Existense Doubtful

Här ett utdrag från artikeln Existense doubtful av fotografen Ville Lenkkeri i Hjärnstorm #118 med temat Konst och politik.

Om Existense Doubtful
Den statliga myndigheten Polarforskningssekretariatet ger med viss regelbundenhet konstnärer möjlighet att följa med på expeditioner. 2010 anslöt sig konstfotografen Ville Lenkkeri till deras chartrade forskningsfartyg Oden. Han äntrade i McMurdo, Antarktis och lämnade Oden i den chilenska staden Punta Arenas, Magellans sund. Med sig ombord fanns utöver kamerautrustningen en ansenlig mängd böcker om dessa allra sydligast bebodda breddgrader. Efter expeditionen och väl i hamn fortsatte Ville kringflackande undersöka Eldslandet, dess människor, natur, bebyggelse, historia och de gåtfulla och mytomspunna grupper av människor som en gång befolkade området. Här kan nu Hjärnstorms läsare ta del av femte kapitlet i Ville Lenkkeris bokprojekt Existance Doubtful i översättning av Christine Östling.




Existence Doubtful, Ville Lenkkeri.
Formationen på bilden har hamnat på sjökort som en tveksam ö! Det ser ut som ett isberg, som kanske har fastnat på nånting i botten och därför syns på ungefärligt samma ställe och dessutom på flera olika satellitbilder.


Man antar att Eldslandets indianer kom till denna övärld hela den långa vägen från Asien och att de vandrade över den dåvarande landbryggan som idag är Berings sund. Genom årtusendena vandrade de sedan eller trängdes allt längre och längre söderut tills de nådde slutet på landmassan och blev de allra sydligaste invånarna på jordklotet.
Det fanns fyra olika indianstammar som bebodde det land vi lärt känna som Eldslandet. Onastammen bodde på de stora slätterna på den nordliga Isla Grande och på bergen som sträcker sig ner mot Beagle Channel. Haushastammen var en liten grupp som bodde på den mycket isolerade östra halvön av Isla Grande, Peninsula Mitre. Dessa två grupper var landboende indianer som levde som jägare och samlare. De, och då särskilt Ona, var fysiskt starka, vildsinta jägare som ibland bytte skepnad och istället blev krigare och som sägs ha varit outtröttliga i sitt joggande över väldiga ytor. De klädde sig i skinn av guanaco.

Alacalufindianerna levde på ett otal ofruktbara öar som vätter mot den västra kanten av Eldslandet och som är utsatta för så gott som oupphörligt regn och ständiga stormvindar. Detta väder tog livet av Captain Stokes själ och ande när han karterade området i Beagle kanalen 1828, en månad eller två innan han lät också kroppen få sluta. Yahganstammen bebodde de allra sydligaste delarna av det beboeliga landet från Beaglekanalen till Cape Horn. De två sistnämna stammarna var kanotindianer som förflyttade sig från ö till ö i barkbåtar i sin ändlösa jakt på mat och en skyddad lägerplats. De levde på fisk, skaldjur, fågelägg och sälkött och de höll fest på valspäck när en val strandat på deras område. De tillbringade så stor del av sina liv i kanoter att deras kroppar hade formats att passa detta. Deras ben var korta och svaga men deras överkroppar var starka och muskulösa. De sägs ha brottat ner de starkaste karlarna på de tidiga europeiska upptäcktsresandenas skepp i vänskapsmatcher och med sådan lätthet att man förbjöd dessa kamper för att förhindra att indianerna skulle börja känna sig överlägsna.

Kanotindianerna ägde en alldeles extraordinär motståndskraft mot kyla och utsatthet för väder och vind. De hade valt att leva i ett av världens mest fientliga klimat praktiskt taget nakna. De hade inga kläder alls och var ständigt våta. Yahgankvinnorna band fast familjekanoterna i kelpen och dök efter skaldjur i de kalla, turbulenta vattnen utan att tycka att det var något märkvärdigt. När kapten FitzRoy tog med sig fyra indianer till England, ombord Beagle 1830, lade man märke till att dessa indianer hade en enastående synförmåga. De kunde upptäcka skepp och avlägsna fåglar från däck långt innan sjömännen kunde se dem uppifrån sin utkikspost. Indianerna måste ha trott att dessa skäggiga, varmt klädda vita män i sina jättekanoter med segel antingen var sjuka eller annars i varje fall mindervärdiga. Om det nu förhöll sig så, så var dessa negativa uppfattningar högst ömsesidiga.
Eldslandets indianer sågs av europeerna som miserabla figurer som tvingats att leva i de yttersta delarna av den kända världen. Hausha indianerna som ett antal tidiga upptäcktsresande mötte i Good Success Bay vid La Mairesundet ansågs märkvärdiga men godsinta medan man reagerade med största förvåning, kunde knappt tro sina ögon och kände mest avsky när man mötte de väderbitna Alacaluferna och Yahgans. Onafolket upptäcktes inte av vita män förrän man började exploatera landet vid slutet av 1800-talet, då Ona såg inkräktare göra anspråk på deras land.

Upptäcktsresande Captain Cook var navigatör innan han blev antropolog. Han träffade på en mängd folkslag runt omkring i världen på sina resor, utan fördomar, rädsla eller behov av att visa sig överlägsen och han lyckades alltid vinna deras förtroende. Han intresserade sig mer för landets topografi än för människorna som bodde där. Och mest av allt var han intresserad av havet. Cook bemötte Fuegianerna med respekt och objektivitet men har inte nämnt mycket om dem i sina loggböcker. I motsats till detta höll de naturforskare han hade med sig på sin andra resa, far och son Forster inte igen när det gällde sin motvilja mot detta gräsliga lilla folk som stank av sälolja och det hemska, förfärliga, ogästvänliga land de bebodde.
Cook var klok nog att hålla fast vid sin roll som upptäcktsresande i stället för att försöka åstadkomma en förändring genom sin närvaro och sina handlingar. På julafton var han noga med att se till att besökande indianer hade lämnat hans två skepp innan han tillät festandet att börja och höll på så sätt Yahgans borta från fylla och dryckenskap, kryptiska engelska julseder, och annat västligt fördärv.




A Family Shot, bild från den franska expeditionen ”Romanche” 1882, titel Ville Lenkkeri


James Weddell, en engelsk säljägare med läggning för vetenskapliga undersökningar och en och en entusiastisk skribent. Han kom till Cape Horn i slutet av 1823 efter att förgäves ha sökt efter Auroraöarna som fanns utmärkta på sjökorten någonstans mellan Falklandsöarna och South Georgia. Märkvärdigt nog hade Auroraöarna aldrig setts av några andra än spanjorerna, någonsin. Första gången de sågs var när Handelsskeppet Aurora råkade på dem 1762. Till en början fastställde man deras position med goda marginaler medan en mera noggrann forskningsexpedition, där man seglade runt öarna, utfördes 1794 av spanska flottans korvett Artevida, och ett detaljerat sjökort ritades. Efter sitt fruktlösa sökande mötte Weddell ett spanskt skepp vid Falklandsöarna som sades vara på väg till Auroraöarna. Det var som om öarna fortfarande fanns för spanjorerna fastän de hade tagits bort från alla andra sjöfarande nationers sjökort. Auroraöarna är fantomöar.

Tidigare samma år hade Weddell brutit igenom Captain Cooks yttersta sydgräns genom att segla ner till 74° 15 minuter syd. Till allas förvåning hade han mött enbart isfria hav men ändå beslutat att vända tillbaka. Om han fortsatt ytterligare två dagar hade han blivit först med att upptäcka Antarktis. I Eldslandet mötte han Yahganstammen med en hjärtlighet som aldrig förut skådats. Emellertid, lade Weddell märke till att blotta mötet med främlingar och den nya erfarenheten att bedriva handel blev tillräckligt för att orsaka en tydlig förändring i den jämvikt som rådde i indianernas liv sedan urminnes tider. Till en början gav indianerna bort allt möjligt för ingenting. Två dagar senare hade de lärt sig att förvänta något i gengäld och börjat bedriva byteshandel. Dagen därpå begärde de ett högre pris. Kapitalism verkar vara lätt att lära ut.

Alla de tidiga sjöfararna har sagt att kanotindianerna var noga med att dela lika de gåvor de fick. Kläder revs itu och bitarna delades mellan alla närvarande. När de fick en spik eller något annat odelbart krävde de tillräckligt mycket av varan för att räcka till alla. En uppfattning om privat egendom uppstod snabbt och blev respekterad. Och likaså social olikhet, avundsjuka och girighet. Detta blev en katastrof i en kultur som hade varit oförändrad i tusentals år eftersom iden om framåtskridande hade varit okänd eller något man struntade i.
Indianerna hade inte en aning om att det existerade tekniskt avancerade kulturer. Någon föreställning om framåtskridande hade aldrig föresvävat eller motiverat dem. Stillastående var deras kultur. Denna nya större medvetenhet förändrade dem omedelbart genom att införa nya material, teknologier och till detta en känsla av underlägsenhet. Och denna förändring var inte till det bättre.
Indianerna blev aldrig desamma efter den första kontakten. Deras självförtroende och harmoni ersattes av missnöje och osämja. Det var omöjligt att hejda deras långsamma förfall, mot glömska och utplåning och det började inte med sjukdomar och alkohol som man ofta tror utan med själva mötet med den värld som låg utanför deras begrepp. Att man blev varse ett objekt ledde till att subjektet gick förlorat. Det som hade funnits förut fanns inte längre, när man väl blivit varse skillnaden.




Turning Back 3, bild från den franska expeditionen ”Romanche” 1882, titel Ville Lenkkeri


Captain Robert FitzRoy lärde känna Eldslandets vatten och kuster bättre än någon annan. Han hade blivit utnämnd till kapten på Beagle after Captain Stokes död, och fått order att fortsätta utforskningsuppdraget. När en av hans valfångstbåtar stals av Fuegianerna tog han fyra infödingar som gisslan och hoppades kunna byta tillbaka båten. Detta misslyckades och han fick till slut ta med sig de fyra unga indianerna tillbaka till England på egen bekostnad. Han hoppades kunna civilisera dem, lära dem engelska och ge dem grundläggande kunskaper i kristendom. Tanken var att framtida skeppsbrutna vid Cape Horn skulle få ett bättre mottagande av invånarna där, när de fyra återbördats till sitt födelseland.
När han återvände följande år, återigen med Beagle, hade Captain FitzRoy de tre överlevande indianerna med sig som levande exempel på hur bra och rätt lätt den vilde kunde civiliseras. De hade nu alla lärt sig fåfänga, stolthet och avundsjuka. De hade lärt sig handel, äganderätt och lite engelska. De hade också hört talas om Gud utan att riktigt veta vad de skulle tro om detta.
Jemmy Button, den mest framstående av de återvändande indianerna, gjorde klart för sina nya vänner ombord på Beagle att det inte fanns någon djävul i hans land. Själva föreställningen om begreppet Gud hade aldrig fallit indianerna in.
De återvändande indianerna förde med sig en avsevärd samling hushållsvaror, porslin, redskap och kläder i stora mängder, allt donerat av britterna som ville styra indianerna bort från kannibalism till den konsten att dricka te. Ombord fanns också den unge Richard Matthews, som anmält sig att åka och stanna kvar hos Yahgans, och lära dem bibelns ord på plats som frivillig anglikansk missionär. FitzRoy hade vid den här tiden börjat hemsökas av sina egna blå demoner som plågade han psyke. För att undvika sin företrädares öde ville han ha en naturforskare med i besättningen för att hålla honom sällskap på den långa resan. Via rekommendationer och en intervju valde FitzRoy ut den unge Charles Darwin att dela hans hytt.

När Darwin anlände till Eldslandetöverraskades han av indianerna så som de levde där. Detta trots att de tre civiliserade Fuegianerna ombord på skeppet hade givit honom en bakgrundsförståelse för indianernas utseende och vanor. Först mötte han de högresta, stolta patagoniska indianerna till häst, sedan Onafolket i sina guanacoskinn, svällande muskulösa kroppar och uppenbara skicklighet med vapen. Längre söder ut mötte han indianer som klädde sig i sälskinn, åtminstone delvis, men när han kom fram till landet yttersta ände fick han se att hoper av de mest avskyvärda och miserabla varelse han någonsin hade sett, någonsin och någonstans. Det var en kanot fylld med sex Yahgans i skvalande regn med hiskeliga vitmålade ansikten och utan ens den minsta bit klädedräkt. De stackars kräken var förkrymta, deras kroppar smutsiga och insmorda med fett, med håret i virrvarr, skärande röster och med åtbörder utan värdighet och de stank av ruttet sälfett. Längre ner i bukten satt en naken kvinna och betraktade dem medan hon ammade ett nyfött barn i famnen altmedan snön föll över hennes bara bröst och likaledes nakna baby. Darwin gjorde ett tillägg i sin anteckningsbok där han uttyckte en övertygelse om att människor här, vid den allra sydligaste utposten av Sydamerika existerade på ett lägre utvecklingsstadium än någon annan stans i världen. Han trodde också på att dessa varelser ägnade sig år kannibalism, trots att Jemmy Button vittnat om att Yahgans aldrig ens åt landlevande fåglar eftersom man trodde att fåglarna åt döda anförvanters lik. Kannibalismen på Eldslandetvar en myt som var svår att bli av med.

Darwin fann inga tecken på ledarskap hos Yahgan, inte heller på lagar eller sociala strukturer av något slag större än familjen. Han fann inga tecken på religion eller högre makter som kunde ha fostrat moral. Dessa var de ultimata vildarna, det var svårt att uppleva dem som medlevande varelser och invånare i samma värld, som han uttryckte det. Och detta hade han rätt i. Indianerna var fria, jämställda och självtillräckliga på ett sätt och till en grad som europeer inte kunde föreställa sig. Olyckligtvis var de perfekta hedningarna för dem som ville dem väl och lätta måltavlor för de som hade ont i sinnet. Snart så man till att indianerna drogs ut ur sin egen värld och in som medborgare i vår egen, om än högst tillfälligt,




A Truth of an Era
På kartan från någon gång efter 1774 syns ön Elisabeth Island, svagt rosa markerad och heter där Port decouvert. En ö som endast setts och bevistats av upptäcktsresande Francis Drake med besättning i slutet av 1500-talet. Vinjettbilden är en detalj från kartan

Läs fortsättningen i Hjärnstorm #118

Redaktionen Hjärnstorm

Publicerad: 2014-11-08

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN