Vi och Dom - då och nu

Känslan av att något står mycket fel till.
Backlash är ett bra ord.
Ett vitt, nyväckt motstånd, beskriver vissa det som. När de som alltid har varit under börjar säga ifrån, kommer också en reaktion från makten.
”I samma ögonblick som vi lämnar statistrollen och själva formulerar kritiken, i samma ögonblick som vi tar plats på offentlighetens scen, i samma ögonblick som vi börjar tänka på oss själva som fullvärdiga medborgare, människor med hemortsrätt, människor som har rätt att påverka nationens framtid, i samma ögonblick börjar backlashen.” Journalisten Oivvio Polite inleder temat Vi och Dom – då och nu.
Vi bestämde oss för att använda backspegeln. För vissa började allvaret runt 1990. Rasretorisk politik, flyktinghets, laserman, marscherande nazister. Men vi overcome det. Sen följde tio år av integrationsprat och mångkulturalism. Och för några år sen formligen exploderade det. Med aggressiva penndrag drogs gränser som för lång tid framöver ska placera våra kroppar och ord i rum vi själva inte valt. När nya former för utestängning skapas går det inte att stå vid sidan av och om ytterligare tio år våga sig på analyser av 2000-talets första år. För det är allvar. Igen.
Frågor måste formuleras. På villkor som inte inbegriper profittänkande. ”Hur lönsam är du, kära invandrare?” På villkor som inte tummar på rätten att vara förbannad. ”Varför är du så arg hela tiden?” Hur behärskad måste man hålla sig för att få påtala övergrepp? Jo, det är övergrepp det handlar om. Besattheten av att kategorisera och värdera – herregud, finns det inga gränser för eländet?
En som formulerar nya synsätt är forskaren Katarina Mattsson. Hon sätter vitheten – normen – under lupp och granskar de fördelar som den vita kroppen ger. Att bli bekräftad som rätt och överensstämmande med normen innebär ett specifikt perspektiv på omvärlden, menar hon. Det gör att ”vita människor lever lite som i en bubbla”.
Nya rasismer kräver nya allianser. Jannis Konstantis, som har rötter i 90-talets antirasistiska rörelse, vill inte göra om misstaget från den tiden. Det vill säga att tro att statens insatser ska lösa allt. Han ser räddningen i samarbetet mellan olika underordnade grupper: funktionshindrade, invandrare, pensionärer, homosexuella och vänsterorganisationer.
Även andra strategier skapas i det pseudo-kosmopolitiska jämställdhetslandskapet. Strategier för en antirasistisk feminism som utmanar gängse katastrofbilder av ”invandrarkvinnan”. För vadå, har vi kommit så här långt ska vi också overcome det snälla, vita patriarkatet.

Lawen Mohtadi

Publicerad: 2004-06-07

Köp Mana
Läs mer om Mana i katalogen
Fler artiklar knutna till Mana
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK