NAT 5

Det sociala arbetets oundvikliga kollektivism

I sin artikel om socialarbetares val av insatser gentemot klienter med eventuella missbruksproblem citerar Lisa Skogens Svante Beckmans ”Kärlek på tjänstetid” (1981). Beckman anför där att det sociala arbetets uppgift är att förhindra människor att falla ur den samhälleliga gemenskapen, och att kravet på att inordnas i ett kollektiv också uttrycks som en moralisk förpliktelse för klienten (Beckman 1981). I samma anda talar den tysk-irländske socialarbetsforskaren Walter Lorenz (”Social Work in a Changing Europe”, 1994) om det sociala arbetets två uppdragsgivare: den individuella klienten och det omgivande samhället, i en situation där socialarbetaren roll ofta är att garantera den ”sociala freden” genom att mäkla mellan dessa olika – och olika starka – intressen.

Sociala arbetet formas många gånger till en normerande kontroll av individen. Kontrollaspekten går inte att skola bort eller eliminera med ökad professionalisering: socialt arbete skiljer sig helt enkelt till sin karaktär till exempel från den medicinska vården, vars primära uppgift är att bota eller lindra lidandet för den enskilda patienten. Socialt arbete har per definition alltid också ett kollektivistiskt perspektiv.

Det faktum att missbrukarvården i Norden har varit så starkt förankrad i det sociala arbetet har på olika sätt präglat vårdens utveckling. Vi har fått ett mycket omfattande vårdsystem, lokalt förankrat, fokuserat framförallt på klienter med andra, samtidiga, sociala problem, och med ett starkt lekmannainslag och politisk styrning. Det sociala tvångets centrala position i missbrukarvården är också ett utslag av denna förankring, särskilt framträdande i Finland fram till 80-talet och i Sverige – de två länder där medicinen haft en speciellt marginell roll.

Det senaste decenniets professionalisering av den missbrukarvård som sker inom det sociala arbetets ram har bl.a. tagit sig uttryck i en specialisering inom socialarbetsorganisationen, med särskilda missbruksenheter, i politikernas minskade roll i de konkreta vårdbesluten och i en synbar individualisering av klientens problem, bl.a. med nya instrument, såsom Addiction Severity Index eller ASI, som mäter och väger olika dimensioner av den enskilde individens problem. Samarbetet med medicinen har på olika sätt främjats, genom integrering av behandlingsenheter eller gemensamma normer för vissa vårdinsatser.

Skogens artikel liksom den danska antologin av Margaretha Järvinen och Nanna Mik-Meyer, ”At skabe en klient”, som Weddig Runquist recenserar, påminner oss om att denna utveckling inte eliminerat det sociala arbetets beroende av samhälleliga värderingar.

Publicerad: 2005-11-30


Läs mer om Nordic Studies on Alcohol and Drugs i katalogen
Fler artiklar knutna till Nordic Studies on Alcohol and Drugs
Fler tidskrifter i kategori ALKOHOL & NARKOTIKA