Extrem postmodernism och jungfrufödsel hos möss

Fyra dagspressrecensioner från veckan som gått:

Ni har väl inte missat debatten som pågår i vårt forum, och som uppstod ur Petter Bengtssons kritiska Lyrikvännenrecension och Andreas Björstens debattartikel Litteraturpolitikens vänster-högerskala?

Tommy Olofsson på Svenska Dagbladet hör dock till dem som gillar nya Lyrikvännen. Han recenserade det senaste numret i går och skriver att de nya redaktörerna inleder med ett mycket fint nummer, "tjockt och rejält och dessutom spännande", och att det har en spännvidd som bådar gott.

"Så det är bara att hoppas att Daniel Sjölin och Jenny Tunedal inte tappar sugen utan kommer att stimulera varandra att även i fortsättningen vara lika påhittiga."

I avdelningen Råttan på repet... finner vi en annan artikel från i tisdags ur samma tidning. Där är det en text ur Arena #6/04 som avhandlas och Henrik Höjer, historiker och journalist, anser att Paulina de los Reyes, arbetslivsforskare och docent i ekonomisk historia, inte borde ha sågat Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling "I en klass för sig" i nämnda kulturtidskrift. Postmodernismen slår över i akademiskt nonsens är rubriken och Höjer skriver att:

"De los Reyes recension är ett exempel på extrem postmodernism – är det överhuvudtaget möjligt att försöka sig på någon utsaga om världen med några som helst anspråk på generaliserbarhet, om man betänker att forskarens berättelse alltid kommer att rymma såväl "ohörda röster" som "tystnader", frågar man sig?"

Mats Kolmisoppi recenserar samma dag det nya numret av Glänta (2/04) i Göteborgs-Posten, ett nummer som på olika vis kretsar kring begreppet "det familjära". Mycket spännande och läsvärt, tycker Kolmisoppi:

"Temat är en lysande utgångspunkt för en tidskrift som förmår rymma såväl psykologi och filosofi som konst och litteratur. Här samsas texter om jungfrufödelse hos möss med cut-upberättelser av U K O N – essäer om den politiske filosofen Agamben med antropologiska funderingar kring Buñuels film Landet utan bröd, från 1932. Det är stimulerande läsning som väcker lusten att syntetisera. För hur väl en tidskrift än förhåller sig till sitt tema finns det alltid luckor, glipor, brister och tomrum som inte kan fyllas igen utom med hjälp av associationen."

Och i Aftonbladet i söndags uppmärksammade Mikael Strömberg Nutida Musik #2/04 i en artikel rubricerad Därför låter Saltkråkan så mystiskt:

"Senaste numret av Nutida Musik ägnas helt åt ljud och bild och filmmusik. Har man ett specialintresse för denna magiska konstart är det förstås det bästa numret i Nutida Musiks historia sedan omgörningen."

Publicerad: 2004-12-10