Modet att drömma
Ur Teatertidningen #2 2013
Med avstamp i sin egen uppväxt berättar skådespelaren, komikern och manusförfattaren Alexander Salzberger i »Kicktorsken« en historia om en överlevare som suger tag i sin dröm. I #2 Teatertidningen publiceras pjäsen, som han regisserade själv, och här kan du läsa en mejlintervju med honom.em>
Du har arbetat på Backa Teater även tidigare. Kan du berätta lite kort om det och om vad du tycker kännetecknar den teatern?
Jag sökte mig till Backa Teater eftersom jag var imponerad av deras angelägenhet. Och det där med att ha en tydlig definition av vad/vilka man vill kommunicera med tyckte jag var lockande. Under min tid på Backa Teater har jag jobbat med spännande och begåvade regissörer såsom Mattias Andersson, Anna Vnuk och Egill Pallson. Vår konstnärlige ledare Mattias Andersson har verkligen gett mig utrymme och satsat på mig, både när det gäller skrivandet och skådespeleriet.
En annan grej som jag tycker kännetecknar Backa Teater är att alla, oavsett yrkestitel, brinner till hundra procent för varje projekt och uppgiften att göra livsviktig konst för unga människor.
Din pjäs ligger väldigt nära din egen historia. Hur mycket var du beredd att lämna ut, om dig själv och om andra?
Jag är av den åsikten att om man ska försöka göra något som är allmängiltigt så måste man våga vara så specifik och egensinnig som möjligt. Därför ville jag undersöka hur långt jag kunde gå i det självutlämnande. Självklart drabbas man av samvetskval under själva skrivprocessen. Jag skriver om saker som har hänt. Levande personer. Om min mor. Om min far. Om vänner. Givetvis funderar jag kring gränser. Och konsekvenser. Tänk om jag ångrar mig om tio år?
»Kicktorsken« tar upp tunga ämnen som missbrukande föräldrar, droger, våld, svek, ständig jakt på kickar … En tuff uppväxt. Vad var det som gjorde att det gick bra för dig? Och hur har dessa upplevelser påverkat ditt konstnärliga uttryck, tror du?
Jag tror att jag har blivit modig. Och just modet är något som har hjälpt mig att »lyckas« (knepigt uttryck) till skillnad från många av mina barndomsvänner som idag sitter på kåken, eller har dött av en överdos heroin. Jag försöker alltid att vara modig i mitt konstnärliga uttryck. Jag finner en slags drivkraft i att våga. Att våga vara ocensurerad i min fantasi. Ställa mig själv i nya rum. Inte ta de självklara valen. Sedan ser jag det inte som en självklarhet att just jag ska få hålla på med det jag gör. Det tycker jag skapar en ödmjukhet. Jag är tacksam.
Det känns som att man, mer än vanligt, går miste om något väsentligt när man »bara« kan läsa pjäsen och inte se den gestaltad. Kan du beskriva den sceniska gestaltningen i föreställningen? Hur har du tänkt, som regissör?
Det centrala i »Kicktorsken« är karaktären Alexanders uppfattning om vad som varit. Det är hans tolkning av sin historia. Därför var det viktigt att all gestaltning skulle springa direkt ur hans fantasi. En känsla av frihet. Ett personligt tilltal. Jag ville även skapa en fysisk föreställning. Med tvära kast mellan sorg och eufori. Ord som flödar. En kropp som svettas. Musik som pumpar. Sedan har jag haft två väldigt bra konstnärliga rådgivare - Anna Vnuk och Gunilla Johansson. De har stor del i att föreställningen blev så bra. Och nyanserad. Och jag måste även nämna föreställningens dramaturg Stefan Åkesson.
På Debatt.svt.se säger du (14 december 2012) att vi måste börja prata om klass istället för svenskhet och jobb. Kan du utveckla det?
När man talar om klass så blir det oftast stämplat som ett pubertalt vänsteruppror. Jag tycker att det är ett väldigt viktigt sätt att prata om dagens samhälle på. För mig är klassfrågor roten till så många problem. Jag önskar ett offentligt samtal om vad klass faktiskt betyder i Sverige idag 2013.
Klass är idag vad det alltid har varit: en ojämlik fördelning av pengar, makt och tillträde. Vad som hänt idag är att arbetarklassen är etnifierad, vilket gör att Sverigedemokraternas förklaringsmodell om arbetande svenskar och bidragsberoende invandrare vinner mark.
Jag skulle vilja citera Fredrik Edin som skriver i tidningen Arbetaren den 11 januari 2013:
»Dagen före julafton påstod Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i Dagens Nyheter att en politik som leder till ett samhälle med ökade klyftor och större social otrygghet lägger grunden för partier som Sverigedemokraterna. Det är fel, Stefan. Det sker bara om vi låter deras förklaring till de ökade klyftorna och den större otryggheten stå oemotsagd. Det sker bara om vi inte ifrågasätter deras absurda förslag till lösningar. Och så billigt får vi inte låta dem komma undan. Det är inte svårare än att visa att vår politik är bättre än deras.«
För mig handlar klassfrågan om fördelningspolitik. Se till att alla garanteras en bra och likvärdig skola. Bygga fler allmännyttiga bostäder. Inte skära ner på den offentligt finansierade kulturen. Tillgång till kunskap ska inte vara en klassfråga. Jag tänker på vilken oerhörd innebörd biblioteket i centrum hade för att ge mig en bredare och djupare samhällsförståelse.
Sedan finns det en annan viktig aspekt när man pratar om klass, nämligen den själsliga. Jag tror att en stor del av arbetarklassen lever med föreställningen om att hela samhället inte är till för mig. Det där kan jag verkligen känna igen mig själv i när det kommer till min egen uppväxt som son till en undersköterska och svarvare. Att göra en klassresa är liksom synonymt med en ständig rädsla för att bli avslöjad. Än idag känns det som att jag är en slags privilegierad turist i den sektor jag jobbar i.
Vad tycker du är teaterns uppgift, i stort? Har du några funderingar kring det?
Jag tror att den har flera olika uppgifter och att dessa är väldigt olika från uppsättning till uppsättning. Jag tror att teatern kan vara en jävligt bra arena för att problematisera kring, eller njuta av, livet. Men, ja, konst överhuvudtaget tycker jag är en viktig ingrediens i ett demokratiskt samhälle.
Vad gör du härnäst?
Jag ska turnera runt i landet med »Kicktorsken«. Skriva pjäs åt Radioteatern, »Andras ungar, dina barn«, som handlar om dödsskjutningen vid Bromma gymnasium (en händelse som beskrivs i »Kicktorsken«). Den ska sändas i höst. Spela på Dramaten i en pjäs skriven och regisserad av Mattias Andersson. Medverka i novellfilmen »Vännerna« på SVT. Jag gör även en föreställning med Göteborgs symfoniker där jag skrivit och framför text tillsammans med 80 musiker (spelades i slutet av april). Ja, det är rätt mycket...
Alexander Salzberger menar att som klassresenär får han leva med en ständig rädsla för att bli avslöjad. Han känner sig fortfarande som en privilegierad turist i den sektor han jobbar i.
Foto: Andreas Lönngren Widell
Frågeställare: Birgitta Haglund
Publicerad: 2013-10-23
Köp Teatertidningen
Läs mer om Teatertidningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Teatertidningen
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
