Innehåll i nr 2 2021

ORD PÅ VÄGEN
Utdrag ur ledaren Rickard Berghorn

Tonen i den mycket ensidiga identitetspolitiska debatten (som nästan helt förs av personer som håller med varandra) är uppskruvad och aggressiv och ger intryck av att allt är värre än någonsin tidigare – kvinnohat, rasism, förtryck av sexuella och etniska minoriteter löper amok och vi står på randen till ett nytt Nazityskland...

Och så är det helt uppenbart inte. Kvinnor och minoriteter har allt större frihet, respekt och inflytande än någonsin tidigare, och så ska det förstås också vara. Aldrig tidigare har så många människor kunnat vara öppet homosexuella eller transsexuella, aldrig tidigare har kvinnor innehaft lika många höga positioner inom media, näringslivet och politiken. Detsamma gäller etniska minoriteter – slå på valfri tv-kanal och du ser personer från etniska minoriteter som hallåor, partiledare, programledare, expertkommentatorer, filmstjärnor, forskare, läkare, Fröken Sverige-vinnare, fotomodeller och allting annat man någonsin kan tänka sig.

Så varför den hysteriskt uppskruvade tonen från personer som sedan länge går stadigt framåt på segerstigen? Varför alla dessa trakasserier av »oliktänkande»? Ty hysteri och trakasserier handlar det verkligen om; det är idag praktiskt taget omöjligt för någon etablerad opinionsbildare eller akademiker att kritisera idéer som hålls dogmatiskt av exempelvis feminister och genusteoretiker. Om någon gör det, kommer den personen att få sin karriär förstörd och behandlas som en värre paria än ifall han eller hon hade rånat en bank eller startat mordbränder. Och det hör inte ens hit ifall den personen har rätt eller fel i sin kritik – bara själva vägran att låta någon uttrycka sådan kritik är farligt för vårt samhälle och vår demokrati.

Här ger jag en förklaring till tonläget och känslosvallet som man sällan hör, men som inte desto mindre lär stämma:

Tonen är så enormt uppskruvad just för att det under en lång tid nu blivit stadigt bättre på alla dessa områden. Politiska aktivister och propagandister vet fullt väl att positiva budskap inte smäller högt – hejdlös svartmålning och alarmism, att tysta och skrämma människor fungerar bättre. Om det bara återstår 25 eller 5 procent att göra för att uppnå full jämställdhet på något område, måste tonläget skruvas upp i omvänd proportion till det sjunkande procenttalet...

När riktiga fiender saknas målar man alltså upp spöken och bakhåll som är omöjliga att se, men likafullt påstås existera. Idag går det knappt att hitta någon som öppet uttrycker uppfattningen att kvinnor eller mörkhyade människor är underlägsna varelser. Därför måste man underhålla uppfattningen att nästan alla av oss egentligen är omedvetet rasister, misogynister, transfober o.s.v., eller att människor agerar som tanketomma marionetter utifrån opersonliga »strukturer» i samhället. Denna sortens pseudointellektuella teorier är opportunistiskt uppfunna medel för den politiska aktivismens sak.

Manipulativ politisk aktivism är en sak, de som utan analys och eftertanke följer och fullföljer aktivisternas vilja är en kategori för sig. Det är enkelt att bli berusad av inbillad makt när man brutalt slår in dörrar som skulle ha svängt upp av en liten vindpust. Dessutom är det naturligtvis riskfritt att slå in öppna dörrar, att följa den breda strömmen och bekämpa ett motstånd som inte existerar – ett mycket bekvämt och ofarligt sätt att ge intryck av styrka och makt, när det egentligen handlar om feghet och svaghet.

Och vad händer när man i allt mer skenande fart och med skriande alarmvisslor når fram till sin destination? Det blir liksom svårt att stanna där. Haverier blir följden, som historien alltför ofta har vittnat om. Franska revolutionens terrorvälde och ryska revolutionens kommunistiska och senare stalinistiska förtryck är bara några exempel. Det haveri vi nu närmar oss kommer självfallet inte att bli lika stort och omfattande, men det ursäktar inte haveriet när det sker. För övrigt har det redan börjat ske, inte minst med tanke på det svenska #Metoo-fiaskot 2017–2018 (och som feminister fortfarande inte vill erkänna som det kriminella fiasko det faktiskt var – män tog livet av sig och en lång rad feminister fälldes i domstol p.g.a. falska anklagelser och förtal).

GOTIK OCH SATIR MOT VÅR TIDS IDIOTI
Intervju med goth-metal-musikern Iodine Jupiter, också gotisk poet och anti-konformistisk satiriker. Av Rickard Berghorn

TÄNK UTANFÖR BOXEN
Iodines tredje manifest. Av Iodine Jupiter

JACK THE RIPPER OCH DÖDENS KÖRKARL
Intervju med svenske ripperologen Christer Holmgren, uppmärksammad världen runt för en ny teori. Av Rickard Berghorn

SPRÅKET SOM EN LIKVAKA
Är det alls möjligt att överföra James Joyces märkligaste verk till svenska? Av Bertil Falk

EN TONÅRING KALLAD »GHOST»
Engelska författaren Helen Grant intervjuas om hennes senaste roman, en spöklik romans på ett gotiskt herresäte. Av Tatiana Fajardo

MORDGÅTOR OCH DEKADENT MYSTIK
Den klassiske M.P. Shiel finns äntligen på svenska. Här presenteras han som författare av dekadenta pusseldeckare. Av Per Olaisen

HEMLIGA SÄLLSKAP
På Eton finns ett hemligt sällskap som är mer ljusskyggt än de andra. Novell av Lawrence Schimel

IGNIS
Serie av Nicolas Krizan

Publicerad: 2021-08-02

Köp Kontrast Magasin
Läs mer om Kontrast Magasin i katalogen
Fler artiklar knutna till Kontrast Magasin
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR