om så hade varit fallet skulle din tidskrift varit inne i rullorna och i decennier kunnat ta emot statligt stöd. För gammal är äldst och belönas därefter. Men den här historien börjar i Luleå och med vikten av trappkänning ...

När jag i mitten av 1980-talet flyttade till Luleå blev jag varse begreppet trappkänning. Var man befann sig i kön till Stadspuben gjorde stor skillnad då kvicksilvret pekade på tjugo, tjugofem minusgrader. Ju närmare trappen man kom, desto starkare blev känslan av tillträde. Hade man trappkänning var det bara en tidsfråga innan man fick ta del av pubvärmen. Och var man inne, så var man inne. Principen är ungefär likadan med det statliga stödet för kulturtidskrifter. Är man inne i systemets rullor så är man inne. År ut och år in, verkar det som.

År 1966 infördes ett statligt stöd till kulturtidskrifter. På den tiden fördelades bidragen av utbildningsdepartementet. Från juni 1971 sköttes den sysslan av Tidskriftsnämnden som var verksam till 1974 då Statens kulturråd inrättades. Av bekvämlighetsskäl sker min granskning från bidragsåret 1971/72 till 2005.

Från bidragsåret 1971/72 har följande tidskrifter erhållit bidrag under samtliga år: Ariel (fd Studiekamraten), Häften för kritiska studier, Lyrikvännen, Ord & Bild, Orkesterjournalen, Paletten och Pockettidningen R.

Film International (fd Filmhäftet), grundad 1973, har haft bidrag samtliga år sedan bidragsåret 1974/75. Jury, grundad 1972, sedan 1974/75. Teatertidningen, grundad 1977, sedan 1978/79. Opera (fd Musikdramatik), grundad 1979, sedan 1979/80. Och i rättvisans namn ska jag uppge att Provins, som jag arbetade med under åren 2002–2004, har haft bidrag i samtliga år sedan 1983/84. Listan kan göras längre.

För bidragsåret 1971/72 utgjordes bidragstoppen av BLM, Form, Fönstret, Pockettidningen R, Ord & Bild och Paletten. De fick vardera 50.000 kr i grundbidrag. Ord & Bild och Paletten har sedan slagit följe i bidragstoppen. Vid sidan av produktionsstödet (tidigare grundbidrag) har det under åren funnits andra stöd, till exempel stödköp, projektbidrag, utvecklingsbidrag etc. Även här har långkörarna hämtat hem mest. Säg ett bidrag inom tidskriftsområdet och Ord & Bild har haft det. Tidskriften har till och med lyckas få lagerstöd från Statens kulturråd. Bara lagerstödet motsvarade vad 28 tidskrifter fick vardera i produktionsstöd. Vissa tidskrifter har också lyckats få utökad tilldelning av produktionsstödet genom att utvecklingsstöd fördelats som ”extra produktionsstöd”.

I november 1979 skrev tidskrifterna Häften för kritiska studier, Kommentar, KRIS och Ord & Bild ett gemensamt brev till kulturrådet ”angående viktiga principer för fördelning av statligt tidskriftsstöd”. De tyckte det var viktigt att upprätthålla distinktionen mellan organisationstidskrifter och fria kulturtidskrifter. ”Vi är dessutom mer beroende av detta statliga stöd än många andra just eftersom vi inte har någon organisation bakom ryggen och eftersom vi inte har tillgång till någon annan statlig stödform.” Brevet gav resultat. Organisationstidskrifterna fick sina bidrag minskade till förmån för de ”fria” kulturtidskrifterna.

Nu, tjugofem år senare, vore ett nytt brev på sin plats och det skulle kunna ha lydelsen ”De tidskrifter som startats de senaste fem, tio åren, eller som är i färd att startas, är mer beroende av statligt stöd än de som haft stöd i 35, 40 år. Men vi förstår problemet. Det är alltid svårare att dra in stöd än att neka nya tidskrifter bidrag. Till det förstnämnda krävs mod, politisk vilja och en kulturpolitik. Till det senare räcker det att göra som tidigare år, tidigare år, tidigare år ...”

De tidskrifter som var med när tidskriftsstödet infördes har i praktiken kunnat ”abonnera” på stöd. Samhället har under samma period förändrats. Uttryck och trender har skiftat. Men icke statens syn på tidskrifter. Den vilar tryggt på en grundkärna av tidskrifter, långkörarna. Att det sedan – under åren, decennierna – har startats otaliga nya tidskrifter är underordnat att gammal är äldst och ska ha mest.

Men vänta nu! Har inte listan med ovan nämnda tidskrifter sin enkla förklaring, nämligen att just dessa tidskrifter är Sveriges bästa kulturtidskrifter? I trettiofem års tid har de tillhört elitdivisionen. Ingenting att snacka om. Eller skulle möjligen listan också kunna läsas som att dessa, eller i alla fall vissa av dem, är tidskriftsstödets proppar. I andra delar av samhället förs diskussioner om tidsbegränsningar av olika slag, till exempel för politiska och fackliga uppdrag. Sådana propplösare finns inte i tidskriftsvärlden. Jo, för referensgruppen. I den får man bara sitta i sex år. Däremot tycks tidskrifter ges institutionella drag och kunna ”abonnera” på produktionsstöd. År ut och år in.

Långkörarna, eller åtminstone vissa av dem, verkar vara prototypen för vad en kulturtidskrift är. Det är för mig mer skrämmande än själva ”abonnemanget” på bidrag. Inte konstigt att en tidskrift som Orkesterjournalen (grundad under andra världskriget) har haft det betydligt enklare att hämta hem stöd än de musiktidskrifter som startats under 1990-talet eller senare. Och är någon förvånad om de nyare musiktidskrifterna inte blev så långlivade (eller betraktades som för ”kommersiella”) – till skillnad från Orkesterjournalen?

År 1998 tilldelades Orkesterjournalen 850.000 kr (200.000 kr i produktionsstöd och 650.000 kr i utvecklingstöd). Det är mer än alla musiktidskrifter som startats under 1990-talet fått. Tillsammans. För dig, som i likhet med mig, gillar allt ifrån hiphop, Amadou & Mariam till Mattias Alkberg BD – köp Orkesterjournalen! Eller? Har vi andra val? Det har inte Kulturrådet och dess referensgrupp. Slå mig nu inte på fingrarna och anklaga mig för att vilja strypa bidraget till Orkesterjournalen. Jag vill med detta exempel bara visa att det har sina uppenbara fördelar med att vara tidigt inne i systemet. Det passar hand i handske för de tidskrifter som fanns eller startades tidigt 1970-tal. De tidskrifter som kommit in i rullorna har stannat där. Och har någon av dem hamnat utanför på grund av problem med utgivning eller uppvisat överskott har de i regel återfått sin position vid senare bidragsansökan. Allt medan nykomlingar granskas med lupp.

Systemet med statligt stöd till kulturtidskrifter är enkelt, byggt som en trappa. För bidragsåret 1971/72 fanns fem trappavsatser. Med tiden har beloppen höjts, men trappavsatserna har bestått. Och det märkliga: De tidskrifter som hamnat på översta trappsteget har fått vara kvar där, trots att stödet är ett förlustbidrag. Annat är det med nya tidskrifter. De når första steget och i bästa fall 25.000–50.000 kronor. Från det första steget kan man sedan avancera, skulle man kunna tro. Men så enkelt är det inte. Det finns nämligen inte hur mycket stålar som helst. Det begriper alla. Och så finns trappan. Den har sina reglar. Sina informella värden. Sin referensgrupp. Och ska man vara elak kan man säga att mängden tidskrifter som hamnat på de lägsta trappavsatserna är bra att ha då man behöver prata om mångfald och bredd. De ger kvantitet och döljer därmed i viss mening gullandet med långkörarna.

Ord & Bild och Paletten är de tidskrifter som får mest i produktionsstöd. För år 2005 fick Ord & Bild och Paletten vardera 550.000 kr. Samma sak för åren 2004, 2003, 2002, 2001 och 2000. Med tanke på att produktionsstödet är ett förlustbidrag uppvisar den från år till år upprepade nivån av förlust/bidrag en imponerande precision. I referensgruppen sitter en så kallad tidskriftsexpertis. En i gruppen heter David Karlsson. Han är ordförande i referensgruppen och har under åren 1995 till 1998 varit redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Ord & Bild.

Från år 2000 har David Karlsson suttit i referengruppen, dvs under samma period som Ord & Bild varit den tidskrift som hämtat hem mest bidrag. Jäv? Nja, tja, nej, eller? I protokollen står att läsa: ”På grund av jäv har följande person inte deltagit i handläggningen av nedan angiven ansökan: Ord & Bild – David Karlsson.” Formuleringen låter sig enkelt kopieras. År ut och år in. Referensgruppen är bara referensgrupp. Beslut tas av styrelsen för kulturrådet som i sin ärendebeskrivning flitigt stödjer sig på referensgruppen: ”Vidare bedömer referensgruppen ...”, ”Referensgruppen intar en försiktig hållning ...” ”Referensgruppen har föreslagit ...”. Jag undrar hur många gånger kulturrådets styrelse gått emot eller ändrat i referensgruppens förslag.

Faktum är att det nuvarande systemet kan liknas vid en cementblandare. Kul om man är på insidan och så länge den rör på sig. Problemet är bara att blandaren knappt rör sig och att innehållet i den liksom upplägget och hanteringen av produktionsstödet har stelnat. Och i det sammanhanget blir referensgruppens funktion inte mycket mer än att vara grindvakt. Nya i klubben eller höjt bidrag sker i regel om någon långkörare funnit tidskriftskyrkogården. Ja, jag vet. Undantag finns. De exemplen är uppfriskande till skillnad från vad min genomgång av trettiofem års beviljade bidrag visar.

Nu är jag visserligen anhängare av att kvalitativa tidskrifter ges ordentliga bidrag. Problemet är bara att måttstocken till stor del utgår från tidskriftsvärldens långkörare och ett otidsenligt bidragssystem. Hanteringen av systemet uppvisar också en brist genom att ”Målet med produktionsstödet är att främja en bred utgivning av kulturtidskrifter som tillsammans företräder ett mångsidigt utbud av åsikter och ämnen.” Om mångfalden verkligen stod i centrum tror jag inte den tjänas bäst genom att de som var först in i systemet bärs fram av trettio-fyrtioåriga garantipenningar. Sedan förväntas vi alla att delta i sorgekören då någon av långkörarna går i graven. Låt dem vila i frid, minns deras värdefulla insatser under de årgångar de glimrade och gläds sedan åt att andra tar vid och startar nya tidskrifter.

Artes, BLM, Allt om Böcker ... Förlåt, om jag inte gråter. För mig är det inte svårare än att var sak har sin tid. Man är med en viss tid och sedan är man inte med längre. Som livet ungefär. Det går vidare. Nya tidskrifter startas. Nya röster vill formulera sig. Höras. Komma till uttryck. Finna en läsekrets. Bidra till en mångfald utifrån samtida förhållanden. Och definitivt inte ses som komplement till några prototyper.

PS, Public Service, Livraison, Litkes, jmm, Fantasin, Intro, NAÏVE – A LOVE STORY, Quote och Komma är några tidskrifter som startats under 2005. På vilket trappavsnitt ska de placeras, om någon av dem söker produktionsstöd? 25.000–50.000 kronors-trappan? Men det är inte säkert att någon av dem får en enda spänn. Referensgruppen måste ju hålla nya tidskrifter stången för att de gamla stötarna ska försäkras en fortsatt tillvaro i bidragstoppen. Eller? Det verkar för övrigt som om referensgruppen inte verkar ta notis om att det paradigmskifte som ägde rum i början på 1980-talet varken var det enda eller det sista.

Sedan 1990 har produktionsstödet till kulturtidskrifter i det närmaste varit oförändrat. Stödet borde höjas, ja. Staten borde göra mer. Höja bidraget. Jag menar inte att 550.000 kr till Ord & Bild eller Paletten är för mycket. De är säkert värda mer. Eller också har de haft sin tid på sig att söka andra vägar till finansiering. Det beror på hur man ser det.

Samtidigt som vi verkar för ökat stöd till kulturtidskrifter går det att reformera systemet inifrån genom att till exempel tidsbegränsa produktionsstödet. Hur många år ska en kulturtidskrift kunna ”abonnera” på statligt produktionsstöd? En tidsbegränsning av bidraget skulle ge en tydlig signal om att eftersträva en självfinansiering av sin verksamhet. Ett tidsbegränsat bidrag skulle också röra om i cementblandaren och ge nya tidskrifter bättre möjligheter att slå sig in på mark-naden. Det skulle ge nya tidskrifter med anspråk på att skildra samtida kulturella uttryck större möjligheter. Det skulle definitivt ge en välbehövlig känga åt ”En gång inne i rullorna alltid ...”.

Det nuvarande bidragssystemet är minst sagt förlegat och skulle enkelt bytas ut mot en tombola. Dela stålarna i önskat antal potter och låt sedan Fru Fortuna sköta resten. Det vore mera kulturpolitik än den som blåkopierats sedan 1970-talet.

Nej, ni behöver inte gilla mina idéer och åsikter. Jag är nöjd om ni ser dem som ett bidrag till en nödvändig diskussion om stödets inriktning och utformande. Det är mer än Kulturrådets styrelse och dess referensgrupp mäktat med på flera år. Dags nu, kanske?

Källor: Statens kulturråd, Riksarkivet och Patent- och registreringsverket.
Fotnot: Statens kulturråd hade brutna bidragsår till utgången av 1996 då man övergick till kalenderår. Tidskriften Komma ges ut utan statligt stöd.

Fakta kulturtidskriftsstöd

Ur förordningen. Av förordning om statligt stöd till kulturtidskrifter (1993:567) framgår att ”Med kulturtidskrift avses en tidskrift som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till en allmän publik med samhällsinformation eller med ekonomisk, social eller kulturell debatt eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas område.”

I referensgruppen sitter: David Karlsson. Verksam vid Nätverkstan i Göteborg, Bohus-Björkö (ordförande). Tidigare redaktör för Ord & Bild, 1995–1998. Lars Gustaf Andersson. Docent och lektor vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Lund. Viktoria Jäderling. Kritiker, frilansredaktör och skrivarlärare, Stockholm. Aleksander Motturi. Föreläsare, dj och skribent, Göteborg/Madrid. Karin Månsson. Kulturredaktör för Arbetarbladet, Gävle. Tomas Lappalainen. Författare och kulturredaktör för LO-tidningen, Stockholm.

År 2005 fördelades 15.695.000 kr till 118 tidskrifter.

Bidragstoppen:
2005: Ord & Bild 550.000 kr, Paletten 550.000 kr, 00-tal 500.000 kr, Bang 500.000 kr, Karavan 500.000 kr.
2004: Ord & Bild 550.000 kr, Paletten 550.000 kr, 00-tal 500.000 kr, Bang 500.000 kr, Karavan 450.000 kr.
2003: Ord & Bild 550.000 kr, Paletten 550.000 kr, 00-tal 500.000 kr, Bang 500.000 kr, Karavan 400.000 kr.
2002: Ord & Bild 550.000 kr, Paletten 550.000 kr, 00-tal 500.000 kr, Bang 400.000 kr, Karavan 400.000 kr.
2001: Ord & Bild 550.000 kr, Paletten 550.000 kr, 00-tal 500.000 kr, Bang 400.000 kr, Karavan 250.000 kr.

Peo Rask

Publicerad: 2005-10-05

Köp Komma (Nedlagd)
Läs mer om Komma (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Komma (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA