Så kom då kulturutredningen

Som jag befarat innehöll den inte några egentliga reformer för amatörteatern, även om vissa skrivningar för oss kan uppfattas som positiva. Vad som mest gladde mig var att utredningen föreslår att man skall understödja ett utökat samarbete mellan amatörer och professionella på teaterområdet. Men vad man inte föreslår är att detta skall vara förpliktigande för någon. Jag menar att man kunde säga att ett samarbete med, och ett ansvar för amatörteatern, av våra institutioner skulle vara en förutsättning för att få statsbidrag. Då skulle det nog hända saker över hela landet på teaterområdet. Många länsteatrar har inskrivet i sina teaterpolitiska handlingsprogram ett ansvar för amatörteatern (ett ansvar som kunde innebära att amatörteatern t.ex. får gratis tillgång till lokaler, klädförråd, rekvisitaförråd och olika former av experthjälp). Jag vet att många länsteatrar samt Riksteatern inte svarar upp mot en sådan punkt i sina handlingsprogram. Det är väl egentligen bara vid Norrbottensteatern med sin länsregissör det verkligen märks att man engagerar sig för amatörkulturen. Det finns så mycket vi skulle kunna utveckla i ett samarbete med den professionella sidan och den professionella sidan skulle få ut mycket och må bra av samarbeten med oss.

Det mest positiva med kulturutredningen är emellertid att kulturen nu diskuteras. Det har inte varit så bevänt med den saken i samhällsdebatten tidigare. Försök har gjorts att under valrörelser dra in kulturfrågorna men det har sällan lett till något. Under tillkomsten av utredningen, samt då de lade fram sitt betänkande, har dock kulturfrågor diskuterats som aldrig förr. Den s.k. skuggutredningen har också varit positiv för debattklimatet. Förhoppningsvis varar diskussionslustan ytterligare halvannat år så att vi får en valrörelse med också teaterfrågor och att de partiskiljande frågorna kommer upp i dagen.

I vissa delar av världen är kulturfrågor ständigt förekommande i samhällsdebatten (t.ex. i Tyskland), i andra länder lyser de helt med sin frånvaro också beroende på att det knappt finns någon kultur, i alla fall inte teater. Rwanda är ett sådant land. Det är i dag ett av världens fattigaste länder. Man har en dans- och musiktradition men teater vet många inte ens vad det är. Några få amatörteaterprojekt har visserligen förekommit men i så begränsad omfattning att de inte gjort några större avtryck. Lokaler att spela teater i finns inte heller. I universitetsstaden Butare finns den enda lokal som skulle kunna kallas en teater, men annars existerar de inte.
Som ni känner till har Rwanda en sorglig historia, med flera folkmord, som kulminerade under hundra dagar för femton år sedan då en miljon tutsier mördades och över två miljoner kom att betraktas som förövare. Landet befinner sig i ett traumatillstånd som säkerligen kommer att vara i generationer framåt. Jag tror att ett sådant land behöver en nationell teater, det behöver en amatörteater och det behöver att tillståndet i landet bearbetas genom att befolkningen går på teater. Detta för att man också skall uppleva en samhörighetskänsla. Numera får man inte tala om tutsier och hutus i landet utan alla är endast rwandier och det är ju en början. Jag mötte en man som förlorat hela sin släkt, 46 personer, i massakern och det var naturligtvis ett märkligt möte med sorgen och frågan varför, och varför just jag i min släkt är kvar. Minst lika märkligt, men också skrämmande, var mötet med en man som sade sig ha mördat vad han trodde tio personer, grannar vars enda fel var att de var tutsier. Han hade suttit åtta år i fängelse men sedan fått amnesti. Vad han uttryckte var en blandning mellan skam och stolthet. Jag skulle vilja hjälpa till med att, bland dessa rwandier, inrätta en nationell teater och att andra länder, de som svek Rwanda under folkmordet, bidrog. I Sverige har vi det så bra, ingen fattigdom finns egentligen, och ingen motsättning mellan folkgrupper med sådana konsekvenser som i Rwanda. Trots att det var en månad sedan jag kom hem från Rwanda tänker jag dagligen på landet och dess befolkning (nästan lika stor som Sveriges men med en yta som Smålands). Här hemma verkar våra problem så futtiga som t.ex. det om kulturutredningen.

Distriktsledarkonferensen var dock inte problematisk utan en positiv upplevelse. Många fina diskussioner och utbyten av erfarenheter. Jag hoppas att alla, inte minst de som inte var där men borde ha varit det, är medvetna om hur värdefulla dessa festivaler och konferenser är. Jag tror att vi alla får värdefull energi och värdefulla kontakter där.

Trevlig sommar!
Så ses vi i höst för nya spännande projekt.

Örjan Herlitz

Publicerad: 2009-06-24

Köp Teaterforum
Läs mer om Teaterforum i katalogen
Fler artiklar knutna till Teaterforum
Fler tidskrifter i kategori DANS, FILM, TEATER & UTSTÄLLNINGAR
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT