Språkundervisning i förändring

Ur Lingua #1 2012

Hur ser högskolestudier i språk ut idag? Ett franskt exempel (Del 1)

Stora förändringar har ägt rum när det gäller språkundervisning på grundskola och gymnasium under de senaste decennierna, såväl i fråga om de moderna språkens plats och roll som elevernas val av och attityd till språkstudier. Hur har då språken försvarat sin ställning vid våra universitet och högskolor under denna period och på vilket sätt har språkutbildningarna förändrats för att motsvara de villkor som nya förhållanden och nya förhållningssätt inom skolväsendet givit upphov till?

I denna artikel kommer jag att resonera lite kring de moderna skolspråkens situation på postgymnasial nivå, i första hand med franskan som exempel eftersom det är det språk jag själv undervisar i vid Göteborgs universitet och därför känner bäst till. Franskans utveckling är i mångt och mycket jämförbar med tyskans och spanskans, medan engelskan intar en särställning i kraft av sin roll som ”övergripande” kommunikationsspråk. ”Mindre” och nyare skolspråk som ryska och italienska låter sig inte infogas i en jämförelse på ett lika naturligt sätt, och självfallet inte heller språk som arabiska och kinesiska där det tar mycket lång tid att uppnå en elementär färdighetsnivå.

Engelskan fortfarande EU:s primära kommunikationsspråk
Många pedagoger och administratörer hade hoppats på ett rejält uppsving för skolspråken i samband med Sveriges inträde i EU och de nya behov detta förväntades medföra, men så blev knappast fallet. Engelskan har av naturliga skäl befäst sin position som EU:s primära kommunikationsspråk. Trots att man i Frankrike med alla medel försöker vidmakthålla franskans ställning, får man konstatera att detta språk sakta men säkert förlorar mark inom den europeiska gemenskapen till förmån för engelskan, något som också bekräftas av intervjuer jag gjort med översättare vid EU-kommissionen i Bryssel och Luxemburg. Samtidigt kan man också konstatera att antalet engelskstuderande vid landets universitet och högskolor inte ökat på något dramatiskt sätt under perioden i fråga, i varje fall inte generellt sett. En av orsakerna kan vara att många anser sig ha så goda kunskaper i engelska när de gått ut gymnasiet att de utan problem kan fortbilda sig i ämnet på egen hand, t.ex. på plats i något engelskspråkigt land.

Högskolestudier i franska, tyska och spanska
När det gäller studier i franska, tyska och spanska på högskolenivå, speglar studentantalet relativt väl de förhållanden som fram till nu varit rådande inom skolväsendet: tyskan och franskan tappar mark, medan spanskan på de flesta ställen går framåt eller åtminstone uppvisar status quo. I motsats till den rådande situationen inom skolväsendet har man på högskolenivå inga problem med att finna behöriga lärare i spanska, det finns tvärtom många kvalificerade doktorer i ämnet och återväxten kan sägas vara mycket god. Detta gäller för övrigt också såväl franska och tyska som italienska, där antalet personer med doktorsexamen väl täcker det aktuella behovet av lärarkrafter.

Kan fler lockas att bli språklärare?
En tydlig skillnad mellan dagens språkstuderande och tidigare generationers är att antalet lärarkandidater har minskat under senare år. Det är uppenbarligen få som kan tänka sig att satsa på en karriär som språklärare. Detta är bekymmersamt, inte minst eftersom fyrtiotalisterna nu faktiskt är på god väg att fasas ut ur yrkeslivet samtidigt som ”uppgraderingen” av språkstudiernas status på gymnasiet kan tänkas medföra ett ökat språkintresse på denna nivå, och i bästa fall också på postgymnasial nivå. Förhoppningsvis kommer de nya lärarutbildningarna, som trädde i kraft höstterminen 2011, att locka fler till läraryrket.

Språk som verktyg
Det finns däremot ett tydligt intresse för högskolestudier i språk hos olika grupper som vill ha tillgång till språket som ett ”verktyg” i sin yrkesverksamhet och som ser språket som ett medel snarare än ett mål. Språkkunskaper betraktas här som en merit och en kompetens som krävs för att avancera yrkesmässigt och språkstudier utgör då ett komplement till andra utbildningar och kompetenser. Detta märks inte minst på många av universitetens kvällskurser, där man inte sällan återfinner ekonomer, jurister, teknologer och yrkesverksamma från olika sektorer som kompetensutvecklar sig genom språkstudier på halvfart. Det finns också ett flertal högskoleprogram där något av de moderna språken ingår som ett av ämnena, t.ex. i kombination med ekonomi, administration och liknande, och där språket fungerar som en möjlighet att vara verksam på internationell nivå inom den studerandes primära kompetensområde. Ett sådant exempel är den internationella ekonomutbildningen vid Göteborgs universitet: huvudämnena återfinns inom ekonomiområdet men kombineras med studier i franska, tyska, spanska, japanska eller kinesiska.

Översättarutbildningar
Här bör också framhållas en nyare typ av högskoleutbildningar där språken står i fokus, nämligen de olika översättarutbildningar som idag finns vid flera av våra lärosäten. Dessa utbildningar ser något olika ut, vissa är längre, andra kortare, vissa har intagningsprov, andra inte, vissa är litterärt inriktade, andra fackspråkligt. Flera av översättarutbildningarna har mycket god studerandetillströmning, även om arbetsmarknaden i dagsläget knappast kan betraktas som lysande. Det är positivt att konstatera att dessa översättarutbildningar ofta lockar högt kvalificerade och motiverade studenter som i allmänhet uppnår mycket goda studieresultat och är väl förberedda för att arbeta som översättare efter avslutad utbildning.

Kurser på nybörjarnivå
I Göteborg, och även vid andra lärosäten, ges numera också kurser i franska på ren nybörjarnivå, även om vissa av studenterna är s.k. faux débutants och inte fullständigt obevandrade i språket. Dessa kurser har visat sig vara mycket populära och söktrycket är stort. Avhoppen kan förvisso ibland vara talrika, men de som fullföljer kurserna är i allmänhet väl motiverade och uppnår goda resultat. När dessa nybörjarkurser i språk började erbjudas på landets lärosäten för ett antal år sedan, gick diskussionens vågor höga om det verkligen var högskolans roll att ge undervisning på nybörjarnivå i skolspråken, men diskussionen förefaller ha ebbat ut efter hand, förmodligen delvis beroende på att många institutioner numera behöver dessa kurser för att fullfölja sitt uppdrag. Ett antal av nybörjarstudenterna fortsätter sina studier på högre nivåer och nybörjarkurserna tjänar alltså som rekryteringsbas för fortsatta studier i det aktuella ämnet, vilket är ett argument för att fortsätta ge dessa kurser i tider med sjunkande studerandeantal på de ”ordinarie” kurserna. Dock fattade man i Göteborg hösten 2011 beslut om att fasa ut dessa s.k. förberedande kurser, som inte kommer att ges efter 2013.

Fortsättnings- och fördjupningskurser
Ett stort problem för många språkinstitutioner är att allt färre studenter fortsätter sina studier på fortsättnings- och fördjupningskurserna efter genomgången grundkurs (f.d. A-kursen), dvs. efter att ha uppnått 30 högskolepoäng. Många väljer att läsa språk en enda termin, t.ex. för att ”det är kul med språk” eller för att de vill förbättra sin praktiska färdighet i ämnet, men föredrar föredrar att sedan studera mer ”matnyttiga” ämnen eller att ägna sig åt andra aktiviteter. Min uppfattning är att detta primärt inte beror på att studenterna är besvikna på språkstudiernas innehåll och uppläggning, åtminstone inte att döma av de intervjuer jag gjort och de kursutvärderingar jag tagit del av. Man kan förmoda att de föga uppmuntrande arbetsmarknadsutsikterna för dem som har språk som huvudämne – om man inte har för avsikt att bli språklärare eller (eventuellt) översättare – har större betydelse. Ett annat problem är att många språkstuderande som är registrerade för studier på heltid de facto inte bedriver sina studier på heltid (dvs. 40 timmar per vecka): många arbetar deltid vid sidan av språkstudierna, andra läser andra ämnen samtidigt eller ägnar sig åt annan verksamhet, vilket innebär att den arbetsinsats som ägnas språkstudierna inte blir den förväntade och de uppnådda resultaten därmed inte heller de förväntade.

Distansutbildningar
En trend som i hög grad gjort sig gällande under det gångna decenniet är intresset för distanskurser i språk. Distansundervisning har i realiteten blivit flera språkämnens räddning, framför allt på högskolor med sviktande studerandetillströmning till sina campusutbildningar. Man kan glädjas åt att det har producerats mycket spännande undervisningsmaterial med inspirerande pedagogiska upplägg för dem som bedriver distansstudier. IT-utvecklingen har inneburit fantastiska möjligheter, något som man fick tillfälle att konstatera och låta sig inspireras av i samband med LMS:s språkdagar i Halmstad i april 2011. Det är nog inte alltför djärvt att anta att vissa distansstuderande ser språkstudierna som ett komplement och ofta bedriver annan verksamhet parallellt – många av distanskurserna ges ju för övrigt på halvfart. Inte sällan ser man också att distansstuderande bor på den ort där den aktuella högskolan ligger (åtminstone i södra delarna av landet) och mycket väl skulle kunna vara fysiskt närvarande vid undervisningen på campus. Alltnog, det är en given fördel att kunna erbjuda potentiella språkstuderande så många alternativ som möjligt och anpassa undervisningsformerna efter de studerandes förutsättningar, behov och önskemål. Som det ser ut idag, har distansundervisning tveklöst framtiden för sig och man kan också se att många förlag nu satsar på läromedel speciellt utarbetade för distansutbildning.

Programstudier
Det finns hos dagens högskolestuderande ett uttalat intresse för programstudier. De flesta universitet och högskolor har ett stort och varierat utbud av program, varav många har ett mycket starkt söktryck. Det är emellertid inte humanistiska ämnen som ligger i frontlinjen när det gäller programstudier. Vissa språkämnen ingår, som ovan nämnts, i program med huvudsakligen annan inriktning än humanistisk, men under senare år har man även från flera språkinstitutioners sida visat intresse för att införa – i några fall har man redan gjort det – programstudier med språk som huvudämne. Man hoppas naturligtvis att på detta sätt dels locka fler studenter, dels förvissa sig om att djärvt att anta att vissa distansstuderande ser språkstudierna som ett komplement och ofta bedriver annan verksamhet parallellt – många av distanskurserna ges ju för övrigt på halvfart. Inte sällan ser man också att distansstuderande bor på den ort där den aktuella högskolan ligger (åtminstone i södra delarna av landet) och mycket väl skulle kunna vara fysiskt närvarande vid undervisningen på campus. Alltnog, det är en given fördel att kunna erbjuda potentiella språkstuderande så många alternativ som möjligt och anpassa undervisningsformerna efter de studerandes förutsättningar, behov och önskemål. Som det ser ut idag, har distansundervisning tveklöst framtiden för sig och man kan också se att många förlag nu satsar på läromedel speciellt utarbetade för distansutbildning.

Programstudier
Det finns hos dagens högskolestuderande ett uttalat intresse för programstudier. De flesta universitet och högskolor har ett stort och varierat utbud av program, varav många har ett mycket starkt söktryck. Det är emellertid inte humanistiska ämnen som ligger i frontlinjen när det gäller programstudier. Vissa språkämnen ingår, som ovan nämnts, i program med huvudsakligen annan inriktning än humanistisk, men under senare år har man även från flera språkinstitutioners sida visat intresse för att införa – i några fall har man redan gjort det – programstudier med språk som huvudämne. Man hoppas naturligtvis att på detta sätt dels locka fler studenter, dels förvissa sig om att dessa fortsätter sina språkstudier efter grundnivån. Det är väl heller inte omöjligt att potentiella språkprogram kan komma att locka fler studenter än vad annars hade varit fallet, men med tanke på arbetsmarknadens begränsade intresse för personer med renodlat humanistisk utbildning är det tveksamt om sådana program kommer att bli framgångsrika i ett längre perspektiv.

Hur locka nya studenter till språkutbildningar?
Vilka andra möjligheter finns för språkämnena på högskolenivå att hålla ställningarna och locka nya studenter? Jag tror att en möjlighet är att ytterligare utveckla olika typer av kurser som tar fasta på de behov av och önskemål om kompetensutveckling som finns i dagens samhälle. Kursutbudet behöver inte begränsa sig endast till traditionella kurser utan det kan finnas anledning att utarbeta kortare kurser (omfattande 10 eller 15 högskolepoäng) i olika ”fackspråk” som riktar sig till speciella målgrupper – sådana kurser kan ju med jämna mellanrum ges dels på campus, dels på distans för att nå så många intressenter som möjligt. Man kan också tänka sig liknande kurser, t.ex. i modern litteratur eller i ”kulturkunskap”, som kan ges antingen på svenska eller på målspråket – även lärare på fältet torde kunna ha intresse av denna typ av fortbildning. Här finns många möjligheter till kursutveckling, men sådana satsningar kräver också nya förhållningssätt i form av behovsinventering, marknadsföring och uppföljning. Den typ av kurser jag här tar upp finns redan i viss utsträckning, framför allt i ”små” språkämnen där studerandetillströmningen varit prekär och man av detta skäl måst anstränga sig för att finna nya lösningar.

Samarbetsprojekt
Hur ser då samarbetet ut på nationell nivå inom respektive språk? Det varierar självfallet, men det finns en hel del samarbetsprojekt språkinstitutioner emellan. Detta är naturligt, dels med tanke på den ökade betydelse som samverkan och nätverk har fått generellt, dels med tanke på det sviktande studerandeunderlaget för många språkämnen vid våra lärosäten, vilket skapar ett behov av samarbete och gemensamma strategier. Ensam är definitivt inte stark i detta sammanhang! Vad franskan beträffar, har vi idag ett nationellt Riksprov som innehåller en grammatikdel där alla institutioner med franska som utbildningsämne deltar, och en vokabulärdel där de flesta av nämnda institutioner deltar. Riksprovets grammatikdel är det avslutande grammatikprovet på grundkursen (f.d. A-kursen) och äger rum i slutet av första terminens franskstudier. Provkonstruktionen fördelas enligt ett rullande schema mellan de medverkande institutionerna och alla prov går ut på remiss till dessa institutioner. Detta förfaringssätt borgar för en kvalitetssäkring och för en samsyn på vad som är relevant att testa och på hur bedömningen bör utformas. Det är också en given fördel för studenterna att kunna byta lärosäte utan att det föreligger några väsentliga skillnader i kunskapskraven och att veta vad som krävs för att uppnå godkänt resultat oavsett var de bedriver sina franskstudier. Vad finns då att säga om själva innehållet i dagens språkutbildningar vid svenska universitet och högskolor? Detta återkommer jag till i nästa nummer av Lingua. 16 Lingua 1 2012

Elisabeth Tegelberg är universitetslektor i franska vid Göteborgs universitet. Hon har i sin forskning framför allt intresserat sig för översättningsvetenskap, svensk-franska kulturförbindelser och språkpedagogik. Hon har på dessa områden publicerat ett stort antal artiklar i nationella och internationella tidskrifter. Hon har därutöver utgivit läromedel för universitetsbruk, bland andra Från svenska till franska. Kontrastiv lexikologi i praktiken (2000) och Franskt uttal i teori och praktik (2002), båda på förlaget Studentlitteratur

Elisabeth Tegelberg

Publicerad: 2012-02-22

Köp Lingua
Läs mer om Lingua i katalogen
Fler artiklar knutna till Lingua
Fler tidskrifter i kategori BILDNING & UNDERVISNING
Fler tidskrifter i kategori MEDIA & SPRÅK