Läs, för sjutton!

Fakta och bakgrund: Ända sedan vi publicerade Andreas Björstens text Litteraturpolitikens vänster-högerskala har vi sökt efter ett svar från någon av de tidskrifter han angriper där. Efter mycket om och men fick vi kontakt med Anna Hallberg, poet och medlem i OEI:s redaktionskommitté, och eftersom hon var sjuk i influensa kom vi överens med henne om att göra en mailintervju.

Vi inledde med att ställa en hel hög frågor kring begreppen språkmaterialism och language poetry, eftersom vi själva inte har fått riktigt kläm på vad de handlar om. Denna del av intervjun gjorde vi sedan om till en kortare sammanfattning och publicerade den ihop med de frågor vi tyckte var mest relevanta för våra läsare, det vill säga de som handlar mer specifikt om tidskrifter.

Anna Hallberg godkände inte vår redigering – hon ville att vi skulle publicera allt eller inget – och därför tog vi bort intervjun. Nu har det visat sig att det finns ett intresse av att vi lägger ut den, och därför kommer den här i helt oredigerat skick.


Håller du med om att att det finns en motsättning mellan språkmaterialism och kommunikativ poesi? Fungerar den uppdelningen, tycker du, eller vill du göra någon annan? Är det så som vissa hävdar i den här debatten, att språkmaterialistiska poeter inte vill kommunicera, att de vill försvåra kommunikation, att det finns en medveten strävan till ickekommunikation i det de skriver? I så fall varför? Vad vill de vinna på det?
Andreas Björsten kallar i en av sina artiklar den språkmaterialistiska synen på poesin för defaitistisk: "Man kapitulerar inför medieutvecklingen och säger att poesin inte längre kan göra sig hörd genom att utgå från ett inspirerat, autentiskt tal." Stämmer det, enligt ditt sätt att se? Eller är det mera en fråga om olika sorters kommunikation inom language poetry och den mer traditionella poesin?

Oj! Det här var ju massor av frågor. Jag försöker bena upp dem och ta en bit i taget:

"Håller du med om att att det finns en motsättning mellan språkmaterialism och kommunikativ poesi? Fungerar den uppdelningen, tycker du, eller vill du göra någon annan?"

Personligen brukar jag akta mig för att använda begrepp som jag inte vet vad de betyder, "språkmaterialism" är till exempel ett sådant begrepp. När jag sökte i mediearkiven hittade jag den första användningen av termen "språkmaterialism" i en recension av Björn Ranelids roman Min son fäktas mot världen:

”Ranelids radikala språkmaterialism har också gett resultat. Han har brutit barriären till läsarna och skapat ett rikt konstspråk grundat på starka bilder. De finns kvar, men ibland får liknelsen nu ersätta de mer associativa metaforer med vilka han utmanat vårt ingrodda seende.” (Magnus Eriksson SvD 17/10 2000)

Den här recensenten menar alltså att Ranelids "radikala språkmaterialism" är kommunikativ, läsarvänlig och fylld av starka bilder – ibland metaforiska, ibland uttryckta som liknelser.

Jag har fortfarande inte läst en enda definition av begreppet "språkmaterialism". Jag har inte heller hört någon författare benämna sig själv eller sin poesi som språkmaterialist(isk). Däremot har jag det senaste året läst en hel hög mer eller mindre arga skribenter som kallar andra författare för "språkmaterialister", och då är det nästan alltid negativt laddat. Man talar som om det funnes någon enhetlig litterär sammanslutning med gemensamma estetiska preferenser och likartade ideologiska ideal. Någon sådan grupp finns inte, i alla fall inte vad jag känner till.

Språket är förstås alla skrivande författares material, hur man än väljer att skriva. Och alla texter är kommunikativa – på något sätt.

Det är svårt att dela in poesi eller litteratur överhuvudtaget i grupperingar och ismer. Viktiga verk är oftast unika i sitt eget uttryck och svåra att passa in i gemensamma kategorier. Ändå vet jag att man behöver klassificeringar och förenklingar; för överblickens, historieskrivningens och rörlighetens skull. Och pedagogiken, gudbevars, ibland måste man vara tydlig, så att människor har en chans att förstå. Men man måste samtidigt vara lika tydlig med att göra klart att "detta är en förenkling, en konstruerad modell". Annars reducerar man de litterära verken till någonting som de inte är. Och det är att begå våld.

"Är det så som vissa hävdar i den här debatten, att språkmaterialistiska poeter inte vill kommunicera, att de vill försvåra kommunikation, att det finns en medveten strävan till ickekommunikation i det de skriver? I så fall varför? Vad vill de vinna på det?"

Jag kan inte svara för vad några andra författare vill eller avser med sin poesi. Min erfarenhet har lärt mig att olika författare förhåller sig till sitt skrivande på olika sätt (mycket mer olika än vad jag trodde från början!) och att poeter som kan tyckas ligga nära varandra kan ha de mest skilda uppfattningar om "läsaren" eller "kommunikationen". För mig, som egentligen tycker mer om att läsa än om att skriva, finns läsaraspekten alltid i bakhuvudet. När jag till exempel skrev Friktionsboken, tänkte jag ganska mycket på att den skulle vara läsbar för vem som helst som gav sig tid och läste koncentrerat från vänster till höger. Det skulle inte finnas med några citat eller referenser eller underförstådda blinkningar. Det skulle vara tydligt och öppet och ändå intensifierat, laddat och närvarande. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig dikter som är mer kommunikativa än vad dessa är. Dikten "sprinkler" handlar bara om sprinkler, den som heter "nit" handlar uteslutande om nit, katatoni-dikten talar om katatoni osv.

Vad gäller mitt eget skrivande vill jag understryka att det verkligen inte handlar om något "experimenterande för experimenterandets skull", om nu någon skulle få för sig det. Jag vill förstås att läsaren ska tycka att mina (konstnärliga) texter är livsviktiga, avgörande, oersättliga och drabbande. Naturligtvis. Men människor har diktat i flera tusen år. Det finns litteratur så att det räcker och blir över i världen. Vi översköljs med språk från det att vi vaknar tills vi somnar. Hur ska mina texter kunna göra sig hörda i ett sådant överflöd av språkliga kommunikationer? Min metod har varit att försöka kommunicera på andra kanaler än de mest frekventa, inte för att jag vill exkludera någon utan tvärtom för att kunna möjliggöra en reell kommunikation. Andra författare finner andra sätt. Det fantastiska med litteraturen är att den ständigt lyckas övervinna sina egna begränsningar. Oavsett vad demagogerna säger.

"Andreas Björsten kallar i en av sina artiklar den språkmaterialistiska synen på poesin för defaitistisk: 'Man kapitulerar inför medieutvecklingen och säger att poesin inte längre kan göra sig hörd genom att utgå från ett inspirerat, autentiskt tal.' Stämmer det, enligt ditt sätt att se? Eller är det mera en fråga om olika sorters kommunikation inom language poetry och den mer traditionella poesin?"

Jag säger som Gunde: Ingenting är omöjligt! Bra litteratur kan komma ur alla läger. Men efter att ha arbetat sex år som kritiker och även haft en hel del skrivarkurser har jag sett hur standardiserade de texter många gånger är, som tror sig vara autentiska och originella. Det gäller också mitt eget skrivande.

Några år innan Friktions-boken, under en period där jag levde nära psykisk sjukdom, skrev jag ett manus med hela mitt hjärta och min ångest som insats. Jag trodde att dikterna var lika intensivt brinnande som jag kände mig när jag skrev dem. Men det var de inte. Och det tog mig flera år att inse. Men jag är glad att jag skrev de texter jag gjorde och jag har använt delar ur manuset i mitt senare skrivande.

För mig var det en aha-upplevelse när jag förstod att man kunde vända på skrivprocessen, och istället för "inifrån-och-ut" lika gärna kunde skriva "utifrån-och-in". Världen blev stor. Jag kunde skriva om allt möjligt. Och efter ett tag slutade ”utsida” och "insida" att vara varandras absoluta motsatser. Det har jag mycket Erik Beckman att tacka för.

Jag menar inte att det som funkade för mig nödvändigtvis fungerar likadant för andra. Men jag tror att det är mycket mycket svårt att bara skriva bra poesi "rakt upp och ner". I längden handlar det alltid om arbete. Hur mycket energi du är beredd att lägga. Hur mycket du orkar satsa. Hur mycket du vågar riskera. Igen och igen.

Hur ser du på Andreas Björstens uppdelning av litterära tidskrifter i en vänster-högerskala? Stämmer den med ditt sätt att se?

Vad ska jag säga? Nej, naturligtvis inte. Man blir ledsen, sen blir man arg, sen orkar man inte mer. OEI är utan tvekan den litterära tidskrift som lyckas göra mest arbete för minst pengar. Ingen får någonting betalt, folk jobbar helt av eget intresse, politiskt ligger den mer till vänster än de flesta kulturtidskrifter. Läs, för sjutton! Glänta startade som en ideell studenttidskrift och har nu jobbat sig upp till att bli en av de mest ambitiösa i Sverige. Om Björsten inte är nöjd med de tidskrifter som finns tycker jag att han borde starta en egen tidskrift. Gör det! Det är roligare att vara fler. Och det är bra med oliktänkande. Men sluta slänga skit på andra.

Du och Daniel Sjölin är de enda av de angripna som har sagt någonting i den här debatten. (Du i ett inlägg i O-tidskrifts gästbok, Daniel Sjölin i en artikel i Borås Tidning.) Hur kommer det sig att det varit så tyst i övrigt från ert håll? Har ni ingenting att försvara?

Helst vill jag citera Martina Lowden, som skrev här den fjortonde december: "Men snälla Andreas, skriver man en så onyanserad och konspirationsteoretisk artikel som din får man skylla sig själv om ingen av de angripna tar den på allvar. Hör du inte hur du själv låter? Den ena sidan är en elitistisk sekt med stöd från 'makten', den andra sidan står för kvalitet. Vad ska man svara på sånt?"

Det ligger förstås en hel del i det. Men den enklaste förklaringen är nog att det helt enkelt inte finns något "vi". Det finns ingen underjordisk språkmaterialistisk redaktion någonstans. Iså fall har jag missat den.

Lyrikvännens nya redaktörer har blivit angripna för att syssla med akademiska trender i marginalen, när de borde syssla med folkbildning. Är det möjligt att förklara språkmaterialism/language poetry så att vem som helst kan förstå vad det handlar om?

Språkmaterialism = modeord inom svensk poesi 2004, gällande nästan all ny samtida lyrik. Ofta används termen i nedsättande syfte av poeter/kritiker som vurmar för mer traditionella diktformer. Se några exemplifieringar nedan.

Anders Olsson i DN 050120: "Åsa Ericsdotter, född 1981, är ett sällsamt fenomen i den unga svenska litteraturen. Hon debuterade 1999 med boken "Oskyld" som gick på tvärs mot allt vad tidsandan stod - och står - för i form av språkmaterialism och litterär smartness."

Petter Bengtson Arbetarbladet 040607: "Omsatt i praktiken brukar språkmaterialism innebära metaforlösa och, för den icke initierade, tämligen svårtillgängliga dikter."

Daniel Anderson Nerikes Allehanda 040511: "Metaforiskt uppburen centrallyrik är som bekant inte direkt vanlig i ett poetisk landskap som mest kännetecknas av språkmaterialistisk och världsfrånvänd poesi."

Göran Greider LO-tidningen 031121: "Detta kallas med ett löjligt ord, i en löjlig DN-kulturdebatt häromåret som utestängde alla som inte läst litteratur på universitetet, för språkmaterialism."

Language Poetry = antingen poesi som publicerades i den amerikanska undergroundtidskriften L=A=N=G=U=A=G=E som drevs av Charles Bernstein och Bruce Andrews mellan 1978 och 1981, eller senare poesi som har influerats av denna. Den specialintresserade kan läsa OEI nr 6 2001 eller den norska tidskriften Vinduet nr 2 2004 som båda handlar om amerikansk Language-poesi.

Ser du OEI som en maktfaktor i svenskt kulturliv?

Den som är intresserad av makt gör nog klokt i att söka sig någon annanstans… OEI:s strategi är snarare den motsatta, att verka för en ökad differentiering, förvirring, spridning, heterogenitet och osäkerställande. Kanske är det just därför som en del blir så fruktansvärt arga? För att OEI så uppenbart struntar i makten och istället publicerar hundra A4-sidor om idioti. Eller om felstavningar, nonsens, patafysik eller missförstånd. Det är tillåtet att garva när man läser. Och man behöver absolut inte förstå allting. OEI är en i alla bemärkelser generös tidskrift, som dödsföraktande publicerar så tjocka nummer att man skulle behöva tjänstledigt i månader för att hinna läsa igenom dem. Jag tycker att det är ganska flott gjort – av en tidskrift som saknar både redaktionslokal och fungerande administration...

Detta om detta. Till den lyriknyfikne kan jag bara säga: Läs! Gå till källorna. Bry dig inte så mycket om vilka stridsyxor det för stunden viftas med på de mediala scenerna. Det skrivs befriande många olika sorters poesi idag. Och igår. Och förhoppningsvis också i framtiden.


Publicerad: 2005-02-24

Köp OEI
Läs mer om OEI i katalogen
Fler artiklar knutna till OEI
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN