Litteraturpolitikens vänster-högerskala

Intresserad av kulturtidskrifter? Bra, det är ett av de mest spännande fälten att utforska. Men är kulturtidskrifterna intresserade av dig som läsare? Det är nuförtiden inte lika säkert.

Jag talar om den bristande viljan att nå ut och över huvud taget skaffa sig en publik som märks hos flera av landets ledande kulturtidskriftsredaktörer. De är så nöjda med att göra en fin, lite svårläst tidskrift att själva tanken på att dessutom skaffa sig prenumeranter och läsare verkar vara motbjudande för dem, som om det i sig skulle utgöra ett hot om förflackning. Men är det inte just denna inåtvända hållning som skadar litteraturen och kulturtidskrifterna mest, genom att litteraturen självmant placerar sig i ett reservat för några få?

Låt oss göra tankeexperimentet att placera in några av landets främsta kulturtidskrifter längs en vänster-högerskala! Till vänster placerar jag då Lyrikvännen (under sina respektive redaktörer Torbjörn Schmidt, Petter Lindgren och Boel Schenlaer), till vänster hamnar även Serum och Ordkonst. Någonstans i mittfältet lägger sig 00TAL. Till höger om mitten placerar jag Lyrikvännen (under Lars Hermansson och Camilla Hammarström). Långt till höger sätter jag OEI, och till höger hamnar även Glänta.

Nej, detta är ingen politisk rankning av tidskrifterna, det handlar om något långt mer kontroversiellt, nämligen litteraturpolitik.

Till vänster hamnar tidskrifter som är intresserade av kommunikation och läsarnas vardag, som vill nå ut med folkbildning och kvalitet. Till höger hamnar tidskrifter som tycker att kommunikation är något fult, som odlar en inåtvänd, närmast sekteristisk litteratursyn.

Lars Mikael Raattamaa (i redaktionen på uppmärksammade OEI) tycker inte om kommunikation, framgår med önskvärd tydlighet av hans diktsamling "Politiskt våld".

"Kommunikationen är en 3Gtelefon. Härifrån och dit. Sändare – budskap – mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns." (Politiskt våld, s. 111).

"Jag är ointresserad av kommunikation", framhöll Aase Berg, en av två redaktörer för nedlagda BLM, vid ett seminarium på ABF-huset i Stockholm i februari.

Denna hållning – att helt vilja bortse från läsaren – är inte att förakta vad gäller skapandet av litteratur. Men att som redaktör för en av landets största litteraturtidskrifter vara ointresserad av kommunikation är väl närmast tjänstefel. Inte undra på att BLM lades ner igen!

"Det finns två läger", sade en redaktör på Glänta till mig under en tidskriftsbiennal i somras, "på ena sidan Glänta och OEI, på den andra Lyrikvännen."

I det senaste trippelnumret av Glänta, som helt ägnas filosofen Gilles Deleuze, kan vi läsa följande rader av litteraturvetaren Anders Johansson:

"Litteratur, inskärper Deleuze gång på gång, bygger inte alls på mimesis; metaforen är inte litteraturens essens utan snarare dess värsta fiende; litteratur är inte kommunikation, inte något att tolka utan snarare att använda; litteraturen imiterar inte livet utan är snarare ett blivande som går upp i livet. Ett synnerligen oortodoxt och ganska uppfriskande synsätt: Deleuze tycks visa en väg ut ur det tolkningens och kommunikationens fängelse som litteraturen varit inspärrad i ända sedan medeltiden och antiken."

Personligen ser jag inte detta som ett "oortodoxt och uppfriskande" synsätt utan snarare som en formulering av den i dag rådande ortodoxin; här tycks vi hitta några av grunderna till det synsätt som i dag blivit normgivande bland inflytelserika författare och tidskriftsredaktör:

Språket går inte att kommunicera med. Det är mer frigörande att använda det till att skapa brus, eller använda det som byggstenar i någon slags barnets lek med ABC-klotsar.

Behöver det tilläggas att den som inte vill eller förmår använda språket till kommunikation också har ytterst svårt att med ordets makt slåss mot sociala och andra orättvisor; därför är litteratursynen också en politisk fråga. Självklart är varje kommunikationsakt komplex och innehåller ett visst mått av brus, men att det skulle vara önskvärt att öka den redan höga brusnivån i samhället är enligt min mening ett synsätt som bara makthavarna kan tjäna på. Därför tjänar språkmaterialismen dem som i dag sitter med vid maktens bord.

Det finns två fula ord i dagens litterära klimat: kommunikation och metafor. Den tidskriftsredaktör som till äventyrs inte håller med, men som är rädd om sin karriär, gör bäst i att hänga på.

Fotnot: Artikeln skrevs efter att Boel Schenlaer hade fått sluta som redaktör på Lyrikvännen, men innan de nya redaktörerna Daniel Sjölin och Jenny Tunedal ännu hade givit ut sitt första nummer.

Publicerad: 2004-11-30








Annons:

Senaste nummer:

2024-10-03
Opera 4 2024

2024-09-30
SocialPolitik Höst 2024

2024-09-22
Balder 3 2024

2024-09-14
Hjärnstorm 156 2024

2024-09-13
Signum 6

2024-09-10
Medusa 2 2024

2024-08-29
Glänta 1 2024

2024-08-21
Konstperspektiv 3

2024-08-20
Karavan 2 2024

2024-08-19
OEI 104-105 2024

2024-08-09
Fjärde Världen 2 2024

2024-07-21
Parnass 2 2024

2024-07-16
Tidig Musik 2 2024

2024-06-29
Balder 2 2024

2024-06-28
Signum 5

2024-06-25
Opera 3 2024

2024-06-09
KLASS 2 2024

2024-06-02
Akvarellen 2 2024

2024-05-31
Signum 4

2024-05-28
SocialPolitik Maj 2024

2024-05-21
20TAL 10-11 2024

2024-05-20
Karavan 1 2024

2024-05-17
Opera 2 2024

2024-05-14
Med andra ord 118 2024

2024-05-13
OEI 102-103 2024

2024-05-10
Haimdagar 1-2 2024

2024-05-02
Fjärde Världen 1 2024
Glänta 3-4 2023
Amnesty Press 1 2024

2024-04-29
Konstperspektiv 2
Tidig Musik 1 2024

2024-04-26
Signum 3
Nio-Fem 1 2024

2024-04-20
Balder 1 2024

2024-04-05
Populär Astronomi 1 2024

2024-03-17
Medusa 1 2024

2024-03-16
Hjärnstorm 154-155 2023

2024-03-09
Akvarellen 1 2024

2024-03-08
Signum 2

2024-03-07
Opera 1 2024

2024-03-03
Parnass 1 2024

2024-02-19
Konstperspektiv 1

2024-02-05
Amnesty Press 4 2023

2024-01-27
Divan 3-4 2023

2024-01-26
Signum 1

2024-01-25
Haimdagar 1-2 2024
Karavan 4 2023
Med andra ord 117 2023

2024-01-20
Tidig Musik 4 2023

2024-01-15
Hjärnstorm 152-153 2023

Äldre resuméer