Att söka sitt ansikte

INTERVJU MED OLA JULÉN

ur Babel nr 9-10 (2003)

Det är en tidig, ljus kväll i Stockholm. Bilar och människor rör sig i en trögflytande ström längs Klarabergsviadukten. Mitt i all rörelse Nils Ferlin, som sedan 1982 finns förevigad här som en patinerad bronsskulptur i naturlig storlek. Den gamle Klarabohemen står reslig och stram vid ingången till Klara kyrkogård och ser strängt på alla som passerar. Statyn är så självklar och välbekant att man knappt lägger märke till den när man går förbi. Ännu lättare är det att missa vad platsen heter: Nils Ferlins Torg.
  En trappa upp, på kaféet Kafferepet, träffar jag Ola Julén, en av de mest kritikerrosade unga svenska poeterna på senare år. Eftersom vi befinner oss i Klarakvarteren kan jag inte låta bli att fråga hur Ola upplever Nils Ferlin.
  – Det enda av honom som jag spontant kan komma ihåg är fragment ur hans gamla visor. Mer minns jag inte. Däremot kommer jag ihåg jag hur jag som barn hörde min pappa recitera äldre svensk poesi. Det var mycket Fröding, Heidenstam och Birger Sjöberg. Nittiotalisterna. Jag var för liten för att förstå något av det då. Och mycket av det där känns fortfarande jävligt
fjärran.
  Ola är son till Björn Julén, poet, docent i litteraturvetenskap och under tjugo år litteraturkritiker i Svenska Dagbladet. Fadern var även tidvis verksam som redaktör för tidskrifterna Ord & Bild och Åttiotal. Ett betungande fadersarv, kan man tycka. Och det verkar också ha haft en avgörande inverkan på Ola. Hur ser han i dag på alla de klassiska poeter som i text eller personligen fanns i faderns närhet?
  – Den enda som jag har haft en egen relation till är Gunnar Ekelöf. Hans Diwan-trilogi har betytt mycket för mig. När jag läser Ekelöf hittar jag en primär kommunikation mellan mig och författaren. Att det handlar om poesi är underordnat. I mycket annan lyrik finns en överdriven respekt för dikten som form. Det tror jag är en dålig utgångspunkt. De poeter jag gillar, till exempel Lars Norén och Michael Strunge, har snarare ett desperat behov av
att kommunicera. De skriver för livet.
  Under hela vårt samtal är Ola slående rak och öppen. Han blir aldrig diffus i det han säger, han går precis som i sina texter direkt på kärnan, det känsliga som för många skulle vara otänkbart att tala om. Kanske kan man se Olas synsätt som en reaktion mot det akademiska fadersarvet. Flera gånger talar Ola med djup skepsis om litteraturvetenskapen, ett ämne som han också har egen erfarenhet av.
  – Jag tror inte på att komma in i litteraturen genom universitetet. Kanske för att litteratur är så extremt privat. I litteraturvetenskaplig forskning får man inte vara privat. Det tycker jag är en feg inställning.
  Någonstans där hittar man också ingången till Olas eget författarskap, som hittills omfattar debuten Orissa och dubbelvolymen Orissa/400, båda utgivna på det lilla stockholmsbaserade förlaget Ink. Det är två böcker som innehåller korta strofer, som inte är poesi i vanlig mening, och inte heller prosa. De små textfragmenten har möjligen karaktär av brottstycken ur en tänkt dagbok, om man nu alls ska välja någon formell etikett. Klart är i alla fall att textsviterna i Orissa och 400 i förstone ter sig provocerande i sin enkelhet, men efter ett tag framstår som de är: starka, självutlämnande känsloavtryck i uppriktigt avantgardistisk protest mot all klassisk litterär tradition. Enkelt, men ändå på hög nivå. Jag tänker mig att det måste ha tagit lång tid att komma dit. Hur kom Ola in på skrivandet från början?
  – Jag vet inte riktigt när jag började skriva. Genom pappa har jag ju alltid haft litteraturen omkring mig. Han pratade ofta om sina böcker, att vara författare var väldigt viktigt för honom. Allt det där blev ju jobbigt i längden, men det är klart att det påverkade mig ändå.
  Som nittonåring gick Ola en skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola. Där insåg han att skrivandet var möjligt, att det var något han kunde syssla med. Året efter publicerade han några dikter i Gedins debutantantologi Grupp 91. När han några år senare var elev på Nordens författarskola, Biskops-Arnö, kom han i kontakt med Niklas Darke, som gav ut debuten Orissa på Ink 1999. Boken fick över lag goda recensioner – och blev också översatt och utgiven på förlaget Basilisk i Danmark. Ola har även medverkat i tidskrifter som danska Den blå port och norska Vinduet. Ryktet om honom och hans böcker har de senaste åren gått från mun till mun – inte minst i Köpenhamn där han är betydelsefull bland framför allt yngre poeter. Hur tar man sådant?
  – Det är klart att det är kul när folk gillar det jag gör. Jag har märkt att Orissa når fram till folk. Men det kan bli konstigt när människor som jag aldrig har träffat tror att de känner mig. Man förväxlar lätt uppmärksamhet med kärlek.
  Medan Ola går ner på Klarabergsviadukten och köper ett nytt paket Marlboro får jag i all hast läsa igenom manuset till nästa bok, den ännu halvfärdiga Afrikas verkliga historia, som kommer ut på Norstedts någon gång under 2004. Det känns märkligt att sitta och läsa ett outgivet manus, men snart försvinner sorlet från de omgivande kafégästerna och texten tränger sig in i min hjärna, het, stark och kompromisslös. Det är ganska likt Orissa och det är bra, mycket bra, hinner jag konstatera innan Ola kommer tillbaka. Hur ser han själv på projektet?
  – Det handlar om en kärleksrelation. Jag blev sviken, lurad. Jag har skrivit om det och om hur det är att älska någon som gör en illa.
  Det ännu outgivna manuset ligger på bordet mellan oss. Jag är fortfarande tagen av styrkan i texternas totala självutlämnande. Manuset överrumplar, bryter mot de flesta förväntningar man kan tänkas ha på litteratur. Jag frågar Ola vad han ser som det centrala i hans författarskap.
  – Ärligheten. Och då menar jag en ärlighet där jag som författare vågar vara totalt hänsynslös mot mig själv. Jag vill undersöka skammen därför att den är stark hos mig. Jag vill komma förbi det jag försöker dölja och blottlägga det. Av naturliga skäl handlar det mycket om sexualitet. Jag vill skildra sexualiteten som just så rå och hård som den ofta är, men sällan får vara i dikter. Jag tror att detta är möjligt att nå via grepp som vi i dag ser i nyare amerikansk hip-hop eller i modern pornografi.
  Ola och jag har pratat i mer än två timmar. Det har varit ett stillsamt men kraftfullt samtal. Jag har fått en märklig känsla av att vi har känt varandra ett tag, fast det inte är så. Antagligen är det en reaktion Ola ofta möter.
  Innan vi skiljs åt skriver han ner ett Gunnar Björling-citat i mitt anteckningsblock. Det skulle i all sin enkelhet också kunna gälla som måtto för till exempel Orissa: ”Jag skriver inte litteratur. Jag söker mitt ansikte. Och fingrarna.”

Petter Bengtsson

Publicerad: 2003-08-28

Köp Babel (Nedlagd)
Läs mer om Babel (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Babel (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA